Thursday, October 17, 2013

Hur man hittar vänner i bloggosfären



Bloggvärlden är som den är. Man följer någons projekt och liv ett år, tre eller fem. Kanske lägger man en kommentar då och då, kanske stalkar man bara. Men så kommer det en dag då man kliver ut ur garderoben och faktiskt träffas. Sedan mitt stickbloggande började 2009 har det hänt flera gånger.


Den första var världens finaste Therese. Då skrev hon under namnet ”Hon som stickar” och var väldigt hemlig. När hon berättade (på bloggen) att hon hade börjat spinna, stalkade jag på riktigt, kom fram till vad hon hette i efternamn efter att ha sökt på hennes förnamn och bostadsort och dragit vissa slutsatser. (Okej, det kan hända att det inkluderade att jag kollade upp hennes man också. Men vad gör man inte?) Och så packade jag ihop ett paket med ett gäng olika fiber och skickade utan att hon visste om det. Det var där någonstans det började. När jag sedan träffade henne något år senare (eller om det var varit ett halvår – eller två år?) kändes det som om vi alltid känt varandra. Idag ser jag Therese som en av mina allra närmaste vänner, trots att vi bara ses någon gång om året och så gott som aldrig på tu man hand.


En annan vän som dök upp via bloggandet var Anna. Där var det tvärt om. Hon läste min blogg. Pluggade i Mariestad. Hade pojkvän i Göteborg. Hade börjat spinna på slända. Så hon frågade helt sonika om hon fick komma hem och testa min spinnrock. Klart hon fick! Det är nog tre år sedan. I  helgen var hon här på stick och spinn med får. Typ. (Hon har bloggat om det här och här med bilder och allt. Bilder är jag dålig på. Njuter av fiber och sällskap istället.) Vi spann lite, bar hö, plockade svamp, stickade. Åt gott. Drack gott. Hade trevligt.


En tredje okänd dök upp i söndags. Jag har läst Sarahs blogg ett bra tag, bytt garn med henne, men aldrig träffat henne. Faktiskt inte ens sett henne på bild. Men shit vad den bruden var cool! Hon bloggar ihop med sin kompis Linda på Otaliga projekt. En väldigt hemlig blogg (inte så mycket om vilka personerna bakom bloggandet är, inga bilder på dem, inget om något annat än stickning, typ) som jag följt... Rätt länge. Ett år eller två eller så. Sarah är en av tre (!) försökskaniner i spinnrocksspinnande. Vet inte om mina elever är ovanligt begåvade eller om de bara har en jäkligt bra lärare (host host) men det har gått himla bra. Sarah har aldrig spunnit tidigare och det slutade med att jag satt och oah-de när hon tvinnade sitt garn eftersom hon fick fram en rad schyssta effekter som jag måste försöka efterapa någon dag.

Tja, vad vill jag ha sagt med det här inlägget då? Kanske att man kanske ska våga ta kontakt med den där personen man är nyfiken på trots allt? Utan bloggen och lite mod från den ena eller andra personen hade jag aldrig träffat en manisk stickerska från Arvidsjaur, en spinnande skånsk trädgårdsmästare eller en störtskön *beep*-bo (hon är ju hemlig, så det är nog bostadsorten också) som gjort allt före en ålder av *beep* (ålder är alltid hemligt?) och har distans nog att dela med sig av det.

Och, till dig (fortfarande för mig okända person - källan skvallrade inte om vem du var) som inte vågade hälsa på bokreleasen – gör det nästa gång! Jag bits inte, lovar! Det är alltid kul att träffa nya människor! (Tycker i alla fall jag.)  Har man tur finns det en god vän bakom knuten.