Saturday, October 26, 2013

Steken som alltid lekte död


Så kom den dag i Stekens liv då det var dags att möta slaktmasken. Som vanligt ville han inte gå någonstans och stretade emot, lade sig på på knä, lade sig på sidan, spelade död. Så jag lyfte upp honom och bar honom de tio metrarna ut på gården. Sen blev han död på riktigt.

Jag skulle kunna göra ett långt inlägg om det här. Men jag gör inte det. Till och med jag hör hur morbid jag låter när jag drar igång. Jag är helt enkelt allt för faschinerad av slaktprocessen för att låta som en hyfsat normal tjej. Jag känner mig lite som Jehovas-missionären borde ha känt sig i går. Jag vill predika om den fantastiska slakten inför förtappade människor som tror att en ko är en vaccumförpackad köttbit på ICA – trots att folk mest tycker att jag är dum i huvudet.

I vilket fall som helst vet jag att Steken hade ett bra liv. Kort, men bra. Han var frisk när han levde och han var frisk när han dog. (Nej, jag går inte in på hur jag vet det, fattar om ni inte vill veta detaljerna.) Fast kanske handlar det mest om att Steken är en sån stek jag tror att de flesta vill ha på middagsbordet. En stek från ett friskt djur som levt ett bra liv.

Over and out.