Monday, December 23, 2013

Allergisk våffelmössa




Det är en sån där dag där man borde göra en massa saker. Tyvärr är alla dessa saker skittråkiga att göra, så jag skjuter liksom på det hela.

Jag passar på att visa en julklapp istället. En som faktiskt varit klar sedan länge (sedan septemer) – och som inte gavs bort i lappform förra året. Egentligen hade jag tänkt ha den själv, men på vägen visade det sig att jag var smått allergisk mot angora och mössan fick sådeles passas vidare till någon annan. Till en unge som (tro det eller ej) gillar att få stickade julklappar och presenter. Såna växer inte på träd!

Mönstret kommer från Pickles och heter Waffel Hat. Mönstret har legat i min to-do-list på Ravelry i flera år. Ungefär lika länge som garnet legat i stashen. Det kommer från ett litet spinneri i Michigan, USA där jag var hösten 2011. Stonehedge. Butiken låg i ett till synes fallfärdigt skjul på en lerig gårdsplan, men hade en hel del att erbjuda. Tyvärr var kanske inte just det här garnet deras paradvara. Med en blandning av angora och merino är det väldigt mjukt, men trots upprepade tvättar och en ganska omild behandling för att få ur de "lösa" angorafibrerna är det bara att konstatera att det luddar hopplöst mycket. Som garn och som plagg. Men, mössan fick fin struktur, den är väldigt mjuk och den är varm. För oallergiska personer brukar det vara sånt som räknas.

Sunday, December 22, 2013

Julklappsvantarna som faktiskt (inte) blev klara i tid


Morsans julklappsvantar är klara. Ja, förra årets julklapp, alltså. (Bättre sent än aldrig?) Till mitt försvar måste jag säga att hon visste att de skulle bli sena och att hon okejjade det. Fast hon kanske inte hade räknat med ett års leveranstid... (Inte jag heller.)

Vantarna köptes som ett garn- och mönsterkit från finska Riihvilla. Ullen till garnet kommer från en finska lantrasfår, som (om jag inte är helt fel ute) är en släkting till våra finullsfår. Garnet lönespinns (vilket innebär att ullen skickas till spinneriet för att sedan komma tillbaka till beställaren i garnform) i Finland och växt- och svampfärgas för hand av familjen Riihivilla. Det är en  dröm att sticka i och väl tvättat blir det ännu bättre, mjuknar och fluffar till sig. Mönstret kommer i en text- och en färglagd diagrambild och båda är busenkla att följa.

Jag var lite smått lyrisk under den här stickningen. (När jag väl kom igång, alltså.) Enda smolket i bägaren var att det orangea garnet tog slut när jag kom till tummarna och att tummarnas tulpaner fick bli helt gula. En bagatell kan tyckas, men besvikelsen var rätt rejäl där ett tag. Det till trots, funderar jag på att beställa ett kit till så småningom.

I vilket fall som helst kan de rekommenderas. Riihvilla alltså. Det finns nämligen garnlyx som inte inkluderar silke, kashmir eller jak...


PS 1. Nej, det är inte min mamma på bilden. 

PS 2. Om du blir sugen på beställa och (liksom jag) baxnar lite av priset på frakten, är det bara att be Riihvilla att packa om garnet i mindre låda och skicka det med som ekonomibrev. Det blir mycket billigare och tar inte så hiskeligt mycket längre tid att då. DS.

Monday, December 16, 2013

Lathund för klantar som söker jobb

1. Skriv ett riktigt klatchigt personligt brev och ett lagom informativt CV
2. Ladda upp fel dokument på företagets sajt (t.ex. din C-uppsats om marknadsföringsretoriken för vattenskotrar) tillsammans med halvtaskitgt CV (t.ex. innehållande informaiton om att du är fd. sjöman som sysslat lite med information och en hel del med rekrytering – ignorera att du söker jobb som personlig assistent.)
3. Ring bemanningsbolaget en vecka senare för att inse att du gjort fel.
4. Försök laga felet genom att skicka det personliga brevet på riktigt. Se till att skicka fel fil igen, gärna ett där du söker ett helt annat jobb hos en annan arbetsgivare, för en helt annan målgrupp.
5. Invänta bemanningsföretagets respons om att du skickat fel fil en andra gång.
6. Skicka rätt fil på riktigt. Invänta samtal om intervju.
7. Ta emot samtal om intervju. Bestäm tid och datum.

9. Var dig själv.

Jag gjorde allt ovan. Och fick jobbet. Alltså jobbar jag numera som personlig assistent för en kille med MS. Jag är nog klumpig som få med tanke på att jag har nada erfarenhet av yrket, men min boss är tålamodet själv och skitcool. Jag har kul på jobbet. Enda nackdelen är att jag inte har tillräckligt många timmar för att gå runt. Alltså fortsätter jobbsökandet. Fast numer är jag jäkligt noga med att kolla vilka filer jag skickar till vem. Inte alla ser felskick som ett roande moment som motiverar dem till att anställa mig...


PS. Har stor respekt för alla människor som alltid söker jobb iland. Att ni orkar! Som sjöman ringer man rederiet, presenterar sig för personalaren, säger att man är redo att gå ut, lämnar referens och väntar på att rederiet ska ringa tillbaka och säga när man kan mönstra på. Väldigt enkelt. Så fungerar det helt uppenbarligen inte iland...

Tuesday, December 3, 2013

Vissa julmarknader blir lätt dyra


I fredags var jag på utflykt med tjejen bakom Garntrassel. Hon hade sett att Bohusläns museum hade julmarknad (som kallas Midvinterfest) och tyckte att vi skulle åka dit. Sagt och gjort.

