Monday, July 29, 2013

Molly ska dö


Tidigt i vintras spenderade Erik och jag väldigt mycket tid hos fåren. Från att ha varit döskraja och stått i ett hörn och tryckt, blev de ganska snart kelgrisar som inte gärna missade lite kliande på bringan eller bakom örat. Molly var den största gosproppen av dem alla. Stora tjocka, matglada Molly.

Men det var också Molly som fick mig att börja lipa när jag första gången såg hennes klövar. Till er som vet hur en fårklöv ser ut; klövkapseln var helt borta. Till er andra, förenklat; halva klöven (utsidan, ungefär som yttre delen på hästens hov) var puts väck. Det såg för djävligt ut. Det har växt ut hyfsat igen, men jag tänkte redan då att man inte borde avla på en tacka med så dålig klövanlag. Till råga på allt var hon ett rent helvete att klippa. Hennes fäll är så tät och så finfibrig att man knappt fick in saxen. (Så Eddy, nu får du bara finklippa finfår med finfällar.)

Jag försöker rättfärdiga det hela, finna någon slags tröst i att om någon skulle ryka så var det Molly. Hon har helt enkelt sämre gener. Ögat är i och för sig bättre, men efter andra konsultationen med veterinär den här veckan, kom vi fram till att det inte finns så mycket annat att göra. Får tar tydligen (generellt) väldigt mycket smärta innan de visar det utåt. Det har med flockkänsla och överlevnad att göra. Svaga individer stöts ut ur flocken. Utan flocken dör de. Naturen är hård. Och jag är blödig. Det är bara att tacka henne för tiden som varit, för Bella (hennes extremt välväxta lamm) och tja... Det är lite vulgärt att tacka för lärdomen hon gett oss om sårskador i fårögon...

Molly ska dö. Så är det och i morgon sker det.Och jag ska vara med om jag så ska lipa ögonen ur mig och kräkas på kuppen. Lika bra att ta fårägandet till nästa nivå. Från skötare till slaktare.