Monday, July 29, 2013

Molly ska dö


Tidigt i vintras spenderade Erik och jag väldigt mycket tid hos fåren. Från att ha varit döskraja och stått i ett hörn och tryckt, blev de ganska snart kelgrisar som inte gärna missade lite kliande på bringan eller bakom örat. Molly var den största gosproppen av dem alla. Stora tjocka, matglada Molly.

Men det var också Molly som fick mig att börja lipa när jag första gången såg hennes klövar. Till er som vet hur en fårklöv ser ut; klövkapseln var helt borta. Till er andra, förenklat; halva klöven (utsidan, ungefär som yttre delen på hästens hov) var puts väck. Det såg för djävligt ut. Det har växt ut hyfsat igen, men jag tänkte redan då att man inte borde avla på en tacka med så dålig klövanlag. Till råga på allt var hon ett rent helvete att klippa. Hennes fäll är så tät och så finfibrig att man knappt fick in saxen. (Så Eddy, nu får du bara finklippa finfår med finfällar.)

Jag försöker rättfärdiga det hela, finna någon slags tröst i att om någon skulle ryka så var det Molly. Hon har helt enkelt sämre gener. Ögat är i och för sig bättre, men efter andra konsultationen med veterinär den här veckan, kom vi fram till att det inte finns så mycket annat att göra. Får tar tydligen (generellt) väldigt mycket smärta innan de visar det utåt. Det har med flockkänsla och överlevnad att göra. Svaga individer stöts ut ur flocken. Utan flocken dör de. Naturen är hård. Och jag är blödig. Det är bara att tacka henne för tiden som varit, för Bella (hennes extremt välväxta lamm) och tja... Det är lite vulgärt att tacka för lärdomen hon gett oss om sårskador i fårögon...

Molly ska dö. Så är det och i morgon sker det.Och jag ska vara med om jag så ska lipa ögonen ur mig och kräkas på kuppen. Lika bra att ta fårägandet till nästa nivå. Från skötare till slaktare.

Sunday, July 28, 2013

Utanför-lådan-stickning


Stickar på en Zickzackloop av Beate Zäch i egenspunnet merinogarn. Varken garnet eller mönstret är min stil och kanske är det just därför är det så befriande. Ett långt taggigt halsband, fem rader om och om och om igen. I regnbågsfärger. En solklar utanför-lådan-stickning.


Jag vet att det är när jag gör för mig otypiska saker, som jag växer mest. När jag vågar göra något som jag spontant inte är så förtjust i, bara för att finna att jag tycker ganska bra om det trots allt.

Mycket i mitt liv handlar just nu om att göra otypiska saker och om att våga. Så jäkla läskigt att det inte är sant. Samtidigt jäkligt skönt och befriande. Och jag tror att vi alla behöver göra sådana där saker ibland. Ta ett steg utanför bekvämlighetszonen. Köra en annan väg till jobbet, sticka ett jättestort projekt på stora stickor, våga slänga i lite extra kryddor i grytan, våga dejta den där personen som är så snygg att man egentligen inte vågar och... Ja... Våga lite. Vi borde våga mer! På alla plan. Länge leve modet!

Wednesday, July 17, 2013

Molly är sjuk

Tänk dig en zombie med vita ögon. Sätt ett sånt öga på ett brunt får och du har Molly framför dig. Det ser inte bra ut. Det ser jävligt läbbigt ut.

Jag ringde veterinären i går, men de kunde inte komma. Eftersom det inte var kris, kändes det okej. Men idag var det kris. Molly var dålig. Väldigt dålig. Vi funderade på att ta bort henne utan att träffa veteriniären först, men kom överens om att låta dem komma hem och ta en titt, att se det som en lektion i fårmedicin modell dyrare. Veterinären kom, men efter två sprutor och salva i ögat kunde hon fortfarande inte säga mycket mer än att det faktiskt inte såg bra ut. Hon kan inte ens säga vad det är. Antagligen har hon fått något i ögat, en gren eller liknande. Kanske är ögongloben punkterad, kanske är något "bara" inflammerat. Kanske blir hon bra, kanske inte.

Vi ger henne fyra dagar. Om hon inte är markant bättre måste vi gå från fårmedicin till fårslakt. Vem som ska lära mig det vet jag inte, men det är en del av fårägandet så jag får väl se till att deala med det. Eftersom hon får penicillin och det ska gå femton dagar mellan behandling och slakt, verkar det som om jag inte kan skicka bort henne utan måste göra det själv. Att vänta de där femton dagarna för att låta penicillinet gå ur kroppen finns inte med på världskartan om hon har ont.


