Friday, June 27, 2014

Invasionen


När Bill kom och lämnade av förra årets ällingskörd (älling = ankunge), påstod hon att det var första året de fått smått. De var fyra. Lagom många. Eftersom jag har en strålande slutledningsförmåga, tänkte jag "en hona ger fyra ungar". Bra utdelning. Följdfrågor behövdes inte. Nu i efterhand tänker jag att jag kanske borde kollat upp det hela lite bättre.


För en vecka sedan brakade det loss. Ankhonorna blev ännu mer knäppa än vad de redan var. (Ankor blir sjukt aggressiva när de ligger på ägg.) Inte nog med att de har någon bitchig idé om att man måste uppfostra sina ungar helt själv och att man måste försöka döda om det kommer en annan anka i närheten, de är helt övertygade om att om man inte kan döda faran, kan man skita bort den. Människor (särskilt de som matar en) är särdeles farliga och jag har mer än en gång fått erfara hur en pressad anka rakettömmer tarmen på den mest vidrigt stinkande sörja du kan tänka dig. (Du anar inte hur mycket skit som får plats i en anka...)





Första honan (de två översta bilderna) kunde gratuleras till elva ällingar, den andra (resterande foton) till femton. (Okej, de var något fler från början men vi skippar de tragiska historierna här.)

Kul, fint, grattis, 26 ällingar innebär en rejäl ankstek varannan vecka plus en på julafton. Party party! Men – så kommer man till nästa problem... Ällingar växer. Och de växer fort. Det finns självklart lagar och regler för hur många ankor man får ha på en begränsad yta, men jag tror inte att någon blir lycklig av att bunta ihop 30 kg (slakt)djur per kvadratmeter. Alltså behöver fler ankhus byggas och fler ankhagar sättas upp.


Ankhuset ovan är en gammal hundkoja som stått hos grannen. Där inne ligger en tredje valkyria och vaktar god knows how many ägg. (Tanken att gå in och länsa boet har slagit mig, men jag känner att jag fått min beskärda del av ankskitar och sambon som sett och känt stanken själv, ställer inte längre upp som frivillig.)


Och den här gamla lekstugan har sett bättre dagar och skulle ha mött förbränningsdöden i år, men fick göras om till ankbo lite snabbt och lätt sådär. Här bor den lilla kullen på framsidan av huset och den stora på baksidan. Innuti är huset avdelat på mitten av en modifierad fårgrind. (Annars hade honorna försökt ha ihjäl varandra.) Mitt samvete (inte lagen) säger att hagarna är i minsta laget. (Om du är uppmärksam ser du att hagen på framsidan inte är nätad än – men det är på G.) Ytterligare ett ankhus (hopsatt av lastpallar) är under konstruktion och vi funderar på att köpa latemansversionen av hönsgård – platshönsnät med integrerade stolp för att snabbt och lätt smälla upp en tillräckligt stor hage.

Men, det är ju inte bara ankorna som förökar sig och växer. Även om det bara blivit en kyckling i hönshuset, håller lammen på att feta till sig. Det är bra. Men vad som är lite värre är att de håller på att bli könsmogna. Den nya bagghagen blev klar i går och i nästa vecka kommer vi skilja bagge och bagglamm från tackorna. Sedan återstår det att göra en ny hage för tackorna. Och en vinterhage i anslutning till ladugården. Och...

Alltså... Det är en del att stå i. Inte avgrundsmycket, men med tanke på min kassa förmåga av att planera känns allt plötsligt småakut. Men det kommer fixa sig. Snart...