Sunday, October 19, 2014

Blodad tand


För två och ett halvt år sedan började jag gå på sykurs för världens häftigaste tyg-farbror. Mikael heter han. Han älskar tyger, är tokig i lapptekniker och kan allt om sömnad. Ett levande sylexikon som alltid bjuder på hembakta kakor.

Jag ville sy mina egna kläder. Den första klänningen syddes av ett gardintyg jag fyndat på loppis och en av de äldre kvinnorna på kursen påpekade att hon mindes när det tyget fanns på metervara i butikerna någon gång på typ 50-talet...

Nu nästan tre år senare syr jag fortfarande i gardintyger och loppisfynd, men i nyköpta tyger också. Jag börjar långsamt få upp ögonen för hur kul det är, lär känna min symaskin bättre för varje gång jag sätter mig vid den. (Arvegods från min mormor, en Bernina Rekord 730 med ett gäng år på nacken. Minst femtio, skulle jag tro.) Och så, i helgen, var jag på mitt livs första syläger. På en kursgård där folk verkade skaka på huvudet åt oss och våra symaskiner, men där vi hade himla kul.

Det var klädsömnad för hela pengen. De flesta deltagarna har sytt länge och en del sprutade ur sig kläder bokstavligen talat. En annan kom hem med en blus utan knapphål (eftersom symaskinen inte ville sy sådana – dags för service), en klänning som behöver lite kompletterande fållning och kantbandning, samt en top där jag på något jäkla vänster lyckats sy fast ena ärmen längs med nederkanten av framstycket. (Fråga mig inte hur det gick till.)

Ofärdigheterna till trots har jag fått blodad tand. Det kommer bli fler syläger och absolut fler terminer hos Mikael.