Friday, September 27, 2013

Mysko ankor


Jag vet inte om det är dialektalt från västkusten eller bara bonnig västgötska, men vi sänger "ånker" om ankor i min familj. Och förra helgen (alltså inte den som var, utan helgen innan) fick jag ett helt gäng när Bill och Bull kom hit. Eller ja, Bill och Bull, de heter ju något annat egentligen något annat. (Eventuellt bloggar de som Myggan och Frisky Frog.) Men jag har blandat ihop dem så många gånger nu att det blir pinsamt så jag tänkte att om jag säger Bill och Bull kan det liksom inte bli fel. (Myggan och Grodan är enäggstvillingar och det går visst att både se och höra skillnad på dem. Däremot har jag en tendens till att blanda ihop dem när jag inte ser dem, vilket gör det hela ännu mer pinsamt. Mitt ego vill liksom stå över sådana där tokmissar.)


Hur som helst, Bill hade med sig ankor som hon bjudit ut på sin blogg tidigare i somras. Eftersom jag funderat en hel del på ankor (särskilt den mysko sorten), tänkte jag att de får det finfint hos mig. Bill erbjöd mig att dessutom leverera dem hem till dörren och eftersom Bill bor typ i Långbortistan tyckte jag att det var en bra idé. Och eftersom Bill gärna göra saker med Bull och jag gärna gör saker med båda två, (eftersom jag är Måns?) hade vi stick med kvack at my place.

Så här i efterhand kan man väl säga att det gick bättre med sticket än med kvacket, för ankornas andra kväll på gården, när Bill och Bull åkt hem, blev (den enda) honan flygsugen och stack. Hon kom i och för sig tillbaka morgonen efter, men sen stack hon på kvällen igen och sedan dess har vi inte sett till henne.


Redan innan hon fick luft under vingarna och drog, hade jag dock fixat så att flocken skulle få några damer till. De nya flickorna hämtade jag hos en riktig anknörd söder om Göteborg. (Han skickar mejl med "vänliga ankhälsningar." En annan avslutar med "Happy Knitting!". Undrar vilket som är nördigast?) Hur som haver, nu har jag sex ankor som kommer att bli fyra inom en inte allt för avlägsen framtid. Antingen tar jag fram kniven eller så fixar hanarna det där själva, har jag förstått det som. När de blir tonåringar och hormonerna börjar svajja. Mord är tydligen vanligt förekommande medelst gnagande med näbb. Och hamnar vi på den nivån föredrar jag att använda kniven framför att låta dem använda näbbarna. Dessutom äter man tydligen myskanka till jul i Danmark. Gott säger dansken på jobbet. Han brukar inte ha rätt i något han säger, men jag tänkte att man ändå kunde testa, nu när den potentiella maten ändå knallar runt i trädgården...


Åh, förresten, jag har en affärsidée som inkluderar ankorna! Eftersom de käkar mördarsniglar tänkte jag hyra ut dem till grannarna. Flera har anmält intresse. Vad de (grannarna alltså) inte greppat än, är att ånkjäklarna skiter som bara den. Stora lösa grönaktiga fläckar. Överallt. Man kan se det som gödsling, men jag tror förorening ligger närmare till hands. Å andra sidan är de kanske ursäktade. Vem hade inte blivit kass i kistan av råa sniglar?

11 comments:

  1. Replies
    1. Tack för kommentaren Margita, det värmer! :)

      Delete
  2. Haha, jag gillar slutklämmen!

    ..och apropå det där med uttalet - i min släkt säger man "ännor" som i änder :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ännor var änna nytt för mig. Blir mer och mer faschinerad av dialektala uttryck.

      PS. Vete katten om tillagade sniglar är mycket bättre. Men det står på prova-på-menyn här hemma. Har en del vinbärssniglar. DS.

      Delete
  3. De gröna fläckarna fick oss att ge upp för länge sedan. Tyvärr har min mor också gett upp så i år får vi skaffa julmaten i frysdisken i affären.. Min man är från Danmark så jag har firat några jular där. Dock har inte barnen firat jul i Danmark, men de tycker att ankan (på bordet - inte Kalle) är det viktigaste på julen - skinkan kan slänga sig i väggen ;)

    Ett tips är att klippa av de flesta av vingpennorna på ena sidan på honorna. Då kan de inte flyga så bra. Vi låter alltid de två yttersta vara kvar och klipper sedan så att det blir ett gap. På så sätt blir det obalans med luften under vingarna när de försöker flyga. Fullvuxna hanar väger oftast så mycket att de inte gärna flyger ;)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Åh, så det stämmer alltså? Har du några tips på tillagning? Kanske till och med på urtagning och ryckning?

      De nya damerna är vingklippta, men den kunskapen införskaffade jag mig tyvärr EFTER det att den första damen flygit sin kos. Men man lär sig på sina misstag.

      Tack för kommentaren!

      Delete
  4. Sitter och ler fånigt för mig själv när jag läser ditt inlägg. Härlig läsning så här på lördag morgon. Ser hela scenariot framför mig när du beskriver det så målande...
    /Ann-Britt

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för den kommentaren, Ann-Britt! Den värmer!

      Delete
  5. Du utvidgar din djurpark, men jag föredrar får framför flygfän. Har aldrig sett filmen Fåglarna men får nästan panik när jag får närkontakt med en fågel, stor eller liten, spelar ingen roll.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Kan inte låta bli. Djur är kul. (När de inte är sjuka eller dör.) Vet inte riktigt vilken film du syftar på, men fattar grejen. Yngste brodern är livrädd för myskankor av någon konstig anledning. Han SPRINGER när han ser dem. Ser jäkligt kul ut. :)

      Delete
  6. Jag ser att de små juvelerna har hittat upp till kattskålarna på verandan. Det finns inget som de inte måste undersöka och smaka på. Glömde jag säga det? =) Det gröna ser jag som positivt, ungarna har slutet spinga barfota ute och dra in gräs och grus i huset. Hade jag vetat att den lilla honan skulle rymma kanske vi borde klippt henne före leveransen, men vi har ju liksom inte haft det problemet här hemma.
    Jag tycker Bill, Bull och Måns är ett fint gäng. Fast det brukar väl aldrig gå så bra för dem? =)
    /Anna

    ReplyDelete