Tuesday, July 16, 2013

"...men det är ett fel här..."


Jag stickar sockar i handspunnet garn och tänker att strukturen blir rätt schysst. Jag gillar färgerna. Gillar meleringen. Det är en rätt go' känsla, det där med att vara nöjd med det man gör. Det slår mig att det inte händer så ofta. Det är som om det alltid finns något som hade kunnat göras bättre.

Jag funderar på det där ibland, på hur mycket tid vi lägger på att handarbeta och hur ofta vi ändå inte är helt nöjda eftersom vi någonstans längs vägen gjort ett litet fel. För ett tag sedan hamnade jag på en blogg där författaren var en hejjare på spetsstickning. Hon hade gjort en riktigt avancerad sjal i rent silkesgarn och den var skitsygg. Men, hon hade (tydligen) missat något omslag och gjort en rät istället för en avig maska. För att verkligen visa att och var hon hade gjort fel, hade hon lagt upp ett foto med felen inringade i rött. Vad är det som får en att göra så? Det var ju bara hon som såg dem från början.

Och så tänker jag tillbaka på stickläger där man varit och man kanske gett en komplimang till någon (eller fått en själv) och svaret inte har blivit "tack" utan "ja, men det är ett fel här". Ofta är det ju ingen utom du själv som ser det. (Och skulle det mot all förmodan vara någon som har fräckheten att påpeka att du missade en maska på rad femtielva, kan du bara säga "yepp, och det är det som gör den unik" - det handlar ju om handarbete för sjutton!)

Det är ingen maskin som stickat din sjal, ingen maskin som klippt och sytt ihop din tröja. Människor gör fel. Det gör maskiner också, men till skillnad från de mänskliga felen som ofta går att "fuska till", är maskinernas fel ofta fatala.

Så, jag fortsätter att gilla mina sockar och mitt garn och hoppas att det kan smitta av sig till fler projekt i framtiden. Hoppas att du är nöjd med dina alster du med!

Thursday, July 11, 2013

Core spun yarn


Det är nog den värsta Touren so far. Rent resultatmässigt, då. Jag jobbar för mycket! Varför jobba när man kan spinna? Jag måste ta ett allvarligt snack med mig själv!

Jag lyckades hur som helst få ihop dryga 66 meter på 157 gram core spun yarn (kärntrådsspunnet) häromdagen. Core spun och innebär att man spinner fibern runt en kärntråd. Här finns ett (av många) klipp på hur man spinner det. Till skillnad från kvinnan i videon som använder okardad alpacka, hade jag ett ett kardflor (en batt) med en blandning av mohair, merino, diverse glansiga växtfiber, gammalt mohairgarn och en hög med fiberrester som jag inte längre minns namnet på. Allt kört några gånger genom min Ashford Wild Carder.

Jag gillar att bryta av det "vanliga" spinnandet med art yarns då och då. Man behöver inte tänka så mycket när det inte längre spelar någon roll om garnet har rätt tjocklek eller tvist. Man bara kör, kopplar bort hjärnan och trampar. Låter allt gå på autopilot.

Tuesday, July 9, 2013

DAGENS TIPS: Tappa inte bilnycklarna när du är långt hemifrån


Jag börjar fem om mornarna och har en och en halv timmes körtid enkel väg till jobbet. Det blir upp tidigt för att hinna i tid. Sedan gör jag hyfsat långa dagar. Några timmar mer än en vanlig kontorsdag. (Men det är givetvis sådant jag får igen genom extra ledighet.)

När det uppstod en liten kris på jobbet i går, erbjöd jag mig att hoppa in extra efter arbetspassets egentliga slut. Fick kasta mig in i bilen och köra iväg för att hämta upp en reservbåt på andra sidan stan och tja... Någonstans där glömde jag väl att ha koll på mina bilnycklar.

X antal timmar senare när både den ordinarie och den extrainsatta arbetstiden var över stod jag där med lite för lite sömn och för många timmars jobb i kroppen utan att ha den blekaste om var nycklarna var. Jag vet fortfarande inte var de är, så här ett dygn senare. De kan ligga någonstans på båten jag senast jobbade på, på ön där jag sprang iland och handlade glass (skepparen fick grymma cravings efter att ha sett en känd glasstillverkares logotyp) – eller någonstans på havets botten mellan punkt A och B. (Eller möjligen vid punkt C, D eller E.) Jag vet faktiskt inte, men anar att en del av övertidsersättningen kommer gå åt till att skaffa en mig ny bilnyckel. (Har hört att det är lättare att både öppna dörrana och starta bilen om man har den fysiska nyckeln.)