Jag lyckades att hålla fingrarna något sånär i styr större delen av utställningen (en liten julklapp till en inte ont anande vän samt en till mig själv), men sen sket dig sig totalt när jag kom bort till kapporna.

Jag tror att jag tog på mig den grå kappan i filtad ull för att kunna skratta åt den. "Ärmarna är för korta" var det första jag sa. (Men det var de ju inte.) Och sedan hamnade jag framför spegeln och kappan växte liksom fast på kroppen... Blängde lite på prislappen och gick en ordentlig brottningsmatch med mig själv innan jag till sist inte hängde tillbaka den på galjen. (Mitt största försvar är att jag inte köpte någon vinterjacka förra året. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall.) Så den fick följa med hem och jag gillar den. Skarpt. Sambon menade att jag såg ut som ett grått troll i den. Jag tror han menar väl. På något konstigt manligt sätt.

Kappan är lite lätt assymetrisk, är insvängd på de rätta ställena och när man knäpper den sitter den precis som jag vill att en kappa ska sitta. Som en smäck. Jag har redan glömt vad den kostade och är numer enbart lycklig.

PS. Sjalen på bilden ska få sig ett eget inlägg så snart jag hittat en fotograf. Det kan dröja precis hur länge som helst. (Fotografer går i ide på vintern.) Tills dess tänker jag fortsätta använda den flitigt. Fattar inte varför jag väntat så länge på att sticka den. (Vad har du varit i hela mitt liv!?)


Monday, December 2, 2013

Julklappsfabriken har öppnat


Förra året gav jag bort lappar med texter som "du kommer att få stickade vantar, men de kommer lite senare". (Fules vantar blev klara i oktober i år och morsans flerfärgsstickade tulpanvantar nu i november.) Den ende som fick något färdigstickat förra julen, var yngste brodern. Han uppskattade den dock inte helt och hållet pungvärmaren och i år har han via vår kära moder förkunnat att han inte vill ha stickade sockar. (Givetvis har han inte vågat säga det till mig.) Otacksamma unge. Hur som helst, jag har fått för mig att han jag ska ge min far en Rättviksmössa. Why? Bra fråga, jag vet inte själv.

Antagligen är det för att jag tycker att den är rätt ful – och för att pappa är känd för att ha på sig fula mössor. Fast, ju mer jag stickar på den, desto mer gillar jag den. Jag har till och med planer på att sticka en till mig själv. Indoktrinering, kanske?

Det var inte helt lätt att få tag på mönstret. Jag trodde att det var ett gratismönster, men ack vad fel jag hade. Ryktet säger att det ska finnas en bok men mönstret i, men den var utlånad på biblioteket. Så jag fick ringa till Hemslöjden i Rättvik för att få tag på det. Att kvinnan som svarade inte jobbade på Hemslöjden och inte riktigt visste vad jag pratade om gjorde inte saken bättre. Men mönstret kom. Per post, snabbt som attan, tillsammans med en handskriven faktura.


Mönstret kostade femtio pix (plus porto) och måste ha tryckts någon gång på 70- eller 80-talet. Trycket är brunt, inte svart.  Stickstorlek och stickfasthet är angivet, men inget om hur mycket som går år av varje färg och garnet, tja... De rekommenderar Bergå Stg. Extra. Eventuellt kan det vara dags för en uppdaterad version...

Men det spelar kanske inte så stor roll. Garnerna jag använder mig av är ett hopkok av det jag hade hemma liggandes hemma. Eller okej, jag fick köpa in två nystan Navia på Tummelisa eftersom blått plädgarn helt utgått ur mitt hemmasortiment. Och det gula tiggde jag mig till från Sarah. Det vita är lönespunnet finullsgarn som legat länge i stashen, precis som det röda plädgarnet och det gröna shetlandsgarnet jag bytte till mig någon gång, någonstans. Det finns givetvis rätt och fel nyanser i en riktig Rättviksmössa och man kan köpa kit med sådana färger hos Rättviks Hemslöjd, men jag hade inte råd. Dessutom är farsan färgblind och det finns inte en chans att han ens kommer att se att det finns både grönt och gult i bården över och under partiet med de röda blocken. Sådeles är färgproblemen bara mina egna.

Jag har kommit en bra bit på vägen när mormor ringde och jag berättade om mössan. "Ja, det kanske är kallt dit han ska" sa hon. Och jag inser att pappa inte kommer vara hemma över jul i år. (Han ska till varmare breddgrader med Rosa Bussarna.) Men vad fasen, det skadar ju inte att vara ute i god tid någon gång. Det lär vara kallt i januari när han kommer hem också och egentligen ska ju ingen behöva vänta ett år på sin julklapp...

Thursday, November 28, 2013

Söta men ack så tråkiga


Varför är det ingen som berättar för en hur tråkigt det egentligen är att sticka babysockar? Eller kanske rättare sagt, varför ser jag inte till att komma ihåg hur tråkigt det är?

Förra året stickade jag ett gäng om fyra par till en vän som precis hade fått sin andra lille. Det var kul. (Nej, det var det inte, men det tråkiga har jag liksom förträngt. Som sagt...) Jag gjorde en femtimmarskofta till knyttet också. Skitkul! (Fast koftan var rolig på riktigt.)


För (host) drygt två månader sedan hörde hon av sig och undrade om jag kunde göra några till. (Erbjöd givetvis ersättning och hela det där.) "Vad fasen" tänkte jag och sa ja. När hon dessutom ville att hennes båda söners sockar skulle vara rosa och turkosa, fanns det ju inte på jorden att säga nej. Så jag började sticka.

