Friday, June 27, 2014

Invasionen


När Bill kom och lämnade av förra årets ällingskörd (älling = ankunge), påstod hon att det var första året de fått smått. De var fyra. Lagom många. Eftersom jag har en strålande slutledningsförmåga, tänkte jag "en hona ger fyra ungar". Bra utdelning. Följdfrågor behövdes inte. Nu i efterhand tänker jag att jag kanske borde kollat upp det hela lite bättre.


För en vecka sedan brakade det loss. Ankhonorna blev ännu mer knäppa än vad de redan var. (Ankor blir sjukt aggressiva när de ligger på ägg.) Inte nog med att de har någon bitchig idé om att man måste uppfostra sina ungar helt själv och att man måste försöka döda om det kommer en annan anka i närheten, de är helt övertygade om att om man inte kan döda faran, kan man skita bort den. Människor (särskilt de som matar en) är särdeles farliga och jag har mer än en gång fått erfara hur en pressad anka rakettömmer tarmen på den mest vidrigt stinkande sörja du kan tänka dig. (Du anar inte hur mycket skit som får plats i en anka...)





Första honan (de två översta bilderna) kunde gratuleras till elva ällingar, den andra (resterande foton) till femton. (Okej, de var något fler från början men vi skippar de tragiska historierna här.)

Kul, fint, grattis, 26 ällingar innebär en rejäl ankstek varannan vecka plus en på julafton. Party party! Men – så kommer man till nästa problem... Ällingar växer. Och de växer fort. Det finns självklart lagar och regler för hur många ankor man får ha på en begränsad yta, men jag tror inte att någon blir lycklig av att bunta ihop 30 kg (slakt)djur per kvadratmeter. Alltså behöver fler ankhus byggas och fler ankhagar sättas upp.


Ankhuset ovan är en gammal hundkoja som stått hos grannen. Där inne ligger en tredje valkyria och vaktar god knows how many ägg. (Tanken att gå in och länsa boet har slagit mig, men jag känner att jag fått min beskärda del av ankskitar och sambon som sett och känt stanken själv, ställer inte längre upp som frivillig.)


Och den här gamla lekstugan har sett bättre dagar och skulle ha mött förbränningsdöden i år, men fick göras om till ankbo lite snabbt och lätt sådär. Här bor den lilla kullen på framsidan av huset och den stora på baksidan. Innuti är huset avdelat på mitten av en modifierad fårgrind. (Annars hade honorna försökt ha ihjäl varandra.) Mitt samvete (inte lagen) säger att hagarna är i minsta laget. (Om du är uppmärksam ser du att hagen på framsidan inte är nätad än – men det är på G.) Ytterligare ett ankhus (hopsatt av lastpallar) är under konstruktion och vi funderar på att köpa latemansversionen av hönsgård – platshönsnät med integrerade stolp för att snabbt och lätt smälla upp en tillräckligt stor hage.

Men, det är ju inte bara ankorna som förökar sig och växer. Även om det bara blivit en kyckling i hönshuset, håller lammen på att feta till sig. Det är bra. Men vad som är lite värre är att de håller på att bli könsmogna. Den nya bagghagen blev klar i går och i nästa vecka kommer vi skilja bagge och bagglamm från tackorna. Sedan återstår det att göra en ny hage för tackorna. Och en vinterhage i anslutning till ladugården. Och...

Alltså... Det är en del att stå i. Inte avgrundsmycket, men med tanke på min kassa förmåga av att planera känns allt plötsligt småakut. Men det kommer fixa sig. Snart...

Wednesday, June 25, 2014

Lugnet efter stormen


Någon dag framöver ska jag berätta om den lavinartade förökningen av djur på gården, men tills vidare nöjer jag mig med att säga att det är lite lätt hektiskt. (Note to self: djurungar blir ofta fler per hondjur och växer definitivt fortare än människoungar.) Att vi hade trettionio (!) gäster på midsommar gjorde det inte mindre hektiskt... Känner att det räcker med att ha gjort det där en gång. Men det var kul att träffa gamla vänner. En stickvän som jag inte sett på tre år, dök upp med sin familj. Sånt gillar vi!

