Wednesday, March 26, 2014

Nattvakt


Under nattvakterna till kaj sitter jag i lastkontrollrummet tillsammans med styrman och sköter lastning, lossning och barlast. Vid lastning pumpas cementen rakt ner i lastrummen, men vid lossningen är det ett helt atilleri med maskiner, skruvar (spiraler) och kedjor som ser till att cementen kommer upp till lastarmen på däcksnivå. Rätt häftigt egentligen...

Tuesday, March 25, 2014

Framåt


Värmlandströjan går framåt. Den blir lite mer figurnära än vad jag tänkt och ränderna hamnar på helt fel ställe om man nu vill framhäva det lilla man har (bröst) och döja det man har lite för mycket av (kramgo midja). Men vad fasen, jag har lärt mig massor. Som att ljusa partier blir väldig mycket bredare än mörka partier trots att de är på lika många maskor. Det är ju något jag egentligen vetat sedan tidigare, men jag är en sån där person som måste göra det själv för att det ska fastna. Och i ärlighetens namn, jag hade inte en aning om hur tröjan skulle bli när jag började med den. Alltså hade jag ändå aldrig räknat ut bredden på ränderna och sedan labbat fram vilken rand som skulle vara här eller där. Jag är nöjd. Det är det som är huvudsaken. Finliret tar vi nästa gång.

Monday, March 24, 2014

A day like this



Idag är en sån där dag då man faktiskt gärna är på sjön. Solen skiner och vattnet är nästan helt stilla. Om det inte varit för kylan, skulle man kunna tro att det var sommar.

Jag har ägnat vakten åt att knacka bort gammal cement från kopplingsstationen. Varje gång man kopplar och kopplar loss rören, rinner det ut lite cementpulver. Sedan rengar det på det, cementen brinner (härdar) och sedan är det inte så lätt att få bort längre. Vi använder syra för att tvätta bort cement, men har det blivit för många lager biter inte syran och man får ta fram hammare eller rostpistol istället.

Jag var volontär på det jobbet idag. Alternativet hade varit att tvätta med syra. Det gillar jag inte. Mest för att syran retar i halsen och ger en att hosta. Skulle man göra det helt rätt, skulle vi ha ordentliga andningsmasker. Men vi gör det inte helt rätt av tusen dåliga andledningar. Och jag, jag väljer för en stund att glömma bort det faktum att jag är skyddsombud. (Man kan inte ta alla fighter och det finns tyvärr arbeten som är mer allvarliga ur säkerhetssynpunkt än det här. Jag väljer att bråka om dem istället.)

Hur som helst. När vakten är över kan man göra lite vad man vill. Jag satt ute en stund och njöt av solen. Men sen blev det kallt och jag bestämde mig för att ta en bastu istället. Om jag bara kommer på hur det jäkla aggregatet fungerar... 

Friday, March 21, 2014

Tokyo




Årets andra tröja (av planerade tio) gav mig tennisarmbåge. Jag kan inte säga att den var en ren fröjd att sticka, men den var klart värd besväret för den sitter som en smäck. Mönstret heter Tokyo och har en ganska enkel konstruktion. Tröjan stickas i två T-formade stycken som sys ihop. (Jag funderar på att sticka en i samma modell, men utan weave and box-mönstret.)


Det melerade garnet heter Mirasol Hacho och hamnade hos mig via ett hemlisbyte för ett gäng år sedan medan det ljusgröna Lerke från Dalegarn kompletteringsköptes för den här tröjan. De fungerade bra ihop, garnerna, men jag tror inte att jag någonsin kommer använda mig av Lerke igen. Det är sladdrigt, löst spunnet och splittar sig mest hela tiden. Till skillnad från Hacho som är ett hårt tvinnat runt garn.

Garnekvationen för den här tröjan hamnade på ynka 100 gram minus i stash: jag behövde 250 gram Lerke för att "bli av" med 100 gram Hacho. Men vad fasen... Bättre det än att köpa allt nytt?

Jag har en hel del Hacho kvar. Om du har tips på projekt som passar till hysteriskt spräckliga garn får du gärna tipsa!

Tuesday, March 18, 2014

Hytten


Det här är min hytt. Rätt stor, skulle jag vilja säga. Någonstans runt 20 kvadrat. Båten har ett gäng år på nacken och det syns även på inredningen i hytten (så som att soffan ser lite lätt sunkig ut trots att någon bytt överdrag de senaste 20 åren) men den är helt okej. Huvudsaken är egentligen att kojen är skön att sova i och det är den. Sover alltid som ett litet barn ombord. Det är något med dunkandet från maskinerna. Jag har (så klart) en egen toalett också, men där ser man definitivt att båten inte är purung så jag väjer helt enkelt att inte dela med mig av just den vyn. Ni missar inget, jag lovar.

