Thursday, May 16, 2013

Sjömannen blir personlig


Jag har gått in i någon slags uppsatsskrivardvala. Den senaste veckan har jag skrivit, skrivit, skrivit och inte gjort så mycket annat. På något konstigt sätt har det gjort att jag blivit lugnare inombords. Jag är medveten om att detta bara kommer vara en kort period. (Uppsatsen vara inlämnad om två veckor.) Ändå tog det STOPP i går. Bom stopp.

För ett gäng år sedan (jag är dålig på att hålla koll på när det var, livet från den tiden är en dimma, men låt säga fem år sedan) knallade jag in i den berömda Väggen. På något konstigt sätt tog livet slut,  samtidigt som det fortsatte att rulla på. Ett år av mitt liv är liksom borta och jag minns inte mycket från den tiden. Men den har existerat, det vet jag, för någonstans långt bak i mitt undermedvetna vet jag att det var då jag samlade på mig allt jäkla garn, blev biten av "the spinning bug" och tog stickandet till en ny (lätt manisk) nivå.

Livet efter Väggen har varit ett enda långt kompromissande mellan vad jag vill och vad jag orkar. Oftast vill jag mer, orkar mindre. Det är därför jag sköt så länge på att sätta mig i skolbänken igen. (Även om jag gärna vill ha klar min halva utbildning till informatör.) Jag var rädd att jag inte skulle palla trycket. Men det gör jag - och det går bättre än förväntat.

Så när orken inte fanns där i går, insåg jag att det inte var någon idé att kämpa och tog en dag "ledigt". Gick ut med hunden i dungen bakom huset och tittade ut över sjön. Förberedde ett stickprojekt jag gått och funderat på länge. Åkte ner till affären och köpte chips, choklad och folköl.

Idag är jag tillbaka på banan igen. Jag kommer ta det hyfsat lungt, inte skriva hela dagen, men jag har några saker som jag vill (och förhoppningsvis orkar) bli klar med innan morgondagens handledning. Solen skiner ute, hunden ligger vid mina fötter under bordet och jag har just ätit en riktigt god smoothie till frukost. (Äter alltid samma smoothie till frukost, men konstigt nog är den inte alltid lika god.) Några timmar skriva och sedan några timmar göra vad jag vill. Yepp, det är så jag tänke göra.

Väggen var för jävlig, men jag har i alla fall lärt mig att någon gång ibland se hur gôtt livet är. På något sjukt jävla sätt var det ändå värt att göra den resan. Så länge jag slipper göra den igen.