En annan stickkompis som dök upp, var Eddy. Med en stickning, så klart. Efter den senaste tidens totala torka och brist på stickinspiration, kickade sticknerven igång igen när jag såg hennes flerfärgsstickade fårsockor. Så, jag tog fram några mönsterböcker och började rita och känner att tre veckors stickuppehåll är alldeles lagom.

Sunday, June 22, 2014

Senaste nytt i stickvärlden: Avmaskat.se


Du har väl inte missat at Kamilla Svalund (Arga stickaren och en av författarna till Vantar för alla årstider) och Anna Nilsson (PlaySweetMusic) startar Sveriges första webbaserade stickmagasin – Avmaskat.se?

Är du nyfiken kan du ta en titt på Avmaskat.se eller följ tidningen på Facebook här.

PS. De är på jakt efter nya (och gamla) svenska designers – och skribenter. Ta en titt här om du är sugen...

Sunday, June 15, 2014

Bebisen och Pippi-tröjan



När min morskusin fick barn, blev jag glad över att ha någon att sticka smått till. Smått går ju fort att sticka. Vanligtvis. Den här tröjan (som stickades i vintras) minns jag mest som ett litet projekt som inte tog så lång tid för att vara en tröja, men som tog en faslig tid för att vara stickad för en bebis. Jag ska inte säga att det var svårt att sticka flerfärg på aviga varv, men det hände onekligen något med tempot där.


Man lär sig nästan alltid något nytt med ett projekt, oavsett hur stort eller litet det är. Under tillverkandet av den här tröjan lärde jag mig tre saker.

1. Det är inte svårt att sticka flerfärg på avigan (men det tar lite längre tid)
2. Det blir skillnad på mönstret om man inte tänker på hur man snor garnet på baksidan vid flerfärgsstickning. (I alla fall om man är nybörjare på flerfärg som jag.)
3. Pippi-tröjor är lååångsamma projekt.


Men tröjan blev klar, skickades iväg och för ett tag sedan fick jag över lite bilder på lillan och tröjan. Fortfarande lite stor, men jag har hört att ungar i en viss ålder växer tämligen snabbt, så den passar nog.


Jag stickade den i Navia Duo. (Lurar väldigt gärna på folk ren ull om jag kan.) Hur praktiskt det är med handtvätt till småbarn låter jag vara osagt. Mönstret kommer från Svarta Fåret och till storlek 1 år gick det åt 156 gram vitt och 22 gram vardera av rött och blått på stickor 2,5 mm. Ett sånt där projekt man är väldigt nöjd över när man är klar med det, men inte gärna vill göra en till av. Inte för att det var hemskt tråkigt, men för att det helt enkelt inte var så kul. (Attans, jag hade ju velat ha en själv...)




Tuesday, June 10, 2014

Ibland vinner man faktiskt


Jag deltog i en tävling i en av Ashfords facebookgrupper för ett tag sedan. Ett kilo ull stod i potten och allt man behövde göra var att mejla in sitt bästa spinntips. Piece o' cake. Jag chansade och skickade in ett tips som alltid funkar (för mig) oavsett humör, fiber eller tjocklek på tråden. Och vann.

Ullen som damp ner på min gårdsplan i går kallar Ashford "Wool Silver". Exakt vad det är, vet jag inte. Jag tror det är en blandning av flera raser. Egentligen spelar det väl ingen roll. Ibland nördar in mig lite för mycket i detaljer, bryr mig lite för mycket vilken ras ullen kommer ifrån, lite för lite hur den känns att spinna. Kanske blir det en bra lärdom.

Vilket tipset var? Det här:
I got a nice leftover tip! Spin all the odd bits of fibers (that's really not good for anything) and mix them with the odd bits of single leftover from plying (that you of course always save). Then cable ply it. No matter how odd and ugly the yarn is from the start, it always comes out great in the end. (And no, it doesn't matter much if the thickness of the singles vary, it just adds something extra to the yarn.)
Kabeltvinning är min favoritteknik alla gånger och oftast använder jag faktiskt resterna som blir över efter andra spinnprojekt. Så här kan det kan se ut när tipset tillämpas...


(Tävlingen arrangerades i Facebookgruppen Ashfords Wheels and Looms och du hittar den här här.)