Jag gjorde de båda till minstingen i ett nafs, men tvååringens sockar tog tid. Och hamnade i "de gör jag senare-kön". Kan hända glömde jag dem lite också, innan jag med viss panik insåg att tiden gått och att sockarna ännu inte var klara. Så jag tog tag i det. Gjorde en "riktig" socka med resår och en slätstickad bara för att få det sista paret gjort. Anar att den slätstickade modellen inte kommer gå hem helt (har hört att barnfötter och slätstickning inte går ihop), men det är i alla fall något. Ska försöka bråka ihop ett par resårsockar också, men inte nu. Anar att det är resåren som ställer till det. Jag är inget fan av resårstickning. Får inte upp farten. Och så är det ju så få maskor på varje sticka.


Fast de blir ju ändå rätt söta, måste jag säga. Så här när de är klara och ligger och väntar på att skickas iväg, kan jag nästan inbilla mig själv att det var roligt att sticka dem, så du ska nog se till att jag fetglömt tråkighetsfaktorn när hon frågar nästa år igen.

PS. Tro det eller ej, men det är ett DROPS-mönster. Typ det enda mönstret de har där beskrivningen faktistk stämmer. Du hittar det här. DS.

Monday, November 18, 2013

Bilder från gårdagens spinnkurs


Det spanns på Norra Gubberogatan 8 i går! Fem skitcoola elever fattade galoppen illa kvickt och fick till sina garn på nolltid. Jag hade riktigt roligt och jag hoppas verkligen att deltagarna hade lika kul! (Jag anar att det finns en eller annan som kan tänkas ha fått sig ett bett av "The Spinning Bug".) 


Som vanligt hade jag inte med mig kameran, men Ann-Christin tog några bilder som jag lånat från hennes Facebooksida. Nästa söndag är det dags för kurs nummer två. Tyvärr är den fullbokad precis som gårdagens kurs var. Däremot ser det ut att bli fler kurser hos Tummelisa efter nyår, så det blir fler chanser för dig som inte kom med i den här vändan.


Jättetack till Ann-Christin på Tummelisa och till Anna, Eivor, Carina, Ann-Marie och Karin Anna för att ni ville hänga med på kursen!

Friday, November 15, 2013

(INSTÄLLD) KURS: Nybörjarkurs i spinnrock den 1 december



Kursen har blivit inställd. Nya kurser kommer att dyka upp efter årsskiftet. 
Lär dig spinna på spinnrock

Då kör vi en kurs för dig som vill lära dig spinna på spinnrock också! Kursen vänder sig till dig som aldrig spunnit tidigare, eller till dig som kanske har provat men inte riktigt fått till en sammanhängande tråd. 


Vi går igenom grunderna för vad man ska tänka på när man spinner, spinnrockens olika delar och hur de fungerar, vilken ull som är enklast att börja med och hur man tvinnar och efterbehandlar sitt handspunna garn. Mest tid kommer vi att lägga på själva spinnandet och teknikerna kring det. Vi utgår från dina förutsättningar och hittar den teknik som passar dig bäst. Målet är att du efter avslutad kurs ska gå hem med ditt första egna handspunna garn och tillräckligt med kunskap för kunna spinna själv där hemma.

Kursen ges vid ett tillfälle under en heldag. (Sju timmar inklusive paus för lunch och fika.)

När: Söndagen den 1 december
Var: Hemma hos mig utanför Sjuntorp
Tid: 10-17 inklusive lunch och fikapauser

Pris: 850 kronor

Material: Ull som behövs för kursen ingår i priset. Spinnrock medtages. (Se info nedan om spinnrockar nedan om du är osäker på om din spinnrock fungerar.)
Mat: Sopplunch och fika ingår i priset. Meddela om du har några allergier.
Du anmäler dig genom att mejla mig på the_seaman snabela msn.com. Därefter skickar dig en bekräftelse med betalningsuppgifter och sedan har har du tre dagar på dig att betala in kursavgiften. Anmälan är bindande. Först till kvar gäller. Glöm inte att meddela om du har några matallergier.

Vill man hälsa på fåren ordnar vi det. Om du är allergiker bör du observera att det finns både katt och hund i huset.

Det kommer att finnas färgad och ofärgad ull till försäljning vid kurstillfället. Du kommer också att få ett kompendium med information om var man hittar ull, var man kan prata spinnande med andra och lite tips och trix som kan vara bra att ha om man sitter ensam hemma och kör fast i spinnandet.
Spinnrockar - en snabb felsökningsguide
Det går jättebra att ta med sig mormors gamla spinnrock (eller loppisfyndet), så länge den har alla delar och inte är trasig. Gör en snabbkoll att följande saker finns med: 


Spole (den som garnet lindas upp på, den i ljusare trä på bilden), trissa ("träklump" med två skåror på, den mörkbruna klumpen närmast i bild), vinge (saken med krokar på). Det gör inget om krokarna saknas på ena halvan av vingen eller om någon krok saknas, sånt går att ordna.


Handtag på kortsidan. Se till att det går att skruva på. När man skruvar ska stativet som spolen, trissan och vingen sitter på (se första bilden ovan) röra sig framåt eler bakåt. 


Se till att hjulet är helt (inga större sprickor) och att det inte wobblar allt för mycket när man snurrar det. (Ibland slår träet sig och då kan det i vissa fall bli svårt att spinna på rocken.) Kontrollera att pinnen som sitter mellan trampan och hjulet är hel. Det är vanligt att de spricker längst upp där det fäster mot hjulet. Om den är trasig där, se om det går att limma ihop den eller på annat sätt går att "täppa igen" sprickan.