Sunday, March 16, 2014

Klippt


Rapporter hemifrån säger att fåren snaggats. Planen var att jag skulle klara av den biten innan jag gick ut, men under vintern har ullen lyckats tova sig på mage och bröstben till den grad att jag inte fick in saxen mellan huden och tovorna. Jag gav upp och fixade en fårklippare istället. Kostar lite mer (nä, mycket mer – att klippa själv är gratis när man väl köpt saxen) men är väl värt det.

Vi har funderat en hel del på  hur och varför tovorna uppkommit. Förra vintern hade de finfin ull. Å andra sidan gick de ute i ur och skur då (givetvis med tillgång till skydd – de valde själva om de ville bli blöta eller inte) medan de gått inne i ladugård i år. Det kan vara förklaringen. Det är så fiffigt med får att ullen tvättar sig själv om djuret går ute i regn. Något med att fettet fungerar som schampo. Jag skojar inte. Tar bort lukt gör det också. Ett får som varit ute i en regnskur och sedan torkat, har finfin ull och luktar knappt får alls. (Ja, det är klart, allt är relativt. De är ju inte helt doftfria heller.) Så, nästa år blir det till att bygga en hage i anslutning till ladugården så att djuren kan gå in och ut som de vill. Alternativet verkar vara att bada dem i badkar en gång i månaden...

Saturday, March 15, 2014

Äta, andas och gråta cement

Ett av fartygets konstverk.

Jag hade tänkt träna en del nu när jag är ombord, men orken försvinner när man jagar runt i lastrummen med gummiklubbor och sopborstar i timtal. Jag tänker att det är träning det med.

Fartyget är specialbyggt för att ta cement och det är det enda vi går med. Om du någon gång blandat cement och tyckt att det dammar en fasligt massa, kan jag säga att det inte är bättre när dealar med resterna efter en åttatonslast. Jag äter cement, andas cement, gråter cement. Jag har lärt mig att det finns en oskriven regel som säger att man alltid har med sig ögondroppar och lotion när man mönstrar på här. Cement drar sig till fukt och letar in sig i ögonen och den torkar ut hud. Eftersom jag varken har med mig det ena eller det andra, kommer jag väl vara både rödögd och knastrig när jag åker hem.

Men, jag har det bra. Det känns som hemma. Lite som att vara tillbaka i sitt rätta element. Det var svårt som fasen att gå iland och vänja sig vid åtta-till-fem-jobb (det tog ungefär sju år), men återanpassningen till sjölivet har gått på nolltid. Nu är bara frågan vad som händer efter det här. Om det tar sju år att anpassa sig till landbacken en andra gång. En gång sjöman, alltid sjöman, liksom...

Saturday, March 8, 2014

Apelsinklyftor, hejjarop och snygga häckar

Jag kan redan nu säga att det här inlägget inte kommer handla om något garnrelaterat. Det kommer att handla om Vasaloppet och om färgen gul. Och ett uppvaknande.

Idag för en vecka sedan vid den här tiden, stod jag och förberedde min första Vasaloppsstart. Ur det vita startkuvertet plockade jag fram klistermärken för uppmärkning av skidor och ombytesväska, sändaren jag skulle ha runt foten – och min nummerlapp. Min gula nummerlapp. När jag drog upp den tänkte jag att guldgul är bättre än tokgul, men snygg var den inte. Jag tyckte inte om den. Inte alls. Bredvid mig plockade min bror och sambo upp sina vita nummerlappar.

Man gör nämligen skillnad på oss deltagare i Vasaloppet. Självklart finns det tävlings- och motionsklass – och sedan 1997 det till och med en officiell damklass. Det är ju inte illa. (Vi ignorerar det faktum att kvinnor inte kunde vinna – och här får vi helt enkelt inse att kvinnans fysik inte alltid kan jämföras med mannens, ett Vasalopp före 1997.) Men så var det där med nummerlapparna...

Män har vita nummerlappar. Veteraner, de som genomfört 30 lopp eller fler, har orange nummerlappar. Sedan två år* tillbaka innebär det att kvinnor rent teoretiskt också kan ha en orange nummerlapp. Två år, undrar du kanske? Men Vasaloppet firade ju 90-årsjubeleum? Du är något på spåren där. Men du förstår, före 1981 var det förbjudet för kvinnor att åka Vasaloppet. Distansen var för lång och det var inte bra för kvinnors hälsa att åka så långt. Det fanns de som försökte. Jag har hört talas om en kvinna som varje år satte på sig lösskägget och gav sig ut i spåret – och som varje år blev inplockad och diskvalificerad. Ja, och så var det kvinnan som genomförde ett lopp 1923. På 10 timmar, 9 minuter och 42 sekunder. Med träskidor. Det var efter det de förbjöd fler kvinnor att åka. Fram till 1981 som sagt. Ja, och så var det ju kvinnornas gula nummerlappar. De vi tilldelas av den enkla anledningen att vi är födda – ursäkta min plumphet, utan snopp.

