Monday, September 2, 2013

On my way from China-stickningen


Det tar lång tid att flyga till Kina. Det tar lång tid att flyga hem. Si så där ett dygn. På vägen hem, på flygplatsen i Hangzhou där en kopp kaffe kostade 150 kronor koppen (yepp, du läste rätt), lade jag upp en sjal för långflygningen. Ett dygn senare var den avmaskad och klar. (Det kan tilläggas att jag inte sov något på vägen hem. Hur lyckas folk egentligen sova på flygplan? Hur?!)


Det är en enkel trekantssjal med ökningar längst ut på kanterna och i mitten och jag kallar den On My Way From China. Garnet är handspunnet. Jag fick fyra små påsar ull från en kompis för ett gäng år sedan som i sin tur fått dem av sin kompis som hade ett gäng får med tämligen lång och grov ull. Det tog lång tid innan jag gjorde något av det, men någon gång i vintras satte jag mig ner och kammade ullen, drog fram min Ashford Elizabeth och spann singlar. Jag gillade strukturen i singlarna så mycket att jag bestämde mig för att inte tvinna dem. Och så blev det liggande. Tills jag skulle packa ner garn inför resan och tänkte att det kanske var på tiden att jag gjorde något av de där härvorna. Sagt och gjort. 


Att sticka med sitt eget garn är en sjukt tillfredsställande.  Och ju mer man gör det, detso mer lär man sig. Om hur ull beter sig, hur garner beter sig, hur tvisten påverkar det hela och hur man ska spinna nästa gång för att lyfta fram de bra sidorna ännu bättre. Dessutom är det rätt fräckt att kunna utnyttja fårens naturliga färger för att skapa variation också.


Jag har en känsla av att den här sjalen kommer att användas en del i höst och vinter. Har planer på att sticka en varm svampplockartröja i lönespunnet finullsgarn. Kommer passa fint ihop med sjalen. Bara att hoppas att man inte smälter in så bra i naturen att jägarna tror att man är en älg när man kommer klampande...