Wednesday, April 20, 2016

Life changes

Kloka människor brukar prata om vikten av att vara sann mot sig själv. Det mest självklara och det absolut svåraste du kan göra.

Jag blev lämnad för snart ett år sedan. Även om det inte fanns någon sorg för det som försvann, fanns det heller ingen större glädje i att behöva bygga upp allting från början. När du blir lämnad, oavsett om det varit ett bra förhållande eller inte, skapar det tomhet. Att plötsligt vara ensam när man i åratal varit van vid att inte vara det. Jag stod där ensam med djur och räkningar utan att ha en vettig inkomst. (För min fasta ansällning hade jag sagt upp tre veckor innan exet stack.) Jag försökte hantera allt med att sticka sockor. Vänner, att sticka sockor ger väldigt dåligt med inkomst – särskilt när du inte säljer dem. Don't try that at home...

Man kan väl säga att livet det senaste året varit en lång övning i överlevnad och knätrollande. Jag har blivit expert på att få pengarna att räcka och förökas ur tomma intet, eventuellt gått över gränsen till vad man bör tillverka och tillagas ”från grunden” och har ätit osannolika mängder ogräs för att dryga ut, men viss fanken har det gått. Jag har gått långa ronder mot mig själv, mina förutfattade meningar, mitt sätt att tänka och agera och jag har vunnit och jag har förlorat. Jag har brutit ihop, rest mig, bett om hjälp, fått det och insett att jag har många fina människor runt omkring. Men 
framförallt har jag hittat mig själv och gjort mig själv rättvisa genom att ta klivet ut ur garderoben. Det lyfte inte bara klippblocket från mina axlar, det gav mig också chansen att träffa Marie. Med henne föll bitarna på plats och jag har äntligen fullt ut fattat varför det aldrig riktigt klickat tidigare. Så enkelt och ändå så jävla svårt.

Så nu när våren åter på väg är och jag är hyfsat tillfreds med mig själv och mitt liv, hoppas jag innerligt att kirskålen kommer ha en mer tillbakadragen roll i matlagningen. För om vindarna kommer från rätt håll, tuppen ger fan i att gala och fisken ligger mer rätt sida upp eller ner i sjön vid exakt rätt klockslag, går någon av mina kommande jobbintervjuer vägen och jag får jobb i en stad där jag gärna vill bo, tillsammans med en kvinna jag mer än gärna vill dela min tid med.

Så skål för kärleken och ogräset (eller bristen på det) och hipp hipp för att jag tagit mig i kragen och bloggat för första gången på ett år! Nu kör vi!