Sunday, September 29, 2013

TIPS: Utlottnignar


Ett tag var det tävlingar och utlottningar överallt – nu är det nästan inga någonstans. Eller så är det jag som helt missat. (Inte helt otroligt.) Tänkte hur som helst tipsa om att Sockan och Vanten firar med utlottning på sin blogg till och med i morgon 30 september. Här hittar du länken till tävlingen. Bilden ovan är från hennes blogg.

Och om du missat det har jag en utlottning med handspunnet garn och hemlig present i potten fram till och med 8 oktober. Du hittar den här. Allt du behöver göra för att vinna, är att lämna en kommentar.

In love, typ – och ett rop på hjälp


The new guy have arrived. Namnlös. Stilig som få. Sambon ville kalla honom Bosse efter en pedofil i Lorry. Fast jag som redan är halvkär i denne (so far till synes kolugna) helt bedårande värmlännig vägrar att förnedra honom på det sättet. Kanske kan vi kalla honom Charmören. Eller Snyggingen. Eller The Stud. Eller... Förslag, någon?

Det är alltså en ny bagge in tha hood. I dagsläget har vi tre baggar på fyra tackor. Lite lätt övertalighet på baggarna där. (Även när Steken blivit stek, vilket han lär bli någon gång i slutet av månaden eller så.)

Så varför så få tackor undrar ni? Jo, för att de nya tackorna från från Östersundstrakten är stenfast där de är. När jag ringde för att boka transporten tidigare i veckan, visade det sig att Jordbruksverket ändrat reglerna för djurtransporter under sommaren. Helt plötsligt kör den tilltänkta transportfirman inte längre får. Den nya tillfrågade firman (som varit väldigt tillmötesgående och gärna kör får) har ingen körning planerad neråt landet och en enkel biljett för fåren kostar lite i överkant (även om det inte är dyrt i förhållande till milantalet). Så helt plötsligt sitter vi med tokmånga baggar på tokfå tackor.

Följdfrågor till er där ute i landet blir alltså (och snälla, hjälp mig med det här): 
a) någon som är intresserad att dela djurtransport med random djur modell större än hund eller katt från Östersundstrakten (typ ett norrländskt stenkast på xx mil från Östersund/Krokom?)
b) någon som vill ha fina Värmlandstackor och/eller -baggar från tillförlitlig uppfödare (genbank,  MV3 och KRAV) - kontakta Fale Artut – eller mig.
c) någon som känner någon som kör djur(häst?)transporter från norr till söder (eller tvärt om) på något sånär regelbunden basis?

I fall av delad transport, kontakta mig. Vi dealar gärna om priset, bara vi får ner våra djur till en okej kostnad.

Alla tips eller intresseanmälningar mottages tacksamt!

Friday, September 27, 2013

Mysko ankor


Jag vet inte om det är dialektalt från västkusten eller bara bonnig västgötska, men vi sänger "ånker" om ankor i min familj. Och förra helgen (alltså inte den som var, utan helgen innan) fick jag ett helt gäng när Bill och Bull kom hit. Eller ja, Bill och Bull, de heter ju något annat egentligen något annat. (Eventuellt bloggar de som Myggan och Frisky Frog.) Men jag har blandat ihop dem så många gånger nu att det blir pinsamt så jag tänkte att om jag säger Bill och Bull kan det liksom inte bli fel. (Myggan och Grodan är enäggstvillingar och det går visst att både se och höra skillnad på dem. Däremot har jag en tendens till att blanda ihop dem när jag inte ser dem, vilket gör det hela ännu mer pinsamt. Mitt ego vill liksom stå över sådana där tokmissar.)


Hur som helst, Bill hade med sig ankor som hon bjudit ut på sin blogg tidigare i somras. Eftersom jag funderat en hel del på ankor (särskilt den mysko sorten), tänkte jag att de får det finfint hos mig. Bill erbjöd mig att dessutom leverera dem hem till dörren och eftersom Bill bor typ i Långbortistan tyckte jag att det var en bra idé. Och eftersom Bill gärna göra saker med Bull och jag gärna gör saker med båda två, (eftersom jag är Måns?) hade vi stick med kvack at my place.

Så här i efterhand kan man väl säga att det gick bättre med sticket än med kvacket, för ankornas andra kväll på gården, när Bill och Bull åkt hem, blev (den enda) honan flygsugen och stack. Hon kom i och för sig tillbaka morgonen efter, men sen stack hon på kvällen igen och sedan dess har vi inte sett till henne.


Redan innan hon fick luft under vingarna och drog, hade jag dock fixat så att flocken skulle få några damer till. De nya flickorna hämtade jag hos en riktig anknörd söder om Göteborg. (Han skickar mejl med "vänliga ankhälsningar." En annan avslutar med "Happy Knitting!". Undrar vilket som är nördigast?) Hur som haver, nu har jag sex ankor som kommer att bli fyra inom en inte allt för avlägsen framtid. Antingen tar jag fram kniven eller så fixar hanarna det där själva, har jag förstått det som. När de blir tonåringar och hormonerna börjar svajja. Mord är tydligen vanligt förekommande medelst gnagande med näbb. Och hamnar vi på den nivån föredrar jag att använda kniven framför att låta dem använda näbbarna. Dessutom äter man tydligen myskanka till jul i Danmark. Gott säger dansken på jobbet. Han brukar inte ha rätt i något han säger, men jag tänkte att man ändå kunde testa, nu när den potentiella maten ändå knallar runt i trädgården...


Åh, förresten, jag har en affärsidée som inkluderar ankorna! Eftersom de käkar mördarsniglar tänkte jag hyra ut dem till grannarna. Flera har anmält intresse. Vad de (grannarna alltså) inte greppat än, är att ånkjäklarna skiter som bara den. Stora lösa grönaktiga fläckar. Överallt. Man kan se det som gödsling, men jag tror förorening ligger närmare till hands. Å andra sidan är de kanske ursäktade. Vem hade inte blivit kass i kistan av råa sniglar?

Damit

Vaknar upp med världens huvudvärk. Drack nog för mycket äppelcider på kalaset igår. (Ja, alltså, vi pratar om den alkoholfria, men ändå...) Upptäcker att det är helt vitt ute. Frost. Damit. Pelargonerna i krukorna utanför garaget är nog körda. Damit. Släpper ut fågelfäna (post om dem kommer) och inser att deras vatten har frusit. Fyller på nytt och känner hur jäkla kallt det är när vattendropparna skvätter upp på mina ben. Harry som förlorade ytterrocken härromdagen (dock inte utan kamp, herrejisses vad han bråkade) står och glor på mig precis som om jag är en elak jävel. Och jag tänker, att nu är det slut på det roliga. Nu får vi börja kånka vatten. Det har varit så jäkla bekvämt med sommar att jag helt glömt bort vintern. Damit.

Thursday, September 26, 2013

Releasefest a la vantar

 

Två snabba bilder från kvällens releasefest så här innan det är dags att krascha i kojen. Clara Falk och Kamilla Svanlund breakade ju att de hade blivit författare och skulle ge ut bok tillsammans för ett tag sedan. (Om någon missat det?) Boken heter Vantar för alla årstider och är en riktigt schysst liten fyrkantig sak med massa färgglada sidor som jag kommer bläddra en hel del i framöver. Jag är ingen hejjare på det där med flerfärgsstickning, men jag har redan förälskat mig i minst två mönster, så det är väl bara att bita ihop och ge sig i kast med det hela. 

Kalaset var trångt, färgglatt och lite ciderbubbligt. För att inte tala om kakfyllt. Kakbordet gick inte av för hackor! (Om cocosbollarna tog slut var det mitt fel!) Böckerna tog slut. (En rejäl hög bara puts väck sådär...)

Himla kul att träffa gamla bekanta – och helt nya. Eller ja, i vissa fall är de liksom nygamla. Fick för första gången ett riktigt ansikte på Signe (som egentligen heter något annat och tyvärr inte bloggar längre), Polliver och Tootitosh (som hade en jäkligt snygg mönsterstickad islandsinspirerad tröja på sig). Och så fanns det en och annan anonym bloggstalker som äntligen gav sig till känna. (Bara så ni vet, det är helt okej att stalka – så länge ni knackar på och kommer in på en kopp varmt om ni hängt mig i hälarna ända fram till gårdsplan.)

Tack Clara och Kamilla för en fin kväll och grattis till en jäkligt snygg bok!





Wednesday, September 25, 2013

Kami Hat - ett svårt beroendeframkallande mönster


Det här är den första av tre likadana mössor jag stickat. Alla tre direkt efter varandra. I samma garn. Lite fantasilöst, jag vet. Men mönstret är skitsnyggt, busenkelt och garnet är the best. Dessutom sitter den jäkligt skönt på skulten och ser (enligt min mening) rätt okej ut på också.

Jag är lite kräsen med mössor. Gud glömde mitt huvud när jag skapades. (Eller så var det kanske päronen som hade exceptionellt dåliga gener?) Det hade i alla fall kunnat förklara varför det är så litet. Hur många vuxna kollar barnavdelningen när de ska köpa cykelhjälm, liksom? Kanske försökte han fixa till det genom att platta ut det lite, men i mitt tycke hade det lika gärna kunnat vara. Litet och platt huvud främjar inte något mer än att de flesta mössor ser jäkligt konstiga ut på mig. Baskrar kan vi glömma. (Vilket jag sörjer lite emellanåt.)


However, mönstret heter Kami Hat, är gratis och designat av Katie Schumm. Rekommenderas med alla fingrar och tår. (Kan man säga så?) Garnet är ONION Organic Cotton + Merino Wool och är inhandlat hos Tummelisa. Det gick åt 53 gram och tipset är att göra några varv färre än vad som sägs i mönstret så att man klarar sig på ett nystan. Lagom varm så här innan det blivit kallt på riktigt ute. Hur den är i snorkalla vintern får jag återkomma om. Vet i alla fall att jag har en tendens att inte vilja ta den av mig när jag kommer in. Så kan det vara.

Edit:
Eftersom jag som sagt har ett väldigt litet huvud, har jag använt samma antal maskor i uppläggningen som i orginalmönstret – trots att jag använt ett mycket tunnare garn och mindre stickor. När man i mönstret rekommenderar ett garn med 16 maskor per 10 cm, har mitt ONION-garn hela 20 maskor per 10 cm på stickor 4.00 mm.

Tuesday, September 24, 2013

En tävling som tack

Det här är egentligen inte en tävling, det är en utlottning. Som ett tack från mig till alla er som läser, kommenterar och mejlar. Ni gör min dag!


Här är priserna:



Mjukt handspunnet garn med en salig blandning av fiber. Ull, silke och växtfiber. 
Egen blandning.
57 gram / 74 meter



En blandning av alpacka och olika växtfiber. Handspunnet.
Egen blandning.
102 gram / 182 meter.



En fiberblandningen kommer från HilltopCloud och innehåller BFL, silke, alpacka, seacell och merino och angelina. Handspunnet.
101 gram/ 118 meter


Allt du behöver göra för att vara med i utlottningen, är att lämna en kommentar och en e-postadress i det här inlägget så att jag kan få kontakt med dig efter lottdragningen. Om du tycker bättre om ett garn än ett annat är det lika bra att du uttrycker det också. Tråkigt om man får garn man inte vill ha, tänker jag.

Och bara för att jag är jäkligt nyfiken på hur du hittade hit, tänker jag lotta ut en liten extra (men hemlig) present bland dem som berättar hur de hamnade på bloggen från första början. (Det innebär att du kan vinna både garn och hemlig present, men det kan lika gärna bli antingen eller.)

Jag drar tre garnvinnare och en hemlig-present-vinnare nästanästa tisdag (8:e oktober). Din kommentar måste ha landat under inlägget senast klockan 12.00 (som i lunch) för att vara med i tävlingen. Utlottningen är öppen för alla, oavsett i vilket land du bor. Däremot förbehåller jag mig rätten att ge priset vidare om du inte hört av dig till mig en vecka efter att jag skickat ut mitt vinnarmejl till dig.

Lycka till!
Och igen: tack!

Allergier: 
För den som är allergisk mot pälsdjur bör det påpekas att garnerna har spunnits och förvarats i ett hus med pälsdjur. (Katt och hund [irish softcoated wheaten terrier].) Även om jag inte låter djuren rulla sig i garnerna, kan jag inte säga att de är "allergifria". Du vet bäst själv om det hjälper att tvätta garnerna för att bli av med de allergena ämnena.

Monday, September 23, 2013

Gammalt garn + gammalt mönster = ny kofta


När vi (jag) ändå varit inne på att använda sig av vad som finns i stashen, så är det här ett utmärkt tillfälle på att skryta om sin egen förträfflighet på det planet. Inte nog med att Angorina LYX:en (ett mohair- och syntetgarn som slutade tillverkas för si så där 25 år sedan) legat i någon annans garderob en halv evighet, det har det legat i min egen garderob i cirkus tre år. Men det tar inte stopp där, för mönstret, Whilsk Cardigan av Bobbi Intveld, kommer från KnitScene Fall 2010 som också bara legat och drällt sedan den inhandlades. (Behöver jag säga att det är första gången jag stickar något från en tidning jag köpt?) Två flugor på smällen!


Enda kruxet är väl att jag provlapparna till trots, missade stickfastheten rejält och slutade med en kofta som jag inte får på mig. (Mina armar har aldrig - och kommer aldrig att bli, tillräckligt små för att passa i den där tröjan.) Sådeles donerades den till en vän med marknant mindre klädstorlek. (Dock inte till Eddy som trots det var snäll och agerade modell.)

Koftmodellen är enkel, snygg, knappfri och stickas i fyra delar som sys ihop. Kragen stickas på efter montering med hjälp av maskor som sparats "levande" på en sticka. (Nu har jag helt tappat det svenska ordet för när man för över maskorna på en stor nål... Hjälp?) I ursprungsmönstret använder man ett borstat alpackagarn och egentligen borde enkel Angorina LYX fungera rätt bra. Men jag lade garnet dubbelt. Huruvida det var smart - eller om jag verkligen använde rätt storlek på stickorna, kan vi ta en annan gång. Men, jag kan tänka mig att göra en till. Till mig själv. I rätt storlek. (Behöver jag säg att jag har rejält med Angorina kvar?)


Summa summarium har jag använt upp 370 gram och 1170 meter garn från stashen samtidigt som jag klarat av min tredje tröja för året. Eller rättare sagt, den här avklarades ju redan i maj. Faktum är att jag bara har lite lite kvar på årets sjätte tröja och har snart nått årets mål. Bilder kommer snart!

"Whilsk" betyder förresten visp på svenska. Hade inte en aning. Alltså har jag lärt mig något idag också..

Sunday, September 22, 2013

SÖKES: Du som vill lära dig att spinna på rock


Jag planerar att hålla spinnkurser i vinter. En nybörjarkurs i sländspinning och en fortsättningskurs för slända och rock (där vi finslipar och utvecklar tekniker) är under planering. Jag funderar också på att hålla en nybörjarkurs i spinnrock. Det är där jag skulle behöva lite hjälp. Jag har lärt ut sländspinning tidigare, men inte rockspinning för nybörjare. Så frågan är om jag får öva på dig? 

Mina enda kriterier är att du inte kan spinna en sammanhängande tråd i dagsläget och att du är beredd att lägga ungefär fyra timmar på en privatlektion hemma hos mig i Sjuntorp. (Jag kan givetvis hämta dig vid tåget i Trollhättan om du inte har tillgång till bil.)

Jag står för material och du får låna en av mina spinnrockar vid kurstillfället om du inte har en egen. Om du tycker det är kul och vill ha en egen rock, hjälper jag dig att leta upp en på Blocket eller på loppis. 

Jag ser gärna att vi träffas någon gång i början av oktober. 

Du anmäler intresse genom att skriva några rader om dig själv och skicka dem till the_seaman@msn.com senast den 29 september. Ange också gärna när du skulle kunna ses. 


Saturday, September 21, 2013

Zick-Zack


För några månader sedan trillade jag över Zickzackloop. Ett sånt där mönster som jag inte riktigt kunde bestämma huvruvida det var snyggt eller fult, men som ändå var rätt häftigt. Så jag bestämde mig för att ge det ett försök och plockade fram ett färgglatt garn och började sticka. Mönstret är busenkelt, nästan så enkelt att man undrar varför man köpte mönstret. Samtidigt måste jag erkänna att jag aldrig hade kommit på det själv och för € 2,5 var det helt klart värt att få lösningen. (Mönstret finns på tyska och engelska.)


Scarfen rätstickas och består av en lång rad taggar som stickas ihop med varandra på ett rätt fiffigt sätt. Även om jag nog skulle säga att det är lite tantvarning på den, kommer den högst troligen att användas en del famöver. Jag gillar taggarna och tro det eller ej, men jag gillar alla färgerna också. (Trots att jag normalt sett inte är så förstjust i regnbågsblandningar.) De piggar upp mina svarta utstyrslar, om inte annat. (Varför har man så mycket svart i garderoben egentligen?!)


Mönstret är egentligen ganska fritt och har förslag på hur lång scarfen ska vara. Jag använde förslaget som riktmärke, gjorde den lite längre och hade i slutänden en rätt lång stickning. Men, det innebär i sin tur att den kan bäras på tre olika sätt: som en enda lång loop - nästan som ett långt halsband. Eller, som en lösare krage, virad två varv runt huvudet. Eller tre varv runt huvudet som en "riktig" krage. Det är ingen varm stickning i sig själv (för mycket hål), men i och med att jag kan vira den flera gånger runt huvudet, blir den varm. Tre varv runt gör den lagom att använda till jackan och två varv  blir lagom inomhus. Ett varv är tantvarning på riktigt.


Omkretsen är ungefär 180 centimeter och jag har fyra raders bredd. Eftersom jag valde ett mycket grövre garn än vad som används i mönstret blir taggarna tydligare. Men det betyder å andra sidan också att stickningen byggs på snabbare. Snyggt i all ära (trots tantvarningen), men den blir lite lätt långtråkig i längden. Särskilt om man råkar befinna sig i ett sommarhett Kina med 30 grader plus och svettkladdiga metallstickor. Jag hade inte rekommenderat dig att sticka den i sockgarn (vilket man gör i mönstret) om du inte har en ängels tålamod. UFO-risken är hög.


Garnet är handspunnet av en "extremt" mjuk och finfibrig merino. (18,5 mic.) Singeln har tvinnats med navajoteknik och har därmed behållt färgskiftningarna fint. Den färgade ullen är köpt hos Dineke på DeSpinners när jag var där och hälsade på förra våren. (Om du är intresserad av att köpa färgad ull av Dineke, skicka henne ett mejl. Hon har mycket mer i sin studio än på hemsidan och hon är jäkligt duktig på det hon gör. Ullen var en dröm att spinna!)

Apropå handspunnet garn. Om du är sugen på att få lite av den varan levererat hem i brevlådan tycker jag att du ska hålla ögonen öppna. Utlottning på G inom kort. (Håll utkik i början av nästa vecka.)

Thursday, September 12, 2013

Harry och jag



När vi köpte in vår lilla fårbesättning i november förra året, var tanken att baggen skulle slaktas efter betäckning. Men Harry blev Harry och vi tänkte att vi lika gärna kunde behålla honom över vintern och se om lammen blev fina. För blev de det, kunde vi ju använda honom nästa år igen.

Det ska erkännas att han varit nära slakt ett helt gäng gånger sedan vi tog det beslutet. Kanske, kanske ska vi vara glada för att vi inte haft en egen slaktmask i vinter. Ungbaggar är som vilken bufflig tonårskille som helst. De inser att de börjar bli starka (hormoner flödar även i får), de får horn (hår på snoppen) och blir allmänt skitjobbiga.


Största problemet var att han var starkast. Så fort det var matdags kom ångvälten Harry och plöjde sig fram till snasket och han sket fullkomligt i om tackorna fick i sig sin andel eller inte. Det slutade med att vi band fast honom vid ett träd då vi matade dem. Harry fick en liten ranson i egen bytta, de tre största tackorna fick två byttor att dela på och den fjärde fick lite extra vid sidan av för att hon var liten. Det var ett jäkla trasslande, men man lär sig.


Harry är snäll, men han är bufflig. Inte den typen av bagge som backar fem steg, tar sats och sänker huvudet men definitivt den som tar ett halvt steg framåt, siktar mot skrevet och buffar till. En sådan bagge kan man lätt värja - om det inte varit för hornen. I och för sig är de praktiska handtag, men det gör ont när de är smala, vassa och i en perfekt vinkel att spetsa allt som kommer i deras väg. En period i vintras hade jag anmärkningsvärt många blåmärken på insidan låren. Tur att man inte visar sig näck bland folk oftare, kan jag tycka. "Det var baggen" låter inte som en giltlig förklaring.


Harry lever och han ska fortsätta göra det ett tag till också. Han är utan tvekan det bästa djuret i vår bestättning och har gener jag definitivt vill föra vidare. I höst kommer han att jobba ihop med en förskräckligt fin bagge från Nordens Ark och förutom våra fyra damer, kommer sex nya skönheter från Fale Artut att landa på Ulvsbo gård i slutet av månaden. Med andra ord utökar vi. Jag ser verkligen fram emot att få nya djur och bra gener att jobba med. Idag är jag glad att jag kläckte idéen om får för Erik – och för att han faktiskt övertygade mig om att köra på det när jag började tvivla.

Tuesday, September 10, 2013

Leaving Cowl - en klockren spontanuppläggning


Leaving Cowl var en spontanuppläggning. En sån där desperat uppläggning man gör när allt annat kul är avslutat och man bara måste sticka på något. Det är nog en av mina bästa spontanstickningar någonsin. Mönstret kommer från Maria Olsson och är simpelt på ett bra sätt. (Och gratis!) Jag som alltid har stora problem med spetsstickning i vanliga fall, knäckte koden på nolltid. Hela projektet tog bara några timmar. Jag erkänner att jag  började med en kant i mosstickning, men det såg inte riktigt klokt ut (den korvade och hade sig) och därför klippte jag upp kanten och stickade på en picotkant som jag sedan sydde fast med kaststygn på insidan av kragen. Mycket bättre.

De båda härvorna med Artensano Aran har legat i hyllorna sedan 2009. Har väldigt tydliga minnen av själva inhandlandet. Stickintresset var nytt. Jag var i Kalmar. Råkade gå förbi Ullcentrums butik. Råkade gå in. Råkade hitta ett gäng härvor. Ni vet hur det brukar vara. Enda skillnaden var att jag faktiskt råkade – det här var innan jag tappade greppet om allt vad garn och fiber heter. Tror jag gav runt åttio spänn stycket för dem, vilket var rena rama rånet i mina ögon på den tiden. Nu i efterhand måste jag säga att de helt klart var värda pengarna. Vilket garn! Och vilken struktur de ger! Hade gärna gjort en hel tröja med massor av flätor i samma garn, bara det funnits kvar på marknaden. En av de stora nackdelarna med att låta garn ligga – de hinner utgå innan man fattar hur bra det är. Det gick åt 138 gram. Alltså är det för mycket kvar för att slänga men för lite för att göra något vettigt av. Det får hamna i restgarnskorgen och förhoppningsvis få liv någon gång i framtiden.

Eftersom mitt garn var mycket grövre än det DK-garn Maria använder sig av i mönstret, fick jag minska antalet uppläggningsmaskor och lade upp 96 maskor istället för 128, men det var den enda ändring jag gjorde. Mönstret upprepades en och en halv gång.

Jag är helnöjd. Den röda färgen är inte klockrent min smak, men kragen är så jäkla mysig att jag nog tänker se till att det blir min smak. Eller så ger jag den till någon som är klockren redan från början. Tack för ett fint mönster, Maria!

Monday, September 9, 2013

Hej, jag heter Elin och jag är inte längre garnköpsberoende


Du som hängt med ett tag, vet att jag haft rätt saftiga köpstopp i perioder. För att jag redan haft för mycket garn, för att det varit för lätt att trycka på köp-knappen (damn you PayPal), för att det faktiskt inte gjort mig lyckligare att köpa. För jag stickade självklart inte upp garnet i samma takt som det kom in - om så hade varit fallet hade inköpen varit berättigade.

Jag hade köpstopp på garn i mer eller mindre ett och ett halvt år på raken. Det var svårt i början. Faktum är att jag helt tappade lusten för att sticka. Inspirationen tröt. Livet var värdelöst. Stickningen var värdelös.

Sedan kom jag in i en andra fas där jag långsamt började se vad jag faktiskt kunde göra av garnet som redan låg i gömmorna. Jag tänkte en massa. Stickade lite. Inte mycket, men lite. Kom långsamt igång. 

Sen kickade den tredje fasen in rätt skoningslöst. Förra året gick jag loss på sockgarnsstashen. Jag lyckades krympa den med något drygt kilo. Det tycker jag är bra jobbat. I år var det dags för tröjgarnsstashen. Den senaste månaden har jag stickat upp drygt ett kilo garn. I och för sig är det inte bara tröjor, men ändå.

Det mesta av garnet har legat i tre år eller mer. Det innebär att det är garner som jag köpte in alldeles när jag börjat sticka. Garner som sedan bara legat. Garner som flyttat med mig till nya adresser två gånger. I högen på bilden ovan ligger bland annat resultatet av två impulsinköp från Tradera 2010 i forma av var sin tröja, tillsammans med mina två första "dyra" härvor garn, Artensano Aran, inköpta 2009. Mitt (näst)första handspunna garn från samma år är numera instickat i en kudde. Du finner dessutom vintagegarnet Angorina Lyx från Jakobsdal en cardigan. Det borde köpts in någon gång under hösten eller vintern 2010. Tanten som sålde bodde i Mölndal och hade en hel del garn hon med. Inget av dem var en dag yngre än 20 år. Inget av det hade rörts på lika länge.

Man kan nog säga att jag till slut fått inspiration att enbart sticka ur stashen. Jag är inte ens sugen på att köpa nytt garn längre. För några veckor sedan fick jag för mig att jag fick köpa garn till ett tröjprojekt jag spanat på ett tag - om jag stickade upp ett kilo ur stashen. Men nu när jag nått mitt mål, är jag inte längre sugen. Dessutom kom jag på att jag nog har ett garn som skulle passa, så jag testar det istället.

Det har tagit mig nästan tre år att bli av med mitt lätt sjukliga garnköparberoende. Det har varit en lång resa, men det är sjukt skönt nu när jag kommit ur det. Jag tröstshoppade. Nu vet jag att jag blir gladare av att ta ur stashen än att shoppa nytt. Så präktigt sagt. Men så jäkla sant. Om du är sugen på att testa själv, tänker jag hejja på dig hela vägen.

Sunday, September 8, 2013

När lillan kom till jorden


Även om det ibland känns som att alla runtomkring en skaffar barn, händer det inte så ofta att det faktiskt trillar ner något i min närmaste bekantskapskrets. Men så kom nyheten om att min morskusin skulle ha en liten. Jag såg min chans att sticka babygrejor. (Vem tackar nej till små, snabba, söta projekt?)

Problemet var att jag och morskusinen (som är jämngammal med mig) inte haft så mycket kontakt de senaste åren. Och att jag inte visste något kön på bebisen. Och att jag inte visste hur föräldrarna såg på "tjejjiga" färger på killar och tvärt om. Och eftersom plagget skulle stickas innan bebisen hade kommit så... Ja, du förstår. Jag var helt rädd att klampa på ömma tår med fel plagg i fel färg. (Det skulle bli en överraskning, så fråga kunde jag inte gärna göra heller.)


Problemet löstes ganska snart. På Ravery hittade jag Newborn Vertebrae, en slags knapplös kofta som i första hand är till för att värma bebisens armar och rygg. Och efter lite rotande i sockgarnsstashen hittade jag två nystan grönt sockgarn. Projektet var räddat, både färg och modell var totalt "könslösa". (Vertebrae är för övrigt tydligen den medicinska termen på ryggrad. Passar fint till en familj där både mamma och pappa är läkare.)



Jag tycker att resultatet ser ut att passa ganska bra. Så, om du går och funderar på vad man ska sticka till vännens - eller sin egen, väntade bebis kan jag rekommendera mösntret. Det är gratis, bra skrivet och resulterar i ett himla sött och (till synes praktiskt) plagg. (Jag får fråga morskusinen om hur praktiskt den egentligen är. Har änna klent med erfarenhet själv på området... ) Det enda som fick mig att fundera var varför designern valt att plocka upp tre av fyra maskor för resåren som går längs plagget. Det såg inte riktigt klokt ut när jag började med det, så i slutänden struntade jag i möntret och körde på känn. Det fungerade det med. Fler bilder finns på Ravelry här. (Du kan titta på bilderna även om du inte är medlem på Ravelry.)

Garn: Regia 4-fädig färg 02744 / Garnåtgång: 52 gram eller 219 meter (Det går att få ner vikten utan problem om man stickar färre repetitioner på resårdelarna.) / Mönster: Newborn Vertebrae (gratis) på Ravelry.

Tuesday, September 3, 2013

Klippt på kinesiska


Jag skulle ha klippt mig innan jag åkte till Kina, men det blev liksom inte av. Dagen innan bröllopet kändes behovet smått desperat och efter att ha gått förbi hundrafemtioelva frisörer (som alla såg... hemmasnickrade ut...) tog jag mod till mig. Vem vill inte bli klippt av en stor kines med hockeyfrilla och nada kunskaper i engelska språket, liksom? På något sätt lyckades jag kommunicera att han var bossen (hur fasen skulle jag kunna förklara hur jag ville ha det, det enda jag kan säga på kinesiska är "skål och botten upp"?) och han började klippa. Jag har nog aldrig sett någon vara så fixerad vid luggklippning, men det var rätt underhållande.

Kalaset gick på 20 spänn. Jag vet, jag blev lurad. Hur jag vet? Frisören (som tog betalt) hade inte lika bra pokerfejs som inkastaren (som gav mig priset vid själva inkastningen). Men vad fasen. Den där luggklippningen kan vara värd 20 spänn. Här hemma hade den nog gått på 200 kronor. (Plus lika mycket till för resten av skallen. Minst.)

Resultatet är däremot inte direkt bestående och jag är fortfarande i (ett allt mer desperat) behov av en ordentlig frisering. Funderar på att ringa random frisör och beställa klipp och färg och vara vild nog att bestämma vilken färg det blir först när jag sitter i frisörstolen. Kan ju inte vara värre än att bli klippt på kinesiska... (Men troligen rejält jävla mycket dyrare.)

Monday, September 2, 2013

On my way from China-stickningen


Det tar lång tid att flyga till Kina. Det tar lång tid att flyga hem. Si så där ett dygn. På vägen hem, på flygplatsen i Hangzhou där en kopp kaffe kostade 150 kronor koppen (yepp, du läste rätt), lade jag upp en sjal för långflygningen. Ett dygn senare var den avmaskad och klar. (Det kan tilläggas att jag inte sov något på vägen hem. Hur lyckas folk egentligen sova på flygplan? Hur?!)


Det är en enkel trekantssjal med ökningar längst ut på kanterna och i mitten och jag kallar den On My Way From China. Garnet är handspunnet. Jag fick fyra små påsar ull från en kompis för ett gäng år sedan som i sin tur fått dem av sin kompis som hade ett gäng får med tämligen lång och grov ull. Det tog lång tid innan jag gjorde något av det, men någon gång i vintras satte jag mig ner och kammade ullen, drog fram min Ashford Elizabeth och spann singlar. Jag gillade strukturen i singlarna så mycket att jag bestämde mig för att inte tvinna dem. Och så blev det liggande. Tills jag skulle packa ner garn inför resan och tänkte att det kanske var på tiden att jag gjorde något av de där härvorna. Sagt och gjort. 


Att sticka med sitt eget garn är en sjukt tillfredsställande.  Och ju mer man gör det, detso mer lär man sig. Om hur ull beter sig, hur garner beter sig, hur tvisten påverkar det hela och hur man ska spinna nästa gång för att lyfta fram de bra sidorna ännu bättre. Dessutom är det rätt fräckt att kunna utnyttja fårens naturliga färger för att skapa variation också.


Jag har en känsla av att den här sjalen kommer att användas en del i höst och vinter. Har planer på att sticka en varm svampplockartröja i lönespunnet finullsgarn. Kommer passa fint ihop med sjalen. Bara att hoppas att man inte smälter in så bra i naturen att jägarna tror att man är en älg när man kommer klampande...