Wednesday, October 23, 2013

The new girls


De nya flickorna är här. En skock värmlänningar direktimporterade från Jämtland. För efter jäkligt många om och men (och kanske lite släktrelaterade kontakter) fick jag (eller rättare sagt säljaren, Fale Artut) tag på en transportör som kunde tänka sig att köra ner dem. Det tog längre tid än tänkt (de skulle ha varit här för tre veckor sedan) och dyrare än först sagt, men nu är de här. Sex tjejer som inte riktigt litar på mig än. (Jag vet, det måste vara något fel på dem, jag som är så snäll.) Men det kommer ta sig. Donnan längst fram till höger i bild är på god väg redan efter mindre än ett dygn. (Vem hade inte varit lite skygg efter att ha blivit kidnappad och transporterad i ett och ett halvt dygn för att sedan komma ut på helt okända marker?)

Nu ska de vara i "karantän" tillsammans med en av mina gamla tackor i tre veckor innan vi tar in dem till de andra i ladugården. Varför det? Tja, om det mot all förmodan skulle finnas sjukdom eller ohyra hos de nya djuren, vill man inte gärna ha in det bland den friska besättningen man redan har. Det är sånt man alltid gör (eller i alla fall borde göra), oavsett vem säljaren är. (Så, ingen misstro mot Fale som varit hemskans hjälpsam under processens gång.)

Om man inte sätter djuren i karantän kan det gå som förra året. Då smittade en individ ner alla de andra med stora fårlusen. Det var inte en jättetrevlig upplevelse, vare sig för fåren eller mig. Å andra sidan har jag - trots att den mer än dubblats det senaste året, en ganska liten besättning. Att behandla tolv-tretton djur för en småsak som lus är inget stort projekt. Det är som med katter, ett par droppar spot-on-lösning i nacken och saken är biff. Men det tar ju tid och det är ju inte kul att se att djuren lider. För de gör de onekligen lite. Stora fårlusens larver äter sig fast i skinnet. (Läs gärna mer i ett tidigare inlägg här om du vill veta mer om hur lössen ser ut.)

Och när vi ändå är inne på spåret. Att få lus behöver inte på något sätt vara ett tecken på att djuren är misskötta. Det är mycket vanligare än vad folk vill erkänna, både hos människor och djur. Däremot kan djuren bli misskötta om man inte gör något åt det. Ett frenetiskt kliande och gnuggande ihop med larvernas tuggande ger ganska snart fåret stora kala fläckar på huden. Det ser inte bra ut och det är inte trevligt för fåren. Så snart de är behandlade och lössen borta, börjar pälsen växa ut igen. Harry som var väst drabbad förra året, har inga kala fläckar kvar.

Och nej, lusen kan inte leva på människor och ja, den stendör om den hamnar i garn. Utan värddjuret (fåret) är fårlusen förlorad.

18 comments:

  1. Vilka fina damer!
    Kul att du äntligen fått hem dem!
    Och jag som haft hund i alla år kan bara stämma in i det om löss....
    Hundlus överlever heller inte på människa (o inte på katt har jag upptäckt). Löss lär vara sällsynt artspecifika har jag lärt av en veterinär.
    Lusangrepp betyder ju heller absolut inte att hundar (eller i ditt fall får då) är smutsiga eller så! Ibland verkar det nästan tvärtom - har du sett en eller några misstänkta löss på hunden och badar den så fullkomligt EXPLODERAR angreppet.....
    Så hoppas jag de tar sitt förnuft till fånga omedelbums och inser vilken bra matte de fått:)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ryser när jag läser EXPLODERAR. Håret reser sig. Gillar verkligen INTE småkryp. Låter som om du råkat ut för hundlusen. Köpte du vanlig spot-on-lösning på apoteket då eller fick du recept?

      Delete
  2. Replies
    1. Det tycker jag med! Hittills har jag bara haft bruna. Förutom den gamle baggen som är vit.

      Delete
  3. Vilka fina tjejer som har flyttat hem till dig. Hoppas de hinner vänja sig vid sitt nya hem tills jag kommer så jag kan hälsa på dem.

    ReplyDelete
  4. Va roligt att du har fått hem dina nya tackor, tjusiga är de.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det tycker jag med. Väldigt glad över att få lite spridning i storlek och färger också. Ska bli kul att se vad det blir av dem och småttingarna de förhoppningsvis kommer att få framöver. :)

      Delete
  5. Vilka tjusiga damer och vilka färger! De kommer nog över sin blygsel snart ska du se. De brukar ju lära sig fort vem som har hand om maten i alla fall. =)
    /Kraaam

    ReplyDelete
    Replies
    1. Får väl hoppas det. Blir så jäkla svårt att hantera dem om de inte är med på noterna. De spran tydligen åt precis alla håll när de lastades av. Tur att man har grannar som gillar får och som kan tänka sig att rycka ut i mörker och regn för att hitta rymlingarna.

      PS. Sugen på att klippa får? :P

      Delete
  6. Ååh, de är så fina att jag skulle vilja göra en tröja av dem! (missförstå mig rätt..) Speciellt den lilla kamelfärgade :) Kram!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Okej, så om jag mutar dig med kamelfärgat garn kommer du och klipper? :P

      Delete
  7. Det är så roligt att läsa om dina får :)

    ReplyDelete
  8. Vad fina de är! Det är roligt med lite olika färger... och absolut, ohyra kan komma oavsett hur väl man sköter sina djur, det är först när man inte "ser" problemet och det går långt, som det handlar om vanskötsel!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag bad säljaren välja djur med stor färgspridning. Roligare så. Och mer åt "rätt" genbanksarbete. Är dock väldigt glad för de vita eftersom brunt verkar vara dominant. En av de vita sätter vi Harry på och håller tummarna för åtminstonde delvis vita lamm. :)

      Delete
  9. Så roligt att de äntligen har kommit fram!

    ReplyDelete
  10. Härligt att dom äntligen fått komma till dig!

    ReplyDelete