Friday, May 30, 2014

Hur stor är en filt?


Om du säger att den perfekta filten är 90 x 90 centimeter blir jag glad, för då är jag klar. Fast jag måste erkänna att jag i så fall tycker att den ser lite väl liten ut...


Så här efter en knapp vecka och 82 rutor, börjar orken (och garnet) tryta. Jag inser (åter igen) varför planer på stora filtar så ofta verkar komma av sig och sluta i en babyfilt – eller som döda UFO:n.


Fast om det är trist att det tar lång tid att få ihop tillräckligt med rutor för en normalstor filt (hur stor nu en sådan är...), är det desto roligare att konstatera att det här projektet redan knaprat i sig ett dryg halvkilo garn. Garn som legat i hyllorna i fyra år. (Jag börjar bli duktig på det här med att bränna stash.)


Och hur det än är med virkningen och lusten att göra 80 rutor till, har jag absolut nada lust att sticka just nu. Jag har fått en seriös sticköverdos. En sån som gör att man faktiskt vill sluta. I alla fall ett tag. Virkning får ses som rehab i det här sammanhanget.

Tuesday, May 27, 2014

Restruteprojekt för gungstolen


På husets framsida finns en liten veranda. När vi flyttade in för ett år sedan, sa sambon att han skulle sitta där med hund, hagelgevär och öl i en amerikansk gungstol om kvällarna. Hunden fanns ju redan för ett år sedan, öl finns i gömmorna, amerikansk gungstol har vi. (Två stycken tack vare morsan som åkt halva västsverige runt för att ge en till sambon i julklapp och en till mig i födelsedagspresent.) Just nu är det bara hagelgeväret som saknas. Fast känner jag honom rätt, kommer det aldrig att bli något. Är det någon i det här huset som vill ha ett gevär, är det jag. (Sambon fullgjorde aldrig sin värnplikt eftersom han vägrade skjuta med gevär.) Hur som helst.


Min gungstol (det är den som hamnat på verandan) har ingen dyna. Eftersom det inte alltid är så behagligt att sitta med bara ben på dynlösa stolar varma sommaragar, bestämde jag mig för att göra något åt det hela. Efter lite rotande i skåp och lådor hittade jag ett gäng mormorsrutor som blev över efter kökssoffefilten. Rotade lite till och hittade några nyanstan vitt bomullsgarn – också de rester från filten. Virkade ihop rutorna enligt den här metoden och virkade "mormorsrutestolpar" runt rutorna. Jag är nöjd. Och det är betydligt bekvämare att sitta i stolen med shorts nu. Enda problmet är tummen...


Ja, tummen. När jag väl kommit igång med virkandet kom jag plötsligt ihåg hur kul det var. Innan jag visste ordet av hade jag rotat fram några hekto superwashull som legat och väntat länge i stashen (sedan 2009, skulle jag tippa) och började virka Little Circle Squares. Jag vet inte hur långt garnet (eller orken) kommer att räcka, men jag siktar på en filt och så får vi se vart det landar. Hur många år det tar att bli klar med den får framtiden utvisa. (Vis av erfarenhet vet jag att man brukar tröttna efter trettio-femtio rutor...)

Monday, May 19, 2014

Lammen


Det är drygt en månad sedan sista lammet föddes. Nio av tio tackor lammade och av de sjutton lamm som födddes är det sexton stycken som idag hoppar runt i hagen, sex tacklamm och tio bagglamm. (Det sjuttonde var dödfött.)


Vi kom lindrigt undan vid lammningen, det dödfödda lammet till trots. Tackorna skötte jobbet själva, även om vi i några fall fick hjälpa till så att lammen verkligen fick sitt första di. Inte alla tackor fattar vad det hela handlar om och alla vill inte stå still – och bryr sig inte ett skit om miniatyrerna som plötsligt finns med dem i boxen. Det hela ledde till att jag lärt mig mjölka får. (En del fick extra ur nappflaska det första dygnet.) Man kan väl säga att det är en av de saker jag som sjöman aldrig trodde att jag skulle behöva lära mig...