Om du är osäker på om din rock fungerar, skicka mig ett mejl med bilder på delarna ovan så tar jag en snabbtitt. Mindre defekter kan vi fixa till här.

Thursday, November 14, 2013

Förberedelser i ull


Det grejas för fullt inför helgens spinnkurs idag. Ullpaketen med vita spinnprover packas, kompendie skrivs, handspunna härvor och stickade plagg plockas fram för att följa med som demo-ex. Och så kan jag berätta att jag kommer att ha med mig färgad ull för försäljning till kursen. Nej, det är inte jag som färgat, sånt över låter jag till proffsen.

Ullen kommer från Ulrika som driver Etsy-shoppen Willow Fairy Wool. (Om du var med på SiV i år såg du kanske hennes bord med ull där?) Jag har varit hemma hos henne och tittat i hennes lådor ett par gånger och allt man vill göra är att slänga ner rubbet i väskan och åka hem och stänga in sig med spinnrocken i ett halvår.

Inte nog med att jag får ta med ullflätorna med roliga och lyxiga blandningar från hennes Etsy-shop, hon har dessutom fägat upp ull speciellt för de här kurserna. Det kommer alltså att finnas ett helt gäng "småpaket" om 50 gram med ull från fårraser (en ras i varje påse) som alla anses vara lättspunna – även om man är nybörjare. (Ja, det finns ull som generellt är lättare och ull som är generellt svårare att spinna.) Ni ser lite av utbudet på bilden ovan. "Nybörjarpaketen" till höger, fin- och lyxblandningarna (flätor på 100 gram styck)  till vänster.

Ulrika är grymt duktig på att färga och jag hoppas att ni som kommer till kursen på söndag ska uppskatta hennes färgställningar och ull precis lika mycket som jag gör!

PS. Eftersom det varit stor efterfrågan även på spinnrockskurser för nybörjare, kommer jag att hålla en sådan i början av december. Mer information om det kommer i morgon!

Wednesday, November 13, 2013

Årets femte kofta – only one to go

Jag stickade en kofta för ett tag sedan. En Anthropologie-Inspired Capelet i Marks och Kattens Sarek. Sarek är ett rätt konstigt garn. Två löst spunna singlar som knappts tvinnats alls med varandra. Inköpt på Tradera någon gång runt 2010. Kanske inget jag hade köpt igen, men på  sju-millimeter-stickor var det hyfsat snabbstickat.


Jag tänkte säga att det bidde en halvvariant av allt (små framstycken och kort men ändå lång i ärm) eftersom jag bara hade nio nystan (450 gram) att röra mig med. Men när jag tänker efter är ursprungsmönstret  faktiskt bara en liten axelvärmare som slutar strax nedanför bysten. Så, med tanke på att jag förlängde kroppen och ärmarna rejält, är den kanske inte så "halv" i alla fall.


Både den här och Superfödelsedagströjan var ett slags experiment. Jag är något osäker på det där med tröjstickning men hade trots det bestämt mig för att ta tag i min egen utmaning. (Sex tröjor under 2013.) Tyckte att det var dags att testa på uppifrån och ner. Inte så att jag inte försökt innan, men har liksom aldrig riktigt fått till det. Så jag letade fram några mönster med olika lösningar på hur man skulle fördela maskorna mellan fram- och bakstycke och ärmar och så satte jag igång.

I det här mönstret har alla delar lika många maskor. Kanske inte en modell som smickrar mig jättemycket eftersom jag blir rätt "boxig" med en sådan fördelning av maskor. Jag brukar annars göra vad jag kan för att ta bort fokus från axlar och armar eftersom jag i mitt eget tycke är lite överdimensionerad där. Men nu har jag testat det också. 


Den blev lite liten över ryggen. Vilket kunnat lösas med att jag tappat tre kilo i vikt, alternativt haft fler maskor på bakstycket än på ärmarna. Eller? (Seriös fråga, fler maskor på bakstycket måste väl göra det "större"? Eller tänker jag fel?)

Målet är hur som helst uppnått: garn förbrukat, mönster testat, erfarenhet införskaffad och femte tröja i årets självutmaning avklarad.

(Jag har alltså bara en tröja kvar. Den har varit på stickorna sedan 14 januari i år och precis som Katherine Hepburn-koftan aspirerar den för eldstaden.)

Tuesday, November 12, 2013

Att klippa i stickat... Och klippa lite till... Och lite till..


För drygt ett år sedan påbörjade jag min Katharine Hepburn Cardigan. Det var i samma veva som jag klämde fingret i dörren på jobbet och var sjukskriven en massa. När den värsta smärtan väl lagt sig och man kommit fram till hur man stickade utan att fingret kom när något, lade jag in en högväxel och fick klart en rätt snabbt. Eller ja, klart och klart. Jag hade halsrigningen och knappkanterna kvar. Och så lite förkortande av ärmar. Och så blev den liggande.

