Tuesday, August 20, 2013

En sjal till bruden




I Kina ger man inte bröllopspresenter till brudparet, man ger pengar. Pengar i ett rött kuvert. (Det finns till och med speciella butiker som säljer de där kuverten.) Men det är inte så enkelt att lägger kuvertet på ett bord och skriver sitt namn på det. Nej, bruden måste gå runt till alla (män) i restaurangen (eller var man nu bjuder på bröllopsmiddag) och erbjuda sig att ge och tända en cigarett åt dem. Som tack får bruden kuvertet. Jag lyckades inte bli riktigt klok på om de gav kuvert även när de tackade nej till cigaretten, men jag antar det.


När Jenny (det är vad bruden kallar sig bland västerlänningar) kom till vårt bord, (den svenska släktens, alltså) började hon att på kinesiska ursäkta oss för diverse människor i hennes cigarettändarsvans. För att vi inte betedde oss som de andra och för att vi inte hade några röda kuvert, antar jag. Nej, jag förstod inte vad hon sa, men utifrån folks reaktioner (ivrigt nickande och lätt påklistrade överförstående leenden) och Jennys besvärade minspel (som kanske mest var gentemot oss eftersom hon inte avslöjat röda-kuvertet-traditionen för oss) kunde jag utläsa att det var något i den stilen det handlade om. Fast jag hade med mig en present ändå. Oinslagen och väldigt malplacerad i sammanhanget, men ändå.


Jag hade stickat en sjal till henne. Spunnit garnet också, för den delen. I rosa, eftesom det är hennes favoritfärg. Det var ett rätt stort projekt så här när jag ser tillbaka till det. Gångerna jag spunnit spetsgarn tidigare (de som verkligen varit tänkt att bli tunnt sjalgarn) kan räknas på högra handens fingrar. Det tog tid. Men det gick. Och det blev bra!


Eftersom jag lever efter sista-sekunden-principen spann jag klart garnet bara några få dagar innan avresa och stickningen påbörjades alldeles innan vi åkte. Så det fick bli ett mönster jag kunde och visste att jag klarade av. En Shetland triangle. (Världens mest tillfredsställande sjalmönster, tror jag...) Det blev min fjärde Shetland, men också den bästa. Och den mjukaste. Merino, yak cashmere och silke. Specialbeställd lyx från Feistywoman Designs. Den blev klar sent på kvällen före bröllopet och blockades med hjälp av tre förpacknignar säkerhetsnålar. (Att hitta nålar i Kina är ett kaptiel för sig. Inte lätt. Inte ens när man hittar engelsktalande [!] kineser som förstår vad man är ute efter.)


Jag tror jag tänker till en gång extra innan jag gör ett liknande projekt igen, men trots att Jenny inte handarbetar speciellt mycket själv, vet jag att hon någonstans ändå förstår att det ligger en hel del tid bakom det hela. Och hon är mer än värd det. Kanske är man inte i jättebehov av en yllesjal i nordöstra Kina just nu, men jag har hört att vintrarna kan vara rätt kyliga. Nån gång får hon förhoppningsvis användning av den. Om inte annat har jag fått en ordentligt introduktion i spetsgarnsspinnandets konster. Det är alltid något.