Wednesday, June 22, 2016

Knodden och reflektionen av mitt (nya) liv

Jag har precis gått av mitt niotimmarspass när äldste brodern ringer för att berätta att jag ska bli moster. (Skitspännande, jag visste inte ens att jag hade en syster!)

Vi snackar iväg om saker (typ bebisar och den där flaskan whiskey som farsan skulle öppna när han fick sitt första barnbarn och som jag redan – utan att fixa honom barnbarn, velat öppna i tre år) medan jag, som den sticktok jag så länge varit, börjar fundera över  vad som skulle kunna stickas till det nya livet.

När samtalet är slut sätter mig i bilen för att köra de tio milen hem. De tre första milen fokuserar jag fortfarande på vad jag ska sticka, vilka stashgarner som skulle kunna passa... Efter fyra mil tar tankarna nya vägar... Jag känner liksom inget jättesug över att sticka. Efter sju mil, lagom till att jag sursar förbi motet där min bror och hans tjej bor, inser jag att jag faktiskt inte har någon lust att sticka något till knodden alls. Tomheten infinner sig.

På sätt och vis symboliserar det här mitt (nya) liv. Jag gör och säger saker av vana. Inser först efteråt att vanan inte riktigt stämmer överens med mitt sätt att se på saker och ting nu för tiden. Det ger en enorm frihetskänsla att bryta sig ur de invanda mönstren. Samtidigt flylls jag av en stor jäkla sorg över att ha tappat det som varit en så stor del av mig så länge. Vi människor har en tendens att identifiera oss med yrken, hobbies eller personer. (Gissa vad "den stickande sjömannen" identifierat sig som...) När förutsättningarna sedan förändras, förlorar vi kursen och går vilse. I alla fall gör jag det. Jag funderar mycket nu. Över vad som är viktigt, vad som gör mig glad och om det finns saker som är värda att hänga sig fast vid, trots att de tappat sin charm. Vad identifierar du dig som och vad skulle du göra om den identiteten försvann?