Fast i och för sig, vi hade en tacka som stötte bort sitt sistfödda lamm... Men det ordnade sig till det bästa när en annan tacka rätt otippat adopterade lillan. Att just den tackan fick tvillingar, varav den ena var det dödfödda lammet, var liksom tur i oturen. Otur att förlora ett lamm, tur att det blev en spene över och att vi slapp flaskmata. För hur sött det än verkar att mata lamm, är det ett jäkla arbete.


Så, vad ska vi göra med sexton lamm, tänker du? Jadu... Några behåller vi för avel, några kommer förhoppningsvis att flytta till nya hem och resten hamnar i frysboxen. I år när vi har så många lamm, kommer vi skicka dem till ett lokalt slakteri. Det kommer också att innebära att vi får sälja vidare köttet till kund, så någon gång fram i början på 2015 när våra lamm vuxit till sig tillräckligt, kommer det finnas lammlådor till försäljning. Lagom till att det kommer ett nytt gäng med små ulliga saker som säger bäää.

Thursday, May 15, 2014

En väldigt fin film om ett väldigt litet spinneri

I jakt på ett spinneri som kan ta emot ull för lönespinning, hamnade jag på Wålsteds Textilverkstad. Deras hemsida har fått sig en rejäl uppfräschning sedan jag var där sist – och en väldigt fin film där Sonia, som idag driver spinneriet, berättar om arbetet med maskinerna, ullen och historien bakom det. Det är något med småskalighet, familjetraditioner och textilt hantverk som gör mig lite gråtmild. Jag tycker att du ska se den du med.

Saturday, May 10, 2014

HJÄLP: Kragproblem!


Jag behöver hjälp! Värmlandströjan har varit klar två gånger om – och det kommer hinna bli minst en gång till innan jag är klar. Jag har problem med kragen (säger man krage eller halslinning?) och jag behöver hjälp att tänka.

Tröjan är stickad med några korta varv baktill för att höja upp bakstycket. (Minns jag rätt handlar det om två – eller tre, varv.) Det räckte emellertid inte för den första versionen av kragen blev för rak framtill, vek sig och gav mig strypkänslor. (Ett problem som uppenbarade sig först efter några minuters användande. Den såg bra ut.) Alltså repade jag upp övre delen av tröjan och stickade en ny med korta varv (med vändningarna på framstycket). Det resulterade i och för sig i att halsen fick mer form och att att de akuta strypkänslorna försvann, men den är fortfarande för tight.

Enkel lösning borde väl vara att helt sonika repa upp lite mer än sist och göra om. Men, tröjan är stickad uppifrån och ner och du som försökt repa upp en sådan tröja uppifrån, vet att det blir problem vid varje ökning. (Fråga mig inte hur det går till, men resultatet av stickningen är att jag måste dra ur garnet ur varje ökningsmaska. Lååångsamt jobb. Och tråkigt. Och ganska onödigt?) Alltså kan jag inte repa upp mer än elva varv (dubbelklicka på bilden så ser du i ökningarna/minskningarna hur långt jag repat upp) utan att lägga ner en fasligt massa jobb på det. (De elva första varven har jag redan kämpat med en gång och är därmed lätta att repa upp.)

Så, hur fixar jag till kragen utan att lägga ner allt för många timmar på det? Jag gillar tröjan som sjutton, och den sitter som en smäck. Tröjan kommer att användas här hemma på gården och det gör inget om (nöd)lösningen syns. (Jag struntar med andra ord i om ökningar, minskningar eller omslag vid korta varv syns.)

Ska jag bara repa upp så långt det går och sticka på en ny resårkrage? Eller en i-cord? Eller kan jag forma med korta varv på något sätt så att bakstycket reser sig medan det blir urigning på framsidan. Som sagt, jag behöver tankehjälp. Snälla?

Wednesday, May 7, 2014

Hur man randar hysteriska garner på ett schysst sätt


Vi är väl ett ganska stort gäng stickare som sitter med hyfsat stora restgarnslager, inte sant? Sådant garn som vi för allt i världen inte vill slänga (slänga garn, är du riktigt klok?!), men som vi ändå inte vet vad vi ska göra med?

Jag har hittat lösningen. Inte för att restgarnssockar är något nytt under solen, men jag som aldrig varit speciellt bra på att se vilka färger som passar tillsammans, har nu äntligen fått hjälp att knäcka koden. Jag har nämligen hittat det ulitmata receptet (Ravelry-länk) på att matcha hysteriskt olikfärgade garner.

