Wednesday, October 23, 2013

The new girls


De nya flickorna är här. En skock värmlänningar direktimporterade från Jämtland. För efter jäkligt många om och men (och kanske lite släktrelaterade kontakter) fick jag (eller rättare sagt säljaren, Fale Artut) tag på en transportör som kunde tänka sig att köra ner dem. Det tog längre tid än tänkt (de skulle ha varit här för tre veckor sedan) och dyrare än först sagt, men nu är de här. Sex tjejer som inte riktigt litar på mig än. (Jag vet, det måste vara något fel på dem, jag som är så snäll.) Men det kommer ta sig. Donnan längst fram till höger i bild är på god väg redan efter mindre än ett dygn. (Vem hade inte varit lite skygg efter att ha blivit kidnappad och transporterad i ett och ett halvt dygn för att sedan komma ut på helt okända marker?)

Nu ska de vara i "karantän" tillsammans med en av mina gamla tackor i tre veckor innan vi tar in dem till de andra i ladugården. Varför det? Tja, om det mot all förmodan skulle finnas sjukdom eller ohyra hos de nya djuren, vill man inte gärna ha in det bland den friska besättningen man redan har. Det är sånt man alltid gör (eller i alla fall borde göra), oavsett vem säljaren är. (Så, ingen misstro mot Fale som varit hemskans hjälpsam under processens gång.)

Om man inte sätter djuren i karantän kan det gå som förra året. Då smittade en individ ner alla de andra med stora fårlusen. Det var inte en jättetrevlig upplevelse, vare sig för fåren eller mig. Å andra sidan har jag - trots att den mer än dubblats det senaste året, en ganska liten besättning. Att behandla tolv-tretton djur för en småsak som lus är inget stort projekt. Det är som med katter, ett par droppar spot-on-lösning i nacken och saken är biff. Men det tar ju tid och det är ju inte kul att se att djuren lider. För de gör de onekligen lite. Stora fårlusens larver äter sig fast i skinnet. (Läs gärna mer i ett tidigare inlägg här om du vill veta mer om hur lössen ser ut.)

Och när vi ändå är inne på spåret. Att få lus behöver inte på något sätt vara ett tecken på att djuren är misskötta. Det är mycket vanligare än vad folk vill erkänna, både hos människor och djur. Däremot kan djuren bli misskötta om man inte gör något åt det. Ett frenetiskt kliande och gnuggande ihop med larvernas tuggande ger ganska snart fåret stora kala fläckar på huden. Det ser inte bra ut och det är inte trevligt för fåren. Så snart de är behandlade och lössen borta, börjar pälsen växa ut igen. Harry som var väst drabbad förra året, har inga kala fläckar kvar.

Och nej, lusen kan inte leva på människor och ja, den stendör om den hamnar i garn. Utan värddjuret (fåret) är fårlusen förlorad.