Jag har tittat på den ibland. Och konstaterat att jag inte orkar. Men för några veckor bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag gillar inte grejen med att ha oavslutade saker liggande. (Jag har tre UFO:n liggande.) Så jag tog med mig koftan till Tummelisa och fixade knappar. Började sticka på kanterna. Det gick. Nästan helt klar. Och så bara ärmarna kvar. Försökte repa upp, men det gick inte. (Ärmarna är stickade nedifrån och upp och av någon anledning kan man inte repa upp annat än slätstickning när i samma riktning som man stickat. Man måste dra tråden ur varje maska. Inget jag tänker göra.) Så jag försökte vika in dem istället, men tyget var för tjockt och det såg inte riktigt klokt ut. Så jag klippte lite. Det blev inte bra. Och jag klippte lite till. Och lite till. Nu är jag beredd att slänga kofthelvetet åt fanders och börja på en ny. Men jag ska ge det ett sista försök. Jag ska försöka sticka på en mudd, en sån där som stickas med ett avigt varv någonstans och viks ner. Som en picotkant, fast utan picoter. Det kommer också bli stort och bylsigt, men förhoppningsvis ändå fungera.

Yepp, det får bli kvällens projekt. Hade varit jäkligt skönt att bli klar. Alternativt slänga skiten i brasan.





Sunday, November 10, 2013

Garnutlottning hos Löpmaskan


Du har väl inte missat att Löpmaskan har garnutlottning? Sista dagen för utlottningen är idag. Ta en titt här! Jag hade inte tackat nej om jag fått hem garnet ovan...

Wednesday, November 6, 2013

Kami(kaze) Hat



Jag stickade en Kami Hat till My. Hon fick den i Habo. Eftersom jag använder mitt eget (toklilla) huvud som mall, blir det inte alltid som man har tänkt sig. My hade något större huvud än mig... Men Mys dotter Fnuff har bevisligen ett huvud jämnstort med mitt och passar dessutom ypperligt i rosa. (Känns bra att barnavdelningsteorin verkar stämma.)


Egentligen spelar det inte så stor roll. Så länge den passar någon och någon blir glad, är jag glad. Och skulle ungen inte gilla mössan, vill jag helst inte veta, okej My?

Mer info om garn och stickstorlek finns här.


Tuesday, November 5, 2013

Kan själv! (Eller inte.)

Jag föddes med en ganska allvarlig åkomma, nästan som en sjukdom. Den heter "kan själv" och är ofta förekommande i småbarnsåldern. För de flesta går den över, men för andra är det en livslång åkomma. Symptomen är envishet, självständighet och en varierande grad av idioti. Konsekvenserna innefattar allt från brutna kroppsdelar (som den gången jag skulle skärmflyga och krashade i en leråker) till sår- och brännskador (som den gången jag skulle svarva mig en metallhammare och fick det glödheta metallspånet mitt mellan ögonen), för att inte tala om stukade självförtroenden (minns särskilt en parkeringsplats i Karlstad när jag skulle byta däck på bilen och inte fick loss de gamla – vilket i och för sig inte spelade så stor roll eftersom vinterdäcken ändå hade frusit fast i den läckande bagagen).

Idag kunde jag själv och spenderade två timmar under en bil i en fuktig oljegrop full av vrålfeta spindlar, bråkande med ett oljefilter som inte ville samarbeta. Slog i armbågen på ett sånt där ställe som gör så infernaliskt ont att man knappt kan använda armen efteråt. Började nästan lipa innan jag fick loss det förbaskade filtret och äntligen kunde kravla mig upp ur det förbannade spindelboet. (Är inte rädd för spindlar, men de här var helt sanslöst stora och när de är en halvmeter från huvudet är jag inte helt bekväm med det.)

Att byta olja i bilen är inte speciellt avancerat, men ändå lite småkrångligt sådär när man egentligen inte kan. Samtidigt är jag inte riktigt i den ekonomiska situationen att jag har råd att lämna in på verkstad och med Haynes mekguide för Nissan Micra kan jag själv, oavsett om jag vill eller inte. Men ibland blir jag trots allt lite trött på mig själv. För det var en en liten, liten sak jag missade. Det stod inte någonstans i att man skulle sätta på locket till motorn efteråt och min hjärna hade bevisligen slutat fungera. För att göra en lång historia kort: motor utan oljelock = motor utan olja. (Eftersom oljan sitter på undersidan av motorhuven och överallt annars under denna.) Motor utan olja = inte bra. Jag räddade situationen i sista sekunden och nu vet jag exakt hur jag inte ska göra nästa gång jag ska göra själv. Det var nästan så att snålheten bedrog visheten där. Med facit i hand hade det nog inte blivit så mycket dyrare med en verkstad. Särskilt inte om man räknar med all tid jag lade i spindelgropen. Men men. Kan man själv, så kan man.

Sunday, November 3, 2013

Spinnkurs-premiärer i november


Nu har det äntligen blivit dags att dra igång spinnkurserna! Jag börjar med att hålla två nybörjarkurser i sländspinning hos Tummelisa Garn i Göteborg under november månad. Ta en titt nedan för mer info!


Kurs i att spinna med slända

Tummelisa och Elin Dahllöv (Sjömans-Elin) kommer att erbjuda två nybörjarkurser i sländspinning i november.

Kursen vänder sig till dig som aldrig spunnit tidigare, eller till dig som kanske har provat men inte riktigt fått till en sammanhängande tråd. 

Vi går igenom grunderna om vad man ska tänka på när man spinner, vilken slända som är lättast att använda, vilken ull som är enklast att börja med och hur man efterbehandlar sitt handspunna garn. Mest tid kommer vi att lägga på själva spinnandet och teknikerna kring det. Vi utgår från dina förutsättningar och hittar den teknik som passar dig bäst. Målet är att du efter avslutad kurs ska gå hem med ditt första egna handspunna tvåtrådiga garn. 

Kursen ges vid ett tillfälle om fyra timmar och det finns två datum att välja mellan.