Blender Socks (vanlig blogglänk) är reggat som ett gratismönster på Ravelry och det var där jag först hittade det. Egentligen är det inget sockmönster utan mer ett tips på hur man kan randa garner av helt olika färg och reptetionslängd på ett schysst sätt.

Bilden ovan är från mitt senaste sockprojekt där Anna var snäll och skickade över restgarner för Lettlandsprojektet. Jag hann knappt få garnerna ur påsen innan jag fått upp garnet på stickorna. Jag har inte en aning om vad det är för märke på något av nystanen jag använt i det här projektet, men det har varit en sån där riktig kanonstickning – kvalitet- och färgmässigt. Jag hade gärna lagt det där paret i min egen socklåda...

Jag erkänner att jag är lite frälst. Jag har stickat efter "receptet" med melerade garner, randiga garner, engärgade garner... Min Värmlandströja är ett exempel på hur det kan se ut när man kör en av de båda metoderna i enfärgat. Fast det är med randiga garner och melerade garner med lite längre printningar som mönstret gör sig bäst. Och skulle man tycka att det blir lite för "oroligt" med kraftigt melerade eller "prickiga" garner, kan man upprepa färväxlingarna lite oftare, det lugnar färbilden.


Avslutar med att dela bilderna som ligger i mönsterprofilen för Blender Socks. (Givetvis med Heathers godkännande.) Jag tycker att det ser skitsnyggt ut, men hade aldrig försökt mig på att matcha de där garnerna. Inte innan jag hittade "receptet". Nu hade jag gärna sett att jag haft de där snuttarna hemma...


 

Monday, May 5, 2014

Morgonmys med Holly


Holly och jag blev polare förra våren efter att hon lammat. Jag har hört att en del kvinnor tuffar till efter att de får smått. Jag tror något liknande hände med Holly, för hon gick från skygg och svåråtkomlig till hypersocial och lättfångad. Så, vi brukar sitta en stund och prata varje morgon. Eller ja, jag pratar och hon rapar gräs. Och buffar. Skulle jag sluta klia, buffar hon lite hårdare. Och lite hårdare... Häromdagen fick jag en kyss i baken när att jag lade lite mer tid på ett av lammen än på henne. Då sa jag sa till henne att det var baggfasoner och hon vet ju vad som hände med den Harry och sen lugnade hon sig lite...

Saturday, May 3, 2014

To stash or to de-stash, that's the question


Häromdagen var jag hos Eddy. Eddy har en stor koffert där hon förvarar sitt garn. Hon har nämligen lovat sig själv att inte skaffa mer än att det går ner i just den där kofferten. Än så länge klarar hon det – men hon måste sitta på den för att den ska gå igen.

Än så länge finns det inte i min värld att jag ska få plats med allt mitt garn i en koffert. Inte i två heller för den delen.

Men, jag håller på att de-stasha och en tid framöver kommer du därför hitta garner som behöver ett nytt hem här. Håll utkik!

Friday, May 2, 2014

Potential för något riktigt bra, men...



Papillion blev min snuttefilt under ombordtiden. Jag var nästan klar med kroppen när jag mönstrade av. Sedan infann sig den stora tomheten och stickningen hamnade i ett hörn. För några dagar sedan tog jag tag i det, avslutade spetsdelen, fäktade klart ärmarna och i går kväll maskade jag av det sista.

Navia är verkligen sjukt trevligt garn att sticka i och ger dessutom ett tyg som är lika trevligt att ha på sig. Det finns liksom potential för att bli verkligt bra. Men (det finns ju alltid ett men) jag är inte helt nöjd med mönstets ärmkonstuktion som ger en del överflödigt tyg i vid armhålan. Det stör mig att det inte smiter åt där när passformen i övrigt är menad att vara tight. Jag kommer att få "känna in" tröjan lite innan jag bestämmer mig för om den ska modifieras (medelst sax och symaskin) eller om den helt sonika ska få knalla vidare till någon med större byst som kan fylla ut tyget mer än vad mina up-pushade taxöron kan göra. 

Fler bilder kommer när jag fått hit fotografen igen.