Wednesday, August 28, 2013

I dagsljus blir färgen en annan...

Hittade två bilder på sjalen tagna i dagsljus. Dagsljus ger färgen mer rättvisa. Kunde inte låta bli att dela med mig.


Stashbusters (eller inte?)


Tidigare i somras fick jag för mig att rensa upp lite bland sockgarnerna. Kanske eventuellt var jag lite inspirerad av ett av avsnitten StickWithUs-gänget gjorde, det där Eddy pratade om stash-o-metern. Insåg ganska snart att just strumpor inte är det ultimata om målet är att bli av med många metrar fort (vilket det nästan alltid är när jag är igång, tävlingsmänniska som jag är) men jag klämde i alla fall tre sockar på ganska kort tid.

Det första paret var ett par vanligt slätstickade sockar till mamsen i Araucanias Ranco Solid. Härvan hade legat i gömmorna i ungefär tre år och jag tänkte att det kanske var dags att göra något åt det. Araucanias ullgarner är trevliga att sticka med, men de har en tendens att tova sig. Även det här sockgarnet som innehåller 25 procent nylon. Kanske är det därför de har slutat att tillverka det? 70 gram gick det hur som helst åt.



Andra paret - också det till mamma, var ett restgarnsprojekt. Jag stickade sockarna parallelet nedifrån och upp tills garnet tog slut. Foten stickades i MiniRaggi och tå, häl och mudd i Araucania Solid-rester. MiniRaggi känns som ett underskattat garn. Det är slittåligt, inte speciellt dyrt och väldigt trevligt att sticka med. De där sockarna gick på 30 gram.


Det sista paret var även det till mamma. Och ett restgarnsprojekt. Jag hade ett nystan MiniRaggi på 50 gram liggandes sedan fyra år eller så. Bestämde mig för att använda upp rubbet och började nedifrån och upp. Insåg ganska snart att ett nystan MiniRaggi räcker väldigt mycket längre än vad jag trodde att det skulle göra. Det grå partierna (inklusive de svarta ränderna) är MiniRaggi medan tå, häl och resår är rester av ett Fortissima Socka-garn. Skaften blev lååånga. Har inte hundra koll på hur mycket som gick åt här, men jag gissar på någonstans mellan 55 och 60 gram.

När det gäller stash-o-metern blev det inte så mycket räknat. Det känns mer överskådligt att räkna vikten. Någon dag ska jag räkna ut hur mycket som gått åt hittills i år. För skojs skull.

Tuesday, August 20, 2013

En sjal till bruden




I Kina ger man inte bröllopspresenter till brudparet, man ger pengar. Pengar i ett rött kuvert. (Det finns till och med speciella butiker som säljer de där kuverten.) Men det är inte så enkelt att lägger kuvertet på ett bord och skriver sitt namn på det. Nej, bruden måste gå runt till alla (män) i restaurangen (eller var man nu bjuder på bröllopsmiddag) och erbjuda sig att ge och tända en cigarett åt dem. Som tack får bruden kuvertet. Jag lyckades inte bli riktigt klok på om de gav kuvert även när de tackade nej till cigaretten, men jag antar det.


När Jenny (det är vad bruden kallar sig bland västerlänningar) kom till vårt bord, (den svenska släktens, alltså) började hon att på kinesiska ursäkta oss för diverse människor i hennes cigarettändarsvans. För att vi inte betedde oss som de andra och för att vi inte hade några röda kuvert, antar jag. Nej, jag förstod inte vad hon sa, men utifrån folks reaktioner (ivrigt nickande och lätt påklistrade överförstående leenden) och Jennys besvärade minspel (som kanske mest var gentemot oss eftersom hon inte avslöjat röda-kuvertet-traditionen för oss) kunde jag utläsa att det var något i den stilen det handlade om. Fast jag hade med mig en present ändå. Oinslagen och väldigt malplacerad i sammanhanget, men ändå.


Jag hade stickat en sjal till henne. Spunnit garnet också, för den delen. I rosa, eftesom det är hennes favoritfärg. Det var ett rätt stort projekt så här när jag ser tillbaka till det. Gångerna jag spunnit spetsgarn tidigare (de som verkligen varit tänkt att bli tunnt sjalgarn) kan räknas på högra handens fingrar. Det tog tid. Men det gick. Och det blev bra!


Eftersom jag lever efter sista-sekunden-principen spann jag klart garnet bara några få dagar innan avresa och stickningen påbörjades alldeles innan vi åkte. Så det fick bli ett mönster jag kunde och visste att jag klarade av. En Shetland triangle. (Världens mest tillfredsställande sjalmönster, tror jag...) Det blev min fjärde Shetland, men också den bästa. Och den mjukaste. Merino, yak cashmere och silke. Specialbeställd lyx från Feistywoman Designs. Den blev klar sent på kvällen före bröllopet och blockades med hjälp av tre förpacknignar säkerhetsnålar. (Att hitta nålar i Kina är ett kaptiel för sig. Inte lätt. Inte ens när man hittar engelsktalande [!] kineser som förstår vad man är ute efter.)


Jag tror jag tänker till en gång extra innan jag gör ett liknande projekt igen, men trots att Jenny inte handarbetar speciellt mycket själv, vet jag att hon någonstans ändå förstår att det ligger en hel del tid bakom det hela. Och hon är mer än värd det. Kanske är man inte i jättebehov av en yllesjal i nordöstra Kina just nu, men jag har hört att vintrarna kan vara rätt kyliga. Nån gång får hon förhoppningsvis användning av den. Om inte annat har jag fått en ordentligt introduktion i spetsgarnsspinnandets konster. Det är alltid något.

Monday, August 19, 2013

R.I.P. Biffen


Någon gång tidigt i morse lyckades Biffen, årets förstfödda lamm, strypa sig själv i elnätet som utgör baggarnas hage. Jag vaknade inte bara till en brakförkyldning utan till Eriks konstaterade att baggen vi tänkt behålla var stendöd.

Ett djur som ligger sådär, dör och inte töms på blod direkt, blir inte människomat. Men Biffen hade en fin fäll, så trött och dimmig i huvudet började jag tidigt i morse att skala av Biffen klädseln. Jag stod i pyamasen, bölade hulkande som en fyraåring som vill men inte får godis på en måndag och förbannade allt och alla. Särskilt Biffen. Jävla kass dag att dö på.

På sätt och vis är jag glad att vi tog bort Molly och att jag kunde vara med, för jag visste på ett ungefär hur jag skulle bära mig åt. Fällen kom av med två mindre hål i ytterkanterna – vilket får ses som okej för en nybörjare även om det svider lite i egot. Att jag inte kan ta hand om köttet svider desto mer för han ser spontant bra ut i kroppen och även om han kanske var i minsta laget, hade vi helt klart fått tillräckligt med kött för att bli mätta ett gäng middagar framöver. Men det är som det är.

Efter jobbet med Biffen slockande jag i några timmar. Det finns folk som kan jobba som vanligt med förkydlning i kroppen, men jag hör inte till dem. Det har varit en jäkla skitdag på alla sätt så nu tänker jag lägga mig i soffan med en stickning och lyssna på ljudbok. Vara sjuk, dricka cola och hoppas att jag blir frisk snart igen. I morgon tänkte jag visa bröllopspresenten, förutsatt att fler djur inte går och dör för då går jag nog och gräver ner mig någonstans. 

Saturday, August 17, 2013

China

...jag hamnade i Kina. Ja, när jag gjorde den där resan som slutade på andra sidan jordklotet.

Det var andra gången i år  som sambons bror gifte sig med sin Ji Chenyan. Vid den första cermonin, en borgelig vigsel i Sverige i början av året, närvarade bara den närmasta (svenska delen av) familjen. Men det räcker ju inte. Man måste ju ha flashiga sportbilar, bilkortege, tre (!) brudklänningar och en middag för 250 pers (som inte bara inkluderar släkt och vänner utan även släktens vänners vänner och föräldrarnas kollegors affärspartners – bland annat) om det ska räknas. Så det var vad det blev i ett mycket varmt och svettigt Chenyang i nordöstra Kina. En väldigt speciell upplevelse där Erik gjorde succé med sitt helskägg.


Har givetvis ett gäng bilder att dela med mig av. Brudens bröllopspresent, bland annat. (Gissa vad det kan vara?) Återkommer, med andra ord.




Saturday, August 3, 2013

Moving on

Molly är borta och på sätt och vis känns det bra. Jag har insett att slakt kan vara rätt odramatiskt. Vi, Molly, slaktarkompisen och jag, tog en promenad från hagen till gården med mathinken. Väl framme fick hon äta bäst hon ville. Hon hann aldrig fatta vad som hände. Knappt jag heller. 

Såhär i efterhand tycker jag att alla någon gång borde få vara med på en slakt. Man lär sig så otroligt mycket och när huvudet väl är borta (just avlägsnandet av huvudet var nog mest läskigt) är det bara en köttkropp. Så länge vi väljer att äta kött, är det här trots allt en helt naturlig del i kretsloppet. 

Jag lägger slakten bakom mig och ser mot nya horisonter. Väskorna är packade. Om ett dygn befinner jag mig på andra sidan jordklotet. Bye bye Sweden...


PS. Tack för alla fina kommentarer!