Friday, September 27, 2013

Mysko ankor


Jag vet inte om det är dialektalt från västkusten eller bara bonnig västgötska, men vi sänger "ånker" om ankor i min familj. Och förra helgen (alltså inte den som var, utan helgen innan) fick jag ett helt gäng när Bill och Bull kom hit. Eller ja, Bill och Bull, de heter ju något annat egentligen något annat. (Eventuellt bloggar de som Myggan och Frisky Frog.) Men jag har blandat ihop dem så många gånger nu att det blir pinsamt så jag tänkte att om jag säger Bill och Bull kan det liksom inte bli fel. (Myggan och Grodan är enäggstvillingar och det går visst att både se och höra skillnad på dem. Däremot har jag en tendens till att blanda ihop dem när jag inte ser dem, vilket gör det hela ännu mer pinsamt. Mitt ego vill liksom stå över sådana där tokmissar.)


Hur som helst, Bill hade med sig ankor som hon bjudit ut på sin blogg tidigare i somras. Eftersom jag funderat en hel del på ankor (särskilt den mysko sorten), tänkte jag att de får det finfint hos mig. Bill erbjöd mig att dessutom leverera dem hem till dörren och eftersom Bill bor typ i Långbortistan tyckte jag att det var en bra idé. Och eftersom Bill gärna göra saker med Bull och jag gärna gör saker med båda två, (eftersom jag är Måns?) hade vi stick med kvack at my place.

Så här i efterhand kan man väl säga att det gick bättre med sticket än med kvacket, för ankornas andra kväll på gården, när Bill och Bull åkt hem, blev (den enda) honan flygsugen och stack. Hon kom i och för sig tillbaka morgonen efter, men sen stack hon på kvällen igen och sedan dess har vi inte sett till henne.


Redan innan hon fick luft under vingarna och drog, hade jag dock fixat så att flocken skulle få några damer till. De nya flickorna hämtade jag hos en riktig anknörd söder om Göteborg. (Han skickar mejl med "vänliga ankhälsningar." En annan avslutar med "Happy Knitting!". Undrar vilket som är nördigast?) Hur som haver, nu har jag sex ankor som kommer att bli fyra inom en inte allt för avlägsen framtid. Antingen tar jag fram kniven eller så fixar hanarna det där själva, har jag förstått det som. När de blir tonåringar och hormonerna börjar svajja. Mord är tydligen vanligt förekommande medelst gnagande med näbb. Och hamnar vi på den nivån föredrar jag att använda kniven framför att låta dem använda näbbarna. Dessutom äter man tydligen myskanka till jul i Danmark. Gott säger dansken på jobbet. Han brukar inte ha rätt i något han säger, men jag tänkte att man ändå kunde testa, nu när den potentiella maten ändå knallar runt i trädgården...


Åh, förresten, jag har en affärsidée som inkluderar ankorna! Eftersom de käkar mördarsniglar tänkte jag hyra ut dem till grannarna. Flera har anmält intresse. Vad de (grannarna alltså) inte greppat än, är att ånkjäklarna skiter som bara den. Stora lösa grönaktiga fläckar. Överallt. Man kan se det som gödsling, men jag tror förorening ligger närmare till hands. Å andra sidan är de kanske ursäktade. Vem hade inte blivit kass i kistan av råa sniglar?

Damit

Vaknar upp med världens huvudvärk. Drack nog för mycket äppelcider på kalaset igår. (Ja, alltså, vi pratar om den alkoholfria, men ändå...) Upptäcker att det är helt vitt ute. Frost. Damit. Pelargonerna i krukorna utanför garaget är nog körda. Damit. Släpper ut fågelfäna (post om dem kommer) och inser att deras vatten har frusit. Fyller på nytt och känner hur jäkla kallt det är när vattendropparna skvätter upp på mina ben. Harry som förlorade ytterrocken härromdagen (dock inte utan kamp, herrejisses vad han bråkade) står och glor på mig precis som om jag är en elak jävel. Och jag tänker, att nu är det slut på det roliga. Nu får vi börja kånka vatten. Det har varit så jäkla bekvämt med sommar att jag helt glömt bort vintern. Damit.