Friday, July 15, 2016

När en scarf blir den utlösande faktorn till "katastrofen"

Förra inlägget var inget skämt. Det känns som om jag behöver påpeka det. Jag gör mig av med min stash. Ingen tvingar mig. Att låta er bestämma hur mycket som blir kvar var mer en kul grej. Man kan inte styra över allt i livet och ibland är det kul att testa gränserna.

Det var en scarf av bambugarn som fick mig att inse att det var dags att säga goodbye. Den var mjukare än mjukast och tyget hade ett underbart fall. Nystanen var en present, hade legat länge och förtjänade att stickas upp. Framförallt var det för fint för att göra sig av med. Det gröna nystanet hade vaga skiftningar och det färdiga plagget började nästan leva i de gröna ränderna. Så kär jag var i resultatet… Och så tråkigt den hade varit att sticka! Bambugarnet ville inte bli aviga maskor och även på rätan bråkade det, splittrade och vred sig ovilligt.



När jag tänkte efter, insåg jag att jag hade ganska många sådana garner. De som varit för dyra i inköp för att ignoreras eller slumpas bort på Tradera. Som egentligen inte har rätt kvalité, eller bara fel färg. Garner som blivit liggande i flera år, flyttats med till nya bostäder, placerats om i olika hyllor, lådor, skåp och så en ny flytt. Garner jag egentligen inte vill ha, men som jag ändå inte kunnat göra mig av med eftersom… (Eftersom jag någon gång tyckt om dem… Eller bara fått dem till ett jävligt bra pis… Eftersom de varit dyra i inköp… Eftersom…)

Jag insåg att jag inte vill lägga tid på att sticka upp garner jag inte hade köp om de legat framför mig idag. För det är okej att ändra smak. Det är okej att köpa fel. Det är okej att ge bort fint garn. Det är okej att sälja det garn man tidigare betraktat som en skatt. Det är okej att göra en dålig affär på försäljningen. Det är okej.

Jag har fått flera olika förslag på hur jag ska tänka när jag drar ner på garnlagret. Om någon sitter inne med ett riktigt bra förslag eller ett (o?)schysst sätt på hur man kan göra, går det fortfarande bra att lämna en kommentar.