Sunday, January 26, 2014

Ont, det gör ont. I armen.


Jag har ont i stickarmen.

Jag räknade efter lite för att minnas hur länge sedan det var jag sist hade stickont. Det är fyra år sedan. Jag hade börjat sticka några månader tidigare och hade i min maniska eufori över att ha funnit en ny hobby, inte haft många timmar alls borta från stickorna. Det frenetiska stickandet i kombination med de raka stickor jag använde på den tiden, bäddade för en inflammation som stoppade mig från stickandet i två veckor. Nu i efterhand inser jag att jag kom billigt undan. Två veckor är ingenting när det kommer till att låta en överansträgning lägga sig.

Det är inte lika illa nu som då, men jag känner av det. De senaste veckorna har jag stickat som en liten tok så fort jag haft tid över. Lediga dagar har jag kunnat sitta från sju till tre. (Minst!) Maniskt stickande. (Bara det faktum att jag går upp sju på morgonen för att sticka är ett tecken på att något slagit slint, jag som brukar sova till minst nio.) Vet inte hur många ljudböcker jag klämt ner under samma period, men bara den senaste veckan har det slunkit ner två deckare (om du missat S.J. Boltons böcker om Lacey Flint, tycker jag att du ska korrigera den tabben och lyssna på dem pronto) och de två första böckerna i Gardells serie om att inte torkar tårar utan handskar. Den enda platsen som varit relativt stickfri är jobbet. Där har jag läst om stickning istället. Så illa är det.

Typiskt nog har inspirationen slagit till på riktigt. Allt läsande har gett mig en halv miljard olika idéer och den enda trösten (om jag nu inte kan sticka på ett tag) är att jag i alla fall kan rita upp mönstren jag har gått och tänkt på. Och läsa lite till. Visste du till exempel att Selbuvanten är ett relativt nytt påfund och att kvinnan som först stickade dem levde fram till till 1929? Eller att även de "typiskt isländska" tröjorna började procuderas på 1950-talet och att mönstren främst kan härledas till Norge? Eller att det isländska ospunna garnet lopi (på svenska förgarn) även det är ett nytt påfund som liksom av en slump blivit en isländsk industri? (Det ospunna lopi ska inte förväxöas med garnmärket Alafoss och deras spunna Lopi. Däremot saluför Alafoss ett lopi som de kallar det Plöti... Hängde du med där?) Jag kan tycka att sådant till synes onödigt vetande är rysligt intressant. Är man nörd så är man.