Wednesday, February 5, 2014

Snuttifieringssjal


Ett bland det roligaste jag vet när det kommer till spinnande, är när man samlar ihop alla små snuttar som blivit över från tidigare projekt, kör upp dem på spolar och sedan tvinnar dem utan någon som helst bakanke om att färger eller kvalitéer ska stämma överens. Man lär sig en jäkla massa på sånt. Om vilka färger som faktiskt passar bra ihop. Och vilka som inte gör det. Och hur olika fibrer beter sig när de kommer tillsammans.

Mitt senaste sjalprojekt (som avslutades på andra sidan nyåret) betsod av en stor härva kabeltvinnat (4-trådigt) galen snutt-blandning och en härva naturfärgat brunt 2-trådigt plädgarn stickat på 4,5 mm-stickor. Slätstickning två varv av vadera färg med ökningar i sidorna och i mitten på vartannat varv tills det bruna tog slut och därefter en rätstickad kant utan ökningar tills även det garnet tog slut. Den är tillräckligt stor för att kunna knytas bak på ryggen, går lätt två varv om halsen – tre varv om du verkligen vill hålla dig varm runt halsen.



Det handspunna garnet är inte jämnt. Det blir inte det när man samlar snuttar från 15-20 projekt och kör ihop dem. Det är inte heller lika tunnt som plädgarnet. Saken är att det inte gör så mycket. Det handspunna garnet består av en rätt stor del växtfiber. Jag vet inte om det beror enbart på växtfibrena eller om det har en hel del med spinntekniken att göra också, men det sjalen har ett himla fint fall. Den ligger alltid snyggt. Den kan blockas, men behöver det inte egentligen. Den fixar det av sig självt. Men den töjer inte ut sig heller. Det är fall och stuns i den på samma gång. Jag tror det får bli mer experimenterande med växtfiber och ull i kombination.

Hur som helst, det har kommit att bli min nya favvosjal. Jag har mer eller mindre bott i den sedan den blev klar i mitten av november. Lustigt egentligen. Från början var det ju bara ett gäng övergivna garnsnuttar, sådana som lika gärna kunnat hamna i soporna. (Om jag inte haft en stark hamstringsgen nedärvd sedan generationer...)

t