När: Söndagen 17 november eller söndagen 24 november.  
Var: Tummelisa Garn, Norra Gubberogatan 8
Tid: 13-17 inklusive en kortare fikapaus.
Pris: 650 kronor
. 
Material: Slända och ull ingår i priset
Deltagare: Max 5 personer
Kursledare: Elin Dahllöv, spinnare, stickare, fibernörd och fårägare

Du anmäler dig till kursen genom att betala in kursavgiften i butiken. Anmälan är bindande. Först till kvar gäller.  Glöm inte att meddela om du har några matallergier. 

Eftersom man ibland använder benen även när man spinner med slända, är det en fördel om du inte har en allt för åtsittande kjol på dig på kursen.

Det kommer att finnas färgad och ofärgad ull till försäljning vid kurstillfällena. Du kommer också att få ett kompendium med information om var man hittar ull, var man kan prata spinnande med andra och lite tips och trix som kan vara bra att ha om man kör fast när man sitter ensam hemma och spinner. 

Mer info om Tummelisa Garn hittar du på butiksbloggen eller på butikens Facebook-sida.

Saturday, October 26, 2013

Steken som alltid lekte död


Så kom den dag i Stekens liv då det var dags att möta slaktmasken. Som vanligt ville han inte gå någonstans och stretade emot, lade sig på på knä, lade sig på sidan, spelade död. Så jag lyfte upp honom och bar honom de tio metrarna ut på gården. Sen blev han död på riktigt.

Jag skulle kunna göra ett långt inlägg om det här. Men jag gör inte det. Till och med jag hör hur morbid jag låter när jag drar igång. Jag är helt enkelt allt för faschinerad av slaktprocessen för att låta som en hyfsat normal tjej. Jag känner mig lite som Jehovas-missionären borde ha känt sig i går. Jag vill predika om den fantastiska slakten inför förtappade människor som tror att en ko är en vaccumförpackad köttbit på ICA – trots att folk mest tycker att jag är dum i huvudet.

I vilket fall som helst vet jag att Steken hade ett bra liv. Kort, men bra. Han var frisk när han levde och han var frisk när han dog. (Nej, jag går inte in på hur jag vet det, fattar om ni inte vill veta detaljerna.) Fast kanske handlar det mest om att Steken är en sån stek jag tror att de flesta vill ha på middagsbordet. En stek från ett friskt djur som levt ett bra liv.

Over and out.


Friday, October 25, 2013

...och här sitter jag, syndiga människa (och är glad)


Gå till din blogglista

Jag fick besök idag. När jag såg de välklädda männen i bilen tänkte jag "jävlar, nu är det djurinspektion" och på samma sätt som jag rannsakar mitt inre när jag ser en polis, funderade jag febrilt över vad jag kan ha gjort som de skulle kunna uppfatta som felaktigt behandlade av djur. Men det var inte inspektion. Det var Jehovas vittnen.

Visste ni att de inte delar ut Vakttornet längre? Nu får man "Goda nyheter från Bibeln" istället. Jag sa faktiskt inte "stick", jag är för mesig för det. Men när de väl var här, tänkte jag att man ändå kunde ha en diskussion med mannen som inte tog i hand och inte presenterade sig. Jag kan i ärlighetens namn känna viss avundsjuka för människor som har en tro. Man kan säga att jag sökt men aldrig funnit. På riktigt, jag har försökt. Det fick mig dock att inse att jag inte kan bestämma mig för att tro om jag inte får det till mig. Och inget har någonsin kommit till mig, hur mycket jag än sökt. Alltså tror jag inte.

Så jag frågade den trevlige välklädde mannen vad det var för fel på mig. Om det var Gud som misslyckats eftersom jag inte har en tro? Han tittade lite överseende på mig och började prata om den tredje personen i Paradiset. På ett mycket fint sätt sa han att det var Satan som hade inflytande över mig och att det är Satan som är anledningen till att jag inte tror. (Med andra ord är jag alltså kontrollerad av en demon?) Jag kan ju inte säga att det gjorde mig speciellt mycket mer nyfiken på Gud, för i så fall trivs jag nog rätt bra ihop med Satan.

Jag bläddrar lite i foldern för att se om det finns något hopp för mig trots allt, men det ser mörkt ut. Kolsvart, faktiskt. Gud har tydligen sagt (Moseboken 18:10, 11) att man inte kan tala med de döda, men att Satan kan förklä sig i de dödas kläder och låtsas vara någon han inte är. Med tanke på hur mycket spöken det springer i mitt hus kan det bli svårt att tro på en Gud som säger att jag är inbilsk. (Om det är Satan som springer runt har han ju i alla fall visat sig?)

Vidare vill Gud att äktenskap bara ska vara mellan man och kvinna, samt att mannen ska försörja kvinnan. Jag kan väl tycka att Gud borde vara storsint nog att förstå att kärlek är kärlek oavsett vem som känner vad för vem. Dessutom mår jag spontant inte så bra vid tanken av att vara helt beroende av en man. (Hur mycket garn och tyg hade man fått köpa då, liksom?) Jag kan själv!

Mannen nämnde också "regeringen". Jag antar att det är en sammanslutning av Jehovas vittnen som ska rädda världen, för andra religioner var inte alls välkomna och alla skrifter som inte var Den heliga skrift var av ondo, oavsett budksap. (Jag väljer att inte gå in på det där med monarkin i himlen där Jesus är kung sedan 1914 och hur den allsmäktiga monarkin ska samexistera med den globala stadschef och dennes regering. Du kan läsa mer om det på sidorna 9 och 15 i "Goda nyheter från Bibeln".)

