Sunday, December 16, 2012

Mina får och jag


IDAG HAR VI haft fåren i en månad. Till en början stod flickorna i en grupp och tryckte med baggen springandes runtomkring. Idag har de fattat att människorna faktiskt ger dem mat och att det kan löna sig att komma fram. Lilltackan Arton gömmer sig fortfarande i hörnen och springer så fort man kommer nära, men Tjugan (som Erik vill kalla Donald) och Herold är nyfikna, och Trean blir väldigt gärna kliad. Länge. Baggen Harry vill helst vara med överallt samtidigt och får han inte det, tar han hjälp av hornen för att få som han vill. (Vilket gör mig vansinnig ibland.)


Det var meningen att vi skulle kalla ledartackan för Herold efter ett får i en av Monty Pytons sketcher. I den lurar Herold de andra fåren i flocken att de egentligen är fåglar och kan flyga. Jag är inget Monty Pyton-fan, men lite kul är den. Du kan se den här.


Varken Erik eller jag vet om Herold (tackan till höger, hon med den tillplattade tuppkammen) är ett ledarämne, men Erik tycker hon är lurig nog att få namnet. Jag kan väl hålla med. Är det någon som biter i dina byxor är det med störstