Monday, July 29, 2013

Molly ska dö


Tidigt i vintras spenderade Erik och jag väldigt mycket tid hos fåren. Från att ha varit döskraja och stått i ett hörn och tryckt, blev de ganska snart kelgrisar som inte gärna missade lite kliande på bringan eller bakom örat. Molly var den största gosproppen av dem alla. Stora tjocka, matglada Molly.

Men det var också Molly som fick mig att börja lipa när jag första gången såg hennes klövar. Till er som vet hur en fårklöv ser ut; klövkapseln var helt borta. Till er andra, förenklat; halva klöven (utsidan, ungefär som yttre delen på hästens hov) var puts väck. Det såg för djävligt ut. Det har växt ut hyfsat igen, men jag tänkte redan då att man inte borde avla på en tacka med så dålig klövanlag. Till råga på allt var hon ett rent helvete att klippa. Hennes fäll är så tät och så finfibrig att man knappt fick in saxen. (Så Eddy, nu får du bara finklippa finfår med finfällar.)

Jag försöker rättfärdiga det hela, finna någon slags tröst i att om någon skulle ryka så var det Molly. Hon har helt enkelt sämre gener. Ögat är i och för sig bättre, men efter andra konsultationen med veterinär den här veckan, kom vi fram till att det inte finns så mycket annat att göra. Får tar tydligen (generellt) väldigt mycket smärta innan de visar det utåt. Det har med flockkänsla och överlevnad att göra. Svaga individer stöts ut ur flocken. Utan flocken dör de. Naturen är hård. Och jag är blödig. Det är bara att tacka henne för tiden som varit, för Bella (hennes extremt välväxta lamm) och tja... Det är lite vulgärt att tacka för lärdomen hon gett oss om sårskador i fårögon...

Molly ska dö. Så är det och i morgon sker det.Och jag ska vara med om jag så ska lipa ögonen ur mig och kräkas på kuppen. Lika bra att ta fårägandet till nästa nivå. Från skötare till slaktare.

13 comments:

  1. Tufft beslut! Men det verkar förnuftigt i mina öron. Jag kräks inte när jag måste ta bort en höna men jag kan lova att jag lipar. Lycka till är väl fel uttryckt, men i alla fall...
    /Anna

    ReplyDelete
  2. Vilket svårt beslut du fått ta, och väldigt osjälviskt (vet folk som håller sina lidande djur vid liv, för sin egen skull).

    ReplyDelete
  3. Fina Molly! Det är starkt att ta ett sånt beslut, och att dessutom vara med. KRAM

    ReplyDelete
  4. Så resonerar en riktig djurvän Att tänka på djurets bästa före sitt eget. Det är starkt. Kram på dig.

    ReplyDelete
  5. Rätt och klokt och djurvänligt och allt det där, men tufft också...
    Du och Molly kommer att finnas i tankarna en hel del nu tror jag.
    (Gillar ditt resonemang kring avel, har haft många diskussioner i hundvärlden om sådant.)

    ReplyDelete
  6. Förstår att det är ett jättejobbigt beslut att ta men det visar samtidigt hur seriös och klok du är som tänker på djurens bästa. Tänker på dig imorgon.

    ReplyDelete
  7. What has to be done, need to be done...
    Ibland väljer vi inte själva, men måste genomföra ändå tuffa beslut, bara för att det ändå är det enda, vettiga beslut vi kan välja. Gäller genom hela livet och genomsyrar allt vi gör.
    Kram på dig Elin, du fixar detta !
    Gro

    ReplyDelete
  8. Men hua så jobbigt! Skickar en säck med styrkekramar!!

    ReplyDelete
  9. Men gumman. Hon slipper smärta o du kanske får en fin fäll som finminne av henne.

    ReplyDelete
  10. Tänker att du fixar detta och att det är bättre för Molly att hon slipper lida...

    ReplyDelete
  11. ujujuj :(
    rätt beslut, men väldigt svårt o jobbigt såklart!
    kramar o kärlek

    ReplyDelete
  12. men å lilla du! stor kram från eddy, du är bäst det vet du!

    ReplyDelete
  13. Klickade mig in på din blogg nyss och detta var det första inlägget jag läste. Ska själv skaffa höns så fort vi fått ordning på hönshuset. Jag fasar redan inför min första slakt. Men ska en äta kött tycker jag inte att det är mer än rätt att en faktiskt är med när det görs i ordning. Sambon har varit bonde och har slaktat de flesta vanliga lantdjuren. Själv har jag bara haft vanliga husdjur.
    Starkt av dig att klara av slakten!

    ReplyDelete