Själv kan jag väl tycka att det hade varit trevligt med en skrift som inte automatiskt gör mig syndig, (arvssynden från Adam), bara för att jag råkade födas. Det var väl inte mitt fel att jag blev till, tänker jag? I broshyren (s. 8-9) får jag veta att det faktiskt inte var Guds mening att vi skulle bli gamla och dö. Nej, vi skulle bara dö om vi syndat. (Utan synd, evigt liv.) Men så var det ju den där Adam som syndade lite och hans straff blev döden och bara för att vara lite extra elak så sa Gud (inte Satan) att synden skulle gå i arv för alltid och att alla människor skulle dö. (Snacka om kollektivt straff!)

Tro mig när jag säger att jag hyser respekt för dig och andra människro som har en tro. Du har full rätt att tycka och tänka vad du vill och jag tror inte att alla blint följer det som står i Bibeln. Men jag tänker inte tro på någon som lägger synd på mig i och med att jag råkade se dagens ljus en gång för dryga trettioett år sedan och sedan ägnar energi åt att klanka ner på mig för att jag tror på människors lika rättigheter oavsett hudfärg, härkomst eller sexualitet. Kanske är jag naiv, men i så fall hoppas jag att jag aldrig blir överbevisad.

Källa: Goda nyheter från Bibeln! (2012 års tryckning). Watch Tower Bible and Tract Society of New York, Inc. Brooklyn, New York, USA. Jehovas vittnen, Arboga.

Thursday, October 24, 2013

Upp och ner


Tidigare i höstas åkte jag på en sån där dunderförkyldning. Jag vet att folk går till jobbet med sådana där förkyldningar, men det det gör inte jag. Dels för att jag mår piss och apa, dels för att mina kollegor förtjänar bättre än samma skit som jag har. (Okej, det kan eventuellt ha funnits undantag, men så jäkla hämdlysten är jag inte.)

Så jag var hemma, tog fram stora tekannan, laddade datorn med ljudböcker och kurade upp mig i fotöljen med garn och stickor. (Vad annars?) Och så satte jag igång. Det här är ett av projekten som avslutades under konvalecensen.



Eftersom jag lovat mig själv att a) sticka sex tröjor i år och b) sticka från stashen var det bara att sätta igång igen. Garnet inhandlades på Tradera till ett ruskigt bra pris någon gång runt 2010. Marks & Kattens Tuva i grått, gråblått, ljusblått, mörkblått, turkost och... Mossgrönt. (!) Trodde aldrig att det skulle fungera ihop. Fast jag tycker faktitks att det gör det. Och i och med det lyckades jag gå outside the box igen.

Jag hade aldrig hört talas om garnet innan jag köpte det. Någonting säger mig att det kan vara grymt underskattat. Jag kan i och för sig återkomma när tröjan är använd och tvättad ett par gånger så jag vet hur mycket det noppar sig, men det var fasligt trevligt att sticka i (stickor 6,00 mm) och det är skönt att ha på sig.


Eftersom garnet inte räckte till en fullmodell av Super Birhday Sweater (eller kanske var det jag som tyckte att den blev för kort?), fick jag komplettera med okänt flertrådigt (fyra, fem trådar) ullgarn. Frångick mönstret en del eftersom stickfasthet och storlek inte riktigt fungerade ihop med mina kroppsformer. Med facit i hand skulle man kanske gjort ärmarna lite längre (har lite lätt komplex för breda axlar och stora överarmar) och eventuellt följt beskrivningen för någon insvägning vid midjan (för den är jag lite mer stolt över). Men i slutänden duger det. Det blir en bra lager på lager-tröja i vinter. Något långärmat under och värmen är kirrad. Gjorde en i-cord-avmaskning och är jäkligt nöjd med just den. Har aldrig gjort någon innan och har inte fattat hur snyggt det blir.

Mer info om ganåtgång och liknande hittar du här.

Wednesday, October 23, 2013

The new girls


De nya flickorna är här. En skock värmlänningar direktimporterade från Jämtland. För efter jäkligt många om och men (och kanske lite släktrelaterade kontakter) fick jag (eller rättare sagt säljaren, Fale Artut) tag på en transportör som kunde tänka sig att köra ner dem. Det tog längre tid än tänkt (de skulle ha varit här för tre veckor sedan) och dyrare än först sagt, men nu är de här. Sex tjejer som inte riktigt litar på mig än. (Jag vet, det måste vara något fel på dem, jag som är så snäll.) Men det kommer ta sig. Donnan längst fram till höger i bild är på god väg redan efter mindre än ett dygn. (Vem hade inte varit lite skygg efter att ha blivit kidnappad och transporterad i ett och ett halvt dygn för att sedan komma ut på helt okända marker?)

Nu ska de vara i "karantän" tillsammans med en av mina gamla tackor i tre veckor innan vi tar in dem till de andra i ladugården. Varför det? Tja, om det mot all förmodan skulle finnas sjukdom eller ohyra hos de nya djuren, vill man inte gärna ha in det bland den friska besättningen man redan har. Det är sånt man alltid gör (eller i alla fall borde göra), oavsett vem säljaren är. (Så, ingen misstro mot Fale som varit hemskans hjälpsam under processens gång.)

Om man inte sätter djuren i karantän kan det gå som förra året. Då smittade en individ ner alla de andra med stora fårlusen. Det var inte en jättetrevlig upplevelse, vare sig för fåren eller mig. Å andra sidan har jag - trots att den mer än dubblats det senaste året, en ganska liten besättning. Att behandla tolv-tretton djur för en småsak som lus är inget stort projekt. Det är som med katter, ett par droppar spot-on-lösning i nacken och saken är biff. Men det tar ju tid och det är ju inte kul att se att djuren lider. För de gör de onekligen lite. Stora fårlusens larver äter sig fast i skinnet. (Läs gärna mer i ett tidigare inlägg här om du vill veta mer om hur lössen ser ut.)