Jag har frågat andra varför man måste ha en avvikande färg grundad på kön i en av världens största skidtävlingar. Det finns tre solklara vanligt förekommande (manliga) svar:
  1. Kvinnor ska ha avvikande färg på sin nummerlapp för det ger dem fler apelsinklyftor. (Kvinnor behöver mer energi?)
  2. Kvinnor ska ha avvikande färg på sin nummerlapp för att det ger dem fler och bättre hejjarop. (Kvinnor behöver mer uppmuntran?)
  3. Kvinnor ska ha avvikande färg på sin nummerlapp för att männen lättare ska hitta en kvinnlig rumpa att åka efter i spåret. (Männen behöver kvinnliga rumpor och är rädda för att följa en snygg manlig häck?)
Nummerlappsgrejen har skapat en viss osämja i min familj. Far (34 Vasalopp) och bror (10 Vasalopp) är helt oförstående och till min stora sorg insåg jag häromdagen att inte heller min mor (0 Vasalopp) förstår. Sambo (4 Vasalopp) förstår, men lägger sig inte i diskussionen. (Han och morsan tävlar därmed om vem som ligger sämst till just nu.) Och det var när jag insåg att folk inte ens kunde sätta sig in i situationen, inte över huvud taget förstå eller se en orättvisa, som jag bestämde mig för att inte hålla tyst längre. Oroa dig inte, det här är fortfarande vara en stickblogg. Men stickning är också feminism. Kanske bidrar det att jag åter igen är ombord och åter igen ser hur olika man faktiskt behandlar män och kvinnor. Inte för att man är elak utan för att man helt enkelt är en del av en kultur som satt ramarna för hur saker och ting ska gå till. För att man inte blivit lärd att ifrågasätta den.

Jag begär inte att folk ska tycka detsamma som mig. Vi har alla rätt till våra egna tankar och åsikter. Men om man över huvud taget inte kan tänka sig att se olikheterna, skillnaderna, avvikelserna, (oavsett om man förespråkar eller motarbetar dem) då tycker jag att det är ganska illa. Skidåkning har inget med kön att göra. Kön är ingen giltlig anledning att peka ut en skidåkare i mängden. Inte. Jag köper helt enkelt inte grejen med uppdelningen. (Jag skulle vilja säga att jag inte köper den gula nummerlappen, men det är ett faktum att jag betalade 1530 kronor för att få den, så jag måste tiga still där.)

Så, frågan är varför jag måste delta som en kvinna bland männen och inte som en deltagare bland andra deltagare? Jag skulle verkligen vilja ha svar på det.

* Vasaloppet ställdes in 1991 p.g.a. snöbrist, 2014 skulle ha varit det 33:e året då kvinnor fick delta

Thursday, March 6, 2014

Innan garnet blir för gammalt


Det blev en hel del garn över efter Vormorgun. Jag tänker att det är synd att låta det ligga och bli äldre än vad det redan är. Så jag körde igång projekt "first top-down sweater utan mönster". Det kan väl hända att det repats mer eller mindre i ett antal omgångar, men jag tror att jag kommit fram till en bra form nu. Bara att tuta och köra.

Tuesday, March 4, 2014

Revanschsugen de luxe

Mitt Vasalopp 2014 tog slut i Evertsberg efter frytioåtta tungåkta och spårlösa kilometrar. Jag kan nog inte beskriva årets lopp utan att låta bitter, så jag låter bli. Men förutsättningarna var inte de bästa och jag hade helt klart inte krafter att staka mig nio mil utan spår. Om jag blev avskräckt? Inte en chans! Träningen inför Vasaloppet 2015 börjar idag. Med ett lungt pass för att mjuka upp de stela musklerna, men ändå.  Och i morgon flyger jag till Gotland för påmönstring. Det gäller att inte ta det för lungt för länge...

Sunday, March 2, 2014

Mora nästa!

Grötfrukosten intagen. Skidorna är preppadepackat. Träningskläderna och nummerlappen på. Nu, två och en halv timme innan start är vi fast i bilkö. Min far som har 34 Vasalopp i bagagen säger att vi kommer sitta i den här kön i en timme. Han har också sagt att han tycker SYND om mig som debuterar i år. Det har kommit snö i natt och håller sig runt nollan. Jag frågade vad han trodde om det och han svarar att det INTE ser roligt ut. Fast han har en tendens till att överdriva... Han langar i år, så i Evertsberg får jag torra kläder och en kram om jag kommer in 10 minuter efter brorsan. DET lär dock inte hända. Han är tre startgrupper framför mig och har förutom en fin fysik också 10 lopp sedan tidigare. Jag får hitta någon annan att krama. Peppad är jag hur som helst! 

PS. Karin, visst var jag där! Den där affären är som en snuttefilt för vilsna skidåkare.