Ärligt talat var det rätt pissigt där i går vid åttatiden. Trött, hungrig och sommarsvettigt illaluktande efter en lång sommardag utan bad. Det är inte så man ser det ljusa i tillvaron. Nu när jag ser tillbaka på det kan jag däremot inte förneka att jag hade kul också. Skepparen var grym och glassen himla god. (Sådär som mjukglass är varma dagar när man är lite småhungrig.) Och så var det ganska lungt i trafiken fram på kvällskvisten och jag plockade fram stickor och garn en kort stund och fäktade ihop några varv. Bara sen sån sak..

Stickar sockar i handspunnet, kabeltvinnat sockgarn. Jag har inte hunnit så långt, men jag gillar verkligen meleringen av det flerfärgade garnet ger det stickade tyget. Men mer om det en annan dag. Nu ska jag sova. Började fem i morse också – och även om jag sov på jobbet och inte behövde gå upp förrän halv fem, måste jag erkänna att jag fortfarande lider av gårdagens sömnbrist.

Dagens tips är sådeles att man inte ska tappa bilnyckalrna vare sig på mark, fordon (båt) eller havsbotten när man har sju mil eller mer till reservnycklarna. Det blir så krångligt då.

Sunday, July 7, 2013

Ett halvt kilo hanspunnet



När jag fyllde trettio förra året, var Therese snäll nog att ge mig 500 gram ull i present. När Tour de Fleece (spinnördarnas version av Tour de France) började, tog jag tag i den där ullen. På World of Wool har de paket med flera färger och nyanser från en och samma ras. Det var ett sådant paket jag satt med. Fem nyanser. Shetlandsull. Började spinna. Fick inte till det. Jag var övertygad om att det var shetlandsull. Så vitt jag kan minnas är shetland en relativt mjuk ull, men det här var nästan som tagel. Jag hann muttra mycket under tiden jag spann upp det där halvkilot. Funderade över hur ojämn kvalité World of Wool egentligen hade på sina grejor – så här illa var det ju inte sist jag provade på. Mutter mutter.


Så, i går när allt var spunnet, tvinnat och klart sedan flera dagar, hittade jag lappen från påsen som ullen kom i. På den stod det "Icelandic". Det förklarar en hel del. Du som någon gång hållit i ett nystan Létt Lopi vet vad jag pratar om. Lite som tagel. Shetlandsull är ju ingen direkt merino, men ändå. Inte lika grov som islandsull. Misstron mot World of Wool är borta. Och det blev faktiskt rätt bra när det väl blivit tvinnat. Sticksigt men bra.

Mitt mål för touren är för övrigt att spinna drygt ett kilo ull ur stashen. Mestadels handlar det om sådant som blivit liggande och som jag spontant inte kommer spinna om jag inte verkligen bestämmer mig för det. Med islandsullen uppspunnen är jag halvvägs. Känns bra. Only 500 grams to go. Drygt.


Härvorna med islandsullen väger 491 gram och mäter 396 meter tillsammans.

Monday, July 1, 2013

Vid flyttuppackning bör garn prioriteras


Flytten är avklarad och jag bor numer i ett ostrukturerat och halvmöblerat kaos av kartonger och överflödiga möbler. Hur man kan flytta från en längehet på cirkus 80 kvadrat till ett hus på 200 kvadrat plus och ha överflöd av möbler är en gåta, men det går bevisligen.

Stuktur är inte min starkaste sida. Inte planering eller prioritering heller. Alltså börjar jag sortera i garnrummet. (Självklart har jag ett garnrum - ett stort sådant.) Erik hade kanske eventuellt önskat att jag börjat på ett annat ställe, men är trots allt rätt förstående. Kom inte längre än till två kartonder och nu ser, två kartonger är halva bokhyllan och jag har ett antal lådor kvar...

Jag har funderat rätt länge på att sälja av garn, men varje gång jag sätter mig ner och börjar sortera tänker jag att jag kanske kommer att behöva det... Någon gång... Sist jag verkligen hade bestämt mig för avyttring, råkade jag stöta på min hamstrande stickgranne. Inte bra om man vill rensa i röran. Väldigt bra om man vill att någon ska hålla med en om att allt som kan sparas bör sparas. Hon tyckte det var en exceptionellt dålig idé att göra sig av med garn och föreslog att jag skulle magisinera det i banakartonger på vinden. Det ligger något i det... (Särskilt här i det nya där vi har hur till synes ändlöst med förvaringsutrymmen.) Men ändå... Det blir nog bloppis snart. Så är du på jakt efter ullgarner ska du hålla ögonen öppna.