Och när vi ändå är inne på spåret. Att få lus behöver inte på något sätt vara ett tecken på att djuren är misskötta. Det är mycket vanligare än vad folk vill erkänna, både hos människor och djur. Däremot kan djuren bli misskötta om man inte gör något åt det. Ett frenetiskt kliande och gnuggande ihop med larvernas tuggande ger ganska snart fåret stora kala fläckar på huden. Det ser inte bra ut och det är inte trevligt för fåren. Så snart de är behandlade och lössen borta, börjar pälsen växa ut igen. Harry som var väst drabbad förra året, har inga kala fläckar kvar.

Och nej, lusen kan inte leva på människor och ja, den stendör om den hamnar i garn. Utan värddjuret (fåret) är fårlusen förlorad.

Tuesday, October 22, 2013

Juklappsvantar till Fule


Jag har två bröder, båda yngre än mig. Den äldste kallas Fule och jag har aldrig fattat varför. Det är inte ens i närheten av hans riktiga namn och speciellt ful är han inte heller. Snarare tvärt om skulle jag vilja säga. (Men jag är ju å andra sidan partisk.)

Hur som haver. Jag hade lite panik vid julklappsplanerandet förra året. (Ni som minns pungvärmaren kanske kan ana desperationen?) Jag ogillar starkt att köpa julklappar. Min familj har haft en lätt hysterisk tradition av att handla julklapparna på julaftons morgon. Förutom att det är väldens absolut sämsta tradition, tror jag att det är därifrån jag fått den panikartade känslan som ger mig kalla fötter vid julklappshandling. Den som gör att jag vänder i dörren till affären. Även om jag är ute i god tid. Så Fule fick handstickade fingervantar i julklapp. Eller rättare sagt, han fick en papperslapp där det stod att han hade fått ett par vantar. De var bara inte tillverkade än.


Jag hintade redan då, förra julen, om att de inte skulle komma innan vintern tog slut. Han muttrade något och så föll det i glömska. Men för ett tag sedan började det ju bli kallt igen och det kan hända att han pikat mig lite för de där vantarna. De var påbörjade, men hade liksom... Tappat i prioriteringen när något annat kanske lite roligare hade dykt upp. Men, ju kallare det blev, detsto tätatre haglade pikarna. Till slut fick jag nog, tog mig själv i kragen, bjöd över honom och hans flickvän och panikstickade fingrar till honom på en kväll bara så han kunde prova i alla fall ena handen och säga om det kändes rätt. 


När jag väl fått upp ångan var det piece o'cake att färdigställa dem. De är lite bylsiga på handryggen även för honom, men det kan man fixa till med lite veck och tråd om han skulle känna att det behöver åtgärdas. Eftersom brorsan inte var i närheten förra helgen när Anna var här, fick jag agera modell. En väldigt glad modell, som ni kanske ser. (Annas kommentar precis innan var "och så kan du leeee också, Elin". Yes ma'm! Är inte alltid helt bekväm framför kameran om man säger så.)

Mönstret heter Basic Glove Pattern och kommer från en bok av Ann Budd. Garnet heter Regia 6-färdig och är ett av de där nystanen som legat i min stash i cirkus tre år. Det gick åt 81 gram. Funderar på att göra ett par torgvantar vantar till mig själv i resterna.

Monday, October 21, 2013

Tre stickade vänner till kökspersonalen


Jag har skrattat mig till träningsvärk i magen den här helgen. Det var stickevent i Habo med systrarna Bill och Bull, deras ungar och ett helt gäng goa stickande (och virkande) människor. De där kalasen i Habo är guld värda.

Självklart har jag inga bilder från det, (vem orkar springa runt med en kamera när man har som roligast?) men jag har några presenter att visa. Det hör ju till att värdarna får något litet. I år tog jag den enkla vägen ut och köpte dem varsin flaska vin. Däremot tyckte jag att tjejerna i köket (avkommorna till Bill och Bull) kunde få något lite mer genomtänkt. Så jag pysslade ihop tre små figurer som på ett eller annat vis skulle återspegla någon egenskap hos dem. Här är resultatet.

Till E som sägs ha ett väldigt stort hjärta. 


Till M som läser på textilhögskolan i Borås och är besatt av stygn per centimeter på herrskjortor.
(Jag har preppat den med gift M, så om du ger den till Max...)


 Till T som är bokslukerska och mycket klok (?!)


Figurerna är stickade i handspunnet garn (förutom hjärtat som är stickat i Fabel), stoppade med vadd och konstruerade efter gratismönster funna på Ravelry. Musen heter Marisol the Knitted Mouse, hjärtat Hearts Hearts, kaninen Little Baby Bunny och ugglan är en modifierad version av Chubby Chirps där jag lagt till en del ökningar i kroppen och stickat på "uggleöron". Ögonen på ugglan är gjorda av filtad ull och ett par knappar jag hittade i en fyndkorg hos Tummelisa för ett tag sedan. Kaninens skjorta är också av filtad ull. (Den egna enorma stashen.) På samtliga djur har jag använt mig av filtnålar för att forma ögon, näbbar, nosar, samt fästa hjärtat vid tassarna på musen. Det har varit en del pysslande, men shit vad kul jag hade!

Helgen i övrigt var en rejäl egoboost. Tack för alla snälla ord om precis allt möjligt! Önskar att det var stickläger oftare!