Thursday, June 27, 2013

INSPIRATION: Värsta sjalgarderoben

 
Ibland förlorar jag mig helt i Ravelry. För inte så länge sedan satt jag och nördade loss riktigt ordentligt genom att gå igenom och sortera min stash. Online alltså. (Vem har tid för städning i verkliga livet?!)

Eftersom jag inte är den enda fibernörden som länkar till företagen jag köper ull av, finns det ju en hel hög med människor där ute som spinner av samma typer av fiber som jag. Och eftersom jag är väldigt nyfiken kunde jag ju inte låta bli att se efter vad andra hade spunnit av sina fibrer och vips var jag inne på Maliases profil.

Maliase, eller Renee som hon egentligen heter, är en sjukt duktig och inspirerande spinnerska. (I alla fall i mina ögon.) Och så har hon har en gigantisk stash av ull och fiber som gör mig grön av avund. När jag blir rik ska jag också ha en sån... (Ja, efter att jag köpt traktor, betesputs och andra nödvändiga maskiner till gården, då...) Hon bloggar på Any Way You Spin It och om du någon dag känner att inspirationen tryter kan du kika in där. Om inte nu med en gång, då. Snygga bilder har hon också. Hon inspirerade mig till att testa ett nytt sätt att spinna sockgarn på. Nu väntar jag bara på att jag ska få tummen ur och lägga upp för ett nytt par sockar så jag kan se om garnet håller bättre än de sockgarner jag brukar spinna.

Med Renees tillåtelse visar jag den av hennes bilder som kanske inspirerar mig mest av allihop –  hennes sjalgarderob. De är stickade av handspunnet garn och om ni undrar hur hon gjort för att få till de olika färgskiftningarna kan ni kika in på bloggen, hon har lagt upp bilder på det där. Det här är bara en av väldigt många grejor jag gillar med Ravelry. (Att man kan "spionera" och inspireras av andra.)

Om du inte är medlem på Ravelry än, bli det! Du kommer inte ångra dig!

Wednesday, June 19, 2013

Going back to my roots


I början av 1620-talet bestämde sig mina förfäder att det skulle bostätta sig på den här gården. Eller rättare sagt, på en gård som då låg på ett gärde några hundra meter här ifrån. Med tiden kom huvudbyggnaden att flyttas dit den står idag och det var här min mormor växte upp. På 1960-talet när det stod klart att varken mormor eller hennes syster ville ta över gården, såldes den. Några år efter det brann mangårdsbyggnaden ner för att några år senare byggas upp igen. Det hus som står där idag är gjort efter de gamla ritningarna och enligt mormor ser det likadant ut både inne och ute. I alla fall rumsfördelningen. Att det stora rummet på övervåningen är sällskapsrum och inte oisolerad spannmålsförvaring och att hennes gamla vävstuga idag är inrett toalett och badkar är en annan femma.

För en dryg månad sedan köpte min far gården och om mindre än två veckor blir det mitt nya hem, en kort flytt på mindre än en kilometer. Jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt häftigt... Going back to my roots, yes I am!

Monday, June 17, 2013

När hjärtat blir svagt

Medelåldern här ute på landet är ganska hög. Man skulle kunna säga att jag bor i gammeltantland. (Av någon anledning verkar tanterna vara segare än gubbarna.) I grannhuset tillexempel, där bor mormor och en annan äldre dam och genomsnittsåldern i den fastigheten balanserar kring modiga åttiofyra och ett halvt... 


Med åldern kommer visst också en del krämpor, har jag förstått. Damen på övre våningen (som för övrigt är de yngre av de båda) har varit ganska krasslig det sista. Hjärtat vill inte riktigt vara med längre och läget är allmänt hängigt. Dessutom fryser hon jämt. Efter en av hennes längre sjukhusvistelser, bestämde jag mig för att sticka en sjal till henne. En sån där praktisk sak som kan hålla axlarna varma men som man ändå kan röra sig i utan att riskera att snibbarna åker ner i potatissoppan.


Så, jag letade fram lite alpackagarn. Handspunnet. Damen handarbetar själv en hel del och har (det här kommer låta plumt, men det är sant) vett att förstå vilket jobb som ligger bakom. Så hanspunnet blev det. En ganska snabb och enkel stickning där man ökar två maskor i övre kanten vartannat varv (istället för bara en som man "brukar" göra på en triangelssjal) för att få snibbarna att bli lite smalare och vika in sig lite mer. Stickade i princip tills garnet tog slut och avrundade med en virkad kant från en bortglömd virkbok jag hade ståendes i bokhyllan. Mycket stolt över mig själv, både för att jag använde boken och för att jag virkade något annat än mormorsrutor eller raka stycken. (Shit, jag kan! Wow!)


Om du är nyfiken på basmönstret till sjalen kan du ta en titt på Laylocks och ladda ner hennes snabbguide till triangelsjalar här. Garnet jag stickade av hade 304 meter på 120 gram.

PS. Tanten på bilden har inget med sjalen att göra, mer än att hon råkade finnas till hands när det var dags för fotograferandet.

Det där med att sticka till pojkvännen


Läste ett inlägg i Claras blogg om att sticka till andra. Hon stickar en tröja till sin sambo och känner lite press över att få klart det snabbt... Det får mig osökt att tänka på Pojkvänströjan...

Det började med att Erik ville att jag skulle sticka en tröja till honom våren 2010. Något som skulle fungera bra kalla vår- och höstkvällar och som han kunde ha under skinnjackan. Han pröjsade garnet.  Deal! Jag kilade iväg och köpte en packe garn. (Typ första och enda gången jag fått låna hans kreditkort för att handla.)

Första biten var inte så svår. Stora stickor (det vill säga 4,5 mm) och tjockt garn (DROPS Karisma) och runt runt runt. Stora tuber är inte så svåra...


... och inte små heller. Det gick som på räls! (Modellen var också villig.)


Sen kom vi till själva joinandet av tuberna. (Erik hade nämligen inte lust att se ut som en drag queen hela tiden.) Det var inte lika lätt. Däremot väldigt lärorikt. Jag vet till exempel precis hur man ska göra om man vill ha ballerinaurrigning på sin tröja... (Man minskar på varje varv.)


Där repade jag upp. Hade plötsligt blivit lite trött på den och stoppade undan den. När jag väl tog fram den igen fick jag göra om sammanlänkandet av tuberna... Och missade den lilla detaljen att kolla upp vilka stickor jag använt och tog de jag trodde att jag hade använt. Vilka visade sig vara en halv storlek mindre än tidigare. Det var svårt att skoja bort den där randen som blev mellan tyget stickat med fyra och en halv millimeter och det nya som var stickat med fyra. Så jag repade upp och slängde skiten i gaderoben igen.

Efter två år började Erik undra vad tröjan var och pikarna haglade ganska tätt där ett tag. Så, jag stoppade ner den i väskan när jag åkte till sticklägret i Fattigskogen förra sommaren. Tråkiga saker blir mindre tråkiga i trevligt sällskap. Dessutom kan man alltid få hjälp om det kör ihop sig på ett sånt ställe.

Och så äntligen efter nästan två och ett halvt år fick Erik sin tröja i augusti förra året. (Lagom till te kyliga höstkvällarna.) Efter alla feminina poser, kände han att han behövde vara lite maskulin...


Han använder den faktiskt. Rätt ofta till och med. Den blev lite hög i nacken (för många korta varv) men jag orkar inte repa upp den en gång till. Alltså får han leva med det.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det lär ta ett tag innan jag stickar en tröja till någon annan igen...

Tuesday, June 11, 2013

Äntligen tillbaka i verkligheten igen!

 Jag tror mig ha genomskådet den stora "uppsatsbluffen". En uppsats på C-nivå handlar inte om att ta fram några nya häpnadväckande fakta utan att planera sin tid, samla information, strukturera den, finna källor som stöder dina påståenden och sedan skriva ner vad du har hittat. Folk försöker förstora upp det där, precis som jag gjorde i början. Innan jag insåg att det bara var ett helt vanligt projektarbete. Uppsatsen är hur som helst inlämnad – och godkänd. Idag gör jag det sista finliret inför publiceringsinlämning, sedan är det här över och jag har semester på riktigt.

Skrivandet har lagt alla större stickprojekt på is, men det har producerats ett helt gäng sockor och några hekto sockgarn. Dessutom har jag hittat ett gäng sjukt inspirerande stick- och spinnrelaterade bilder jag tänkte dela med mig av. Vidare borde det där högst oventenskapliga socktestestet faktiskt fotas och tävlingen jag pratade om tidigare i våras är inte glömd.


Med andra ord, I'm back. Jag börjar med att visa en bild på det tredje och sista av årets lamm. Vi kallar honom Steken eftersom han precis som Biffen troligen kommer landa på köksbordet i höst. Tacklammet döptes för övrigt till Bella.

Vi hörs snart igen!

PS. Tack för de fina kommentarerna om förra inlägget!