Saturday, October 26, 2013

Steken som alltid lekte död


Så kom den dag i Stekens liv då det var dags att möta slaktmasken. Som vanligt ville han inte gå någonstans och stretade emot, lade sig på på knä, lade sig på sidan, spelade död. Så jag lyfte upp honom och bar honom de tio metrarna ut på gården. Sen blev han död på riktigt.

Jag skulle kunna göra ett långt inlägg om det här. Men jag gör inte det. Till och med jag hör hur morbid jag låter när jag drar igång. Jag är helt enkelt allt för faschinerad av slaktprocessen för att låta som en hyfsat normal tjej. Jag känner mig lite som Jehovas-missionären borde ha känt sig i går. Jag vill predika om den fantastiska slakten inför förtappade människor som tror att en ko är en vaccumförpackad köttbit på ICA – trots att folk mest tycker att jag är dum i huvudet.

I vilket fall som helst vet jag att Steken hade ett bra liv. Kort, men bra. Han var frisk när han levde och han var frisk när han dog. (Nej, jag går inte in på hur jag vet det, fattar om ni inte vill veta detaljerna.) Fast kanske handlar det mest om att Steken är en sån stek jag tror att de flesta vill ha på middagsbordet. En stek från ett friskt djur som levt ett bra liv.

Over and out.


12 comments:

  1. För min del får du gärna vara morbid, är van! Jag har nämligen en syster som är veterinär och är ganska duktig på att beskriva diverse saker väldigt detaljerat. Jag har lärt mig att uppskatta passionen i det hela!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ha ha, påminner mig om en väns familj där far och yngsta dotter är läkare. De talar om obduktioner över middagen. Mor och äldsta dotter uppskattar det inte jättemycket.

      Delete
  2. Han har haft ett gott liv!
    Och det måste vara oerhört mycket trevligare att äta den steken (x2...) som du vet haft det så.
    Mig spelar det inte stor roll hur du skriver, hellre beskrivniing än det där som snurrat att någon ska ha sagt/skrivit "Men SLUTA slakta stackars djur för att äta och köp på Konsum istället!!!" Suck.....
    (Läste nedan också. Är själv kristen - det är INTE Jehovas Vittnen tycker jag. (De har ju ngn annan bok också som de blandar in) Bara det att inte hälsa ordentligt säger en hel del.... Har mött "hårda" kvinnoprästmotståndare som aldrig i livet skulle bete sig så illa mot en kvinna :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ja, det har han. Och döden blev kort och transporten till slaktmasken kort. :)

      Delete
  3. Vi skulle kunna dra ut och missionera tillsammans!
    Håller helt och fullt med dig angående det här med djur och slakt.
    Har inga som helst problem med slakt, bara djuren (vilda som tama) haft det bra och behandlas med respekt. Både före och vid slakt!
    Blir galen på människor som vill äta kött men som aldrig skulle kunna tänka sig att vara med och ta rätt på det. Inte ens lägga det i en påse för infrysning!
    Skönt att få säga det högt!! ;o)
    /Ann-Britt

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ärligt talat vad jag väl en av dem som aldrig trodde att jag skulle vara med och slakta, men man ska aldrig säga aldrig. Jag har alltid trott att det är en blodig process som luktar fruktansvärt illa. Och det är klart att det inte luktar hallon om magsäcken går sönder, men det är ju bara gräs! Och blodigt är det ju INTE. (Förutom själva cuttandet av halsen då det pulserar lite.) Nej, jag tycker alla borde få vara med och se hur det går till när det görs på ett bra sätt. Inget lidande för djuret, ingen stress. Och så lär man sig så fruktansvärt mycket om kroppen, organ och... Jag älskar fan att slakta. (Men kanske inte just att döda.)

      Delete
  4. Ja tänk vad steken har haft det bra som har fått bo på en gård där han har varit omtyckt och den dagen han ska bli riktig stek så vet han ingenting förrän det är över. Inga långa transporter med andra skärrade djur, inga främmande människor som hanterade honom osv. Har själv haft får, tjurar och grisar och alla slaktades hemma bara för att jag var tvungen att vara med och se att allt gick just till,

    ReplyDelete
    Replies
    1. Man lär sig ju. Fast jag tänker att det är jobbigare att se på när andra skjuter än att skjuta själv. Men men... Grisar står förresten näst på tur. Och kaniner.

      Delete
  5. Hade jag kunnat hade jag gärna bara ätit sånt kött. Nu äter jag inte kött så ofta för jag har väldigt svårt för den industrin. Dessutom är det dyrt (i förhållande till grönsaker, inte till vad det är värt tyvärr...) Hade nog inte velat läsa om det i detalj dock så glad att jag slapp ;) Vad gör ni med köttet förresten? Äter ni allt själva, säljer? Det har jag kanske missat om du skrivit om det.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Låter som om du har bra mättande veggorecept :P Du får gärna tipsa! Äter gärna grönt, men är lite dålig på att få till mättnadskänslan. Och fram tills nu har jag aldrig behövt oroa mig för priset, för jag har haft råd. Nu är det väl lite mer kärvt på det stadiet...

      Delete
  6. Godare kött av ett bättre levt liv. Det tror jag på, och då har du gjort nåt bra.

    ReplyDelete
  7. Jag är uppväxt på bondgård, med en jägare till far. Rätt van vid att djur slaktas för att ätas, med andra ord. Nu har vi äntligen egna stekar hemma, både får (det är ju praktiskt med djur som både kan ätas och blir varma tröjor), höns (igen, dubbel funktion; ägg och kött när det blir för många tuppar), kaniner (som ger både gott kött och fina skinn) och nyheten för i år, kalkoner. Har inte kommit underfund med om deras dun är värt att ta rätt på. Men köttet är inte dumt.

    Och jo, det är jobbigt att slakta. Själva avlivandet, alltså. För man vill att allt ska gå bra, och även om det hittills alltid gjort det så känns det ändå lite nervös. Och jag tror att det är bra att det känns jobbigt, den dagen det inte känns jobbigt att ta bort ett djur, då har jag tappat något väsentligt. (Ok, hade jag fått tag på höken som attackerade hönsflocken idag... men det är ju inte lagligt. Så jag nöjde mig med att jaga den från gården och skrika högt efter den.)

    ReplyDelete