Monday, June 17, 2013

När hjärtat blir svagt

Medelåldern här ute på landet är ganska hög. Man skulle kunna säga att jag bor i gammeltantland. (Av någon anledning verkar tanterna vara segare än gubbarna.) I grannhuset tillexempel, där bor mormor och en annan äldre dam och genomsnittsåldern i den fastigheten balanserar kring modiga åttiofyra och ett halvt... 


Med åldern kommer visst också en del krämpor, har jag förstått. Damen på övre våningen (som för övrigt är de yngre av de båda) har varit ganska krasslig det sista. Hjärtat vill inte riktigt vara med längre och läget är allmänt hängigt. Dessutom fryser hon jämt. Efter en av hennes längre sjukhusvistelser, bestämde jag mig för att sticka en sjal till henne. En sån där praktisk sak som kan hålla axlarna varma men som man ändå kan röra sig i utan att riskera att snibbarna åker ner i potatissoppan.


Så, jag letade fram lite alpackagarn. Handspunnet. Damen handarbetar själv en hel del och har (det här kommer låta plumt, men det är sant) vett att förstå vilket jobb som ligger bakom. Så hanspunnet blev det. En ganska snabb och enkel stickning där man ökar två maskor i övre kanten vartannat varv (istället för bara en som man "brukar" göra på en triangelssjal) för att få snibbarna att bli lite smalare och vika in sig lite mer. Stickade i princip tills garnet tog slut och avrundade med en virkad kant från en bortglömd virkbok jag hade ståendes i bokhyllan. Mycket stolt över mig själv, både för att jag använde boken och för att jag virkade något annat än mormorsrutor eller raka stycken. (Shit, jag kan! Wow!)


Om du är nyfiken på basmönstret till sjalen kan du ta en titt på Laylocks och ladda ner hennes snabbguide till triangelsjalar här. Garnet jag stickade av hade 304 meter på 120 gram.

PS. Tanten på bilden har inget med sjalen att göra, mer än att hon råkade finnas till hands när det var dags för fotograferandet.

Det där med att sticka till pojkvännen


Läste ett inlägg i Claras blogg om att sticka till andra. Hon stickar en tröja till sin sambo och känner lite press över att få klart det snabbt... Det får mig osökt att tänka på Pojkvänströjan...

Det började med att Erik ville att jag skulle sticka en tröja till honom våren 2010. Något som skulle fungera bra kalla vår- och höstkvällar och som han kunde ha under skinnjackan. Han pröjsade garnet.  Deal! Jag kilade iväg och köpte en packe garn. (Typ första och enda gången jag fått låna hans kreditkort för att handla.)

Första biten var inte så svår. Stora stickor (det vill säga 4,5 mm) och tjockt garn (DROPS Karisma) och runt runt runt. Stora tuber är inte så svåra...


... och inte små heller. Det gick som på räls! (Modellen var också villig.)


Sen kom vi till själva joinandet av tuberna. (Erik hade nämligen inte lust att se ut som en drag queen hela tiden.) Det var inte lika lätt. Däremot väldigt lärorikt. Jag vet till exempel precis hur man ska göra om man vill ha ballerinaurrigning på sin tröja... (Man minskar på varje varv.)


Där repade jag upp. Hade plötsligt blivit lite trött på den och stoppade undan den. När jag väl tog fram den igen fick jag göra om sammanlänkandet av tuberna... Och missade den lilla detaljen att kolla upp vilka stickor jag använt och tog de jag trodde att jag hade använt. Vilka visade sig vara en halv storlek mindre än tidigare. Det var svårt att skoja bort den där randen som blev mellan tyget stickat med fyra och en halv millimeter och det nya som var stickat med fyra. Så jag repade upp och slängde skiten i gaderoben igen.

Efter två år började Erik undra vad tröjan var och pikarna haglade ganska tätt där ett tag. Så, jag stoppade ner den i väskan när jag åkte till sticklägret i Fattigskogen förra sommaren. Tråkiga saker blir mindre tråkiga i trevligt sällskap. Dessutom kan man alltid få hjälp om det kör ihop sig på ett sånt ställe.

Och så äntligen efter nästan två och ett halvt år fick Erik sin tröja i augusti förra året. (Lagom till te kyliga höstkvällarna.) Efter alla feminina poser, kände han att han behövde vara lite maskulin...


Han använder den faktiskt. Rätt ofta till och med. Den blev lite hög i nacken (för många korta varv) men jag orkar inte repa upp den en gång till. Alltså får han leva med det.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det lär ta ett tag innan jag stickar en tröja till någon annan igen...