Wednesday, August 6, 2014

Sommaren i komprimerat format



Sedan sist har det kommit ytterligare elva ällingar (ankungar) och valkyrian till krigisk moder som tidigare hette Anna-Carin, går nu under namnet Katla. Särskilt onda varelser i ankvärlden är helt bevisligen människorna som släpper ut och matar en. Sambon har sådeles tvingats till att utvecklat en speciell teknik för att undvika attackerna när han öppnar luckan till ankhuset på mornarna...


Tillökningen till trost är småttingkvoten är ungefär densamma som tidigare. Morsans hund har klippt två (damn that dog) och i förrgår knallade en hona iväg med sju småttingar och har inte setts till sedan dess. (Damn that fox.) Resterande jäklar har bokstavligen skövlat mina grönsaksodlingar och grönkålen som såg så fin ut is no more. (Jag läste först senare att grönkål är ett utmärkt komplement till foder för myskankor...) Och om ni inte kände till att myskankor hoppar, kan jag informera om att de rätt duktiga på det. De hoppar upp och snappar vinbären från buskarna och bönorna från mina pallkragsplanteringar. (Damn those ducks.) Men, de äldre kläckta i juni är slaktmogna och inom två veckor ska tretton av dem ha vandrat vidare mot frysen. (Ankrecept mottages tacksamt.)


Fåren lever och har hälsan höll jag på att säga, men det är bara till hälften sant. Vi har haft en tacka som har försökt dö ända sedan vi fick henne förra hösten. Efter självsvält (vi vet fortfarande inte vad som var fel på henne där i vintras, men hon räddades genom att matas med vispade ägg), trädklättring (hon fastnade med ett ben i en trädklyka och höll på att stryka med) och slutligen ett riktigt styggt flugangrepp, valde vi till sist att ta bort henne. Inte för att hon verkade vilja dö, utan för att flugangreppet hade gått för långt. Det går fort som fanken när flugorna får fäste och jag hoppas att du aldrig någonsin behöver se något liknande.

Som om det inte vore nog, möttes jag av den här synen i förra veckan. Han är stöddig som få (en kopia av pappa Harry) och hans horn har inte varit de bästa så jag är inte jätteförvånad. Men ändå. det blodar rätt rejält när ett horn går av. Efter rengöring sprayade vi honom med blåspray. Och eftersom han är så bufflig, är sådeles hälften av de andra också turkosfärgade...


På stickfronten har det varit relativt lungt, men högen av färdiga projekt redo att fotograferas växer långsamt. Virkandet har stått helt still, men det det är klart nu att det inte blir en filt. Jag vet att jag sa att jag vägrade ge upp, men när det handlar om att köpa ett kilo garn för att färdigställa ett projekt som redan käkat ett kilo, tycker jag att de-stash-projektet blir lite missriktat. Så, det får bli kuddar istället. Ovanpå det har jag spunnit; avslutat gamla projekt som legat och väntat på spolarna och spunnit nya.

Det var sommaren komprimerat. Bilder på projekten kommer att dyka upp. Framför mig har jag  har två veckors jobb som assistent, sedan tar ännu en ny fas i livet vid. Jag har varit skraj, dubbelkollat allt hundrafemtioelva gånger men till sist insett att det enda som finns att göra är att släppa på bromsarna och reda ut problemen när de uppstår – om de uppstår.  Den som aldrig chansar kan aldrig vinna. Och jag skulle ångra mig blå om jag aldrig vågade testa...

När jag ser tillbaka på det senaste året börjar jag undra om jag inte har en förkärlek till att spänna loss säkerhetsselarna och kasta mig ut i osäkerheten. Ibland känns det som om det varit min hobby att simma emot strömmen. Som en jäkla lax. Eller kanske inte, för det är laxen som dör när de når målet, inte sant? Det ingår inte riktigt i min plan...