Monday, December 23, 2013

Allergisk våffelmössa




Det är en sån där dag där man borde göra en massa saker. Tyvärr är alla dessa saker skittråkiga att göra, så jag skjuter liksom på det hela.

Jag passar på att visa en julklapp istället. En som faktiskt varit klar sedan länge (sedan septemer) – och som inte gavs bort i lappform förra året. Egentligen hade jag tänkt ha den själv, men på vägen visade det sig att jag var smått allergisk mot angora och mössan fick sådeles passas vidare till någon annan. Till en unge som (tro det eller ej) gillar att få stickade julklappar och presenter. Såna växer inte på träd!

Mönstret kommer från Pickles och heter Waffel Hat. Mönstret har legat i min to-do-list på Ravelry i flera år. Ungefär lika länge som garnet legat i stashen. Det kommer från ett litet spinneri i Michigan, USA där jag var hösten 2011. Stonehedge. Butiken låg i ett till synes fallfärdigt skjul på en lerig gårdsplan, men hade en hel del att erbjuda. Tyvärr var kanske inte just det här garnet deras paradvara. Med en blandning av angora och merino är det väldigt mjukt, men trots upprepade tvättar och en ganska omild behandling för att få ur de "lösa" angorafibrerna är det bara att konstatera att det luddar hopplöst mycket. Som garn och som plagg. Men, mössan fick fin struktur, den är väldigt mjuk och den är varm. För oallergiska personer brukar det vara sånt som räknas.

Sunday, December 22, 2013

Julklappsvantarna som faktiskt (inte) blev klara i tid


Morsans julklappsvantar är klara. Ja, förra årets julklapp, alltså. (Bättre sent än aldrig?) Till mitt försvar måste jag säga att hon visste att de skulle bli sena och att hon okejjade det. Fast hon kanske inte hade räknat med ett års leveranstid... (Inte jag heller.)

Vantarna köptes som ett garn- och mönsterkit från finska Riihvilla. Ullen till garnet kommer från en finska lantrasfår, som (om jag inte är helt fel ute) är en släkting till våra finullsfår. Garnet lönespinns (vilket innebär att ullen skickas till spinneriet för att sedan komma tillbaka till beställaren i garnform) i Finland och växt- och svampfärgas för hand av familjen Riihivilla. Det är en  dröm att sticka i och väl tvättat blir det ännu bättre, mjuknar och fluffar till sig. Mönstret kommer i en text- och en färglagd diagrambild och båda är busenkla att följa.

Jag var lite smått lyrisk under den här stickningen. (När jag väl kom igång, alltså.) Enda smolket i bägaren var att det orangea garnet tog slut när jag kom till tummarna och att tummarnas tulpaner fick bli helt gula. En bagatell kan tyckas, men besvikelsen var rätt rejäl där ett tag. Det till trots, funderar jag på att beställa ett kit till så småningom.

I vilket fall som helst kan de rekommenderas. Riihvilla alltså. Det finns nämligen garnlyx som inte inkluderar silke, kashmir eller jak...


PS 1. Nej, det är inte min mamma på bilden. 

PS 2. Om du blir sugen på beställa och (liksom jag) baxnar lite av priset på frakten, är det bara att be Riihvilla att packa om garnet i mindre låda och skicka det med som ekonomibrev. Det blir mycket billigare och tar inte så hiskeligt mycket längre tid att då. DS.

Monday, December 16, 2013

Lathund för klantar som söker jobb

1. Skriv ett riktigt klatchigt personligt brev och ett lagom informativt CV
2. Ladda upp fel dokument på företagets sajt (t.ex. din C-uppsats om marknadsföringsretoriken för vattenskotrar) tillsammans med halvtaskitgt CV (t.ex. innehållande informaiton om att du är fd. sjöman som sysslat lite med information och en hel del med rekrytering – ignorera att du söker jobb som personlig assistent.)
3. Ring bemanningsbolaget en vecka senare för att inse att du gjort fel.
4. Försök laga felet genom att skicka det personliga brevet på riktigt. Se till att skicka fel fil igen, gärna ett där du söker ett helt annat jobb hos en annan arbetsgivare, för en helt annan målgrupp.
5. Invänta bemanningsföretagets respons om att du skickat fel fil en andra gång.
6. Skicka rätt fil på riktigt. Invänta samtal om intervju.
7. Ta emot samtal om intervju. Bestäm tid och datum.

9. Var dig själv.

Jag gjorde allt ovan. Och fick jobbet. Alltså jobbar jag numera som personlig assistent för en kille med MS. Jag är nog klumpig som få med tanke på att jag har nada erfarenhet av yrket, men min boss är tålamodet själv och skitcool. Jag har kul på jobbet. Enda nackdelen är att jag inte har tillräckligt många timmar för att gå runt. Alltså fortsätter jobbsökandet. Fast numer är jag jäkligt noga med att kolla vilka filer jag skickar till vem. Inte alla ser felskick som ett roande moment som motiverar dem till att anställa mig...


PS. Har stor respekt för alla människor som alltid söker jobb iland. Att ni orkar! Som sjöman ringer man rederiet, presenterar sig för personalaren, säger att man är redo att gå ut, lämnar referens och väntar på att rederiet ska ringa tillbaka och säga när man kan mönstra på. Väldigt enkelt. Så fungerar det helt uppenbarligen inte iland...

Tuesday, December 3, 2013

Vissa julmarknader blir lätt dyra


I fredags var jag på utflykt med tjejen bakom Garntrassel. Hon hade sett att Bohusläns museum hade julmarknad (som kallas Midvinterfest) och tyckte att vi skulle åka dit. Sagt och gjort.

Jag lyckades att hålla fingrarna något sånär i styr större delen av utställningen (en liten julklapp till en inte ont anande vän samt en till mig själv), men sen sket dig sig totalt när jag kom bort till kapporna.

Jag tror att jag tog på mig den grå kappan i filtad ull för att kunna skratta åt den. "Ärmarna är för korta" var det första jag sa. (Men det var de ju inte.) Och sedan hamnade jag framför spegeln och kappan växte liksom fast på kroppen... Blängde lite på prislappen och gick en ordentlig brottningsmatch med mig själv innan jag till sist inte hängde tillbaka den på galjen. (Mitt största försvar är att jag inte köpte någon vinterjacka förra året. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall.) Så den fick följa med hem och jag gillar den. Skarpt. Sambon menade att jag såg ut som ett grått troll i den. Jag tror han menar väl. På något konstigt manligt sätt.

Kappan är lite lätt assymetrisk, är insvängd på de rätta ställena och när man knäpper den sitter den precis som jag vill att en kappa ska sitta. Som en smäck. Jag har redan glömt vad den kostade och är numer enbart lycklig.

PS. Sjalen på bilden ska få sig ett eget inlägg så snart jag hittat en fotograf. Det kan dröja precis hur länge som helst. (Fotografer går i ide på vintern.) Tills dess tänker jag fortsätta använda den flitigt. Fattar inte varför jag väntat så länge på att sticka den. (Vad har du varit i hela mitt liv!?)


Monday, December 2, 2013

Julklappsfabriken har öppnat


Förra året gav jag bort lappar med texter som "du kommer att få stickade vantar, men de kommer lite senare". (Fules vantar blev klara i oktober i år och morsans flerfärgsstickade tulpanvantar nu i november.) Den ende som fick något färdigstickat förra julen, var yngste brodern. Han uppskattade den dock inte helt och hållet pungvärmaren och i år har han via vår kära moder förkunnat att han inte vill ha stickade sockar. (Givetvis har han inte vågat säga det till mig.) Otacksamma unge. Hur som helst, jag har fått för mig att han jag ska ge min far en Rättviksmössa. Why? Bra fråga, jag vet inte själv.

Antagligen är det för att jag tycker att den är rätt ful – och för att pappa är känd för att ha på sig fula mössor. Fast, ju mer jag stickar på den, desto mer gillar jag den. Jag har till och med planer på att sticka en till mig själv. Indoktrinering, kanske?

Det var inte helt lätt att få tag på mönstret. Jag trodde att det var ett gratismönster, men ack vad fel jag hade. Ryktet säger att det ska finnas en bok men mönstret i, men den var utlånad på biblioteket. Så jag fick ringa till Hemslöjden i Rättvik för att få tag på det. Att kvinnan som svarade inte jobbade på Hemslöjden och inte riktigt visste vad jag pratade om gjorde inte saken bättre. Men mönstret kom. Per post, snabbt som attan, tillsammans med en handskriven faktura.


Mönstret kostade femtio pix (plus porto) och måste ha tryckts någon gång på 70- eller 80-talet. Trycket är brunt, inte svart.  Stickstorlek och stickfasthet är angivet, men inget om hur mycket som går år av varje färg och garnet, tja... De rekommenderar Bergå Stg. Extra. Eventuellt kan det vara dags för en uppdaterad version...

Men det spelar kanske inte så stor roll. Garnerna jag använder mig av är ett hopkok av det jag hade hemma liggandes hemma. Eller okej, jag fick köpa in två nystan Navia på Tummelisa eftersom blått plädgarn helt utgått ur mitt hemmasortiment. Och det gula tiggde jag mig till från Sarah. Det vita är lönespunnet finullsgarn som legat länge i stashen, precis som det röda plädgarnet och det gröna shetlandsgarnet jag bytte till mig någon gång, någonstans. Det finns givetvis rätt och fel nyanser i en riktig Rättviksmössa och man kan köpa kit med sådana färger hos Rättviks Hemslöjd, men jag hade inte råd. Dessutom är farsan färgblind och det finns inte en chans att han ens kommer att se att det finns både grönt och gult i bården över och under partiet med de röda blocken. Sådeles är färgproblemen bara mina egna.

Jag har kommit en bra bit på vägen när mormor ringde och jag berättade om mössan. "Ja, det kanske är kallt dit han ska" sa hon. Och jag inser att pappa inte kommer vara hemma över jul i år. (Han ska till varmare breddgrader med Rosa Bussarna.) Men vad fasen, det skadar ju inte att vara ute i god tid någon gång. Det lär vara kallt i januari när han kommer hem också och egentligen ska ju ingen behöva vänta ett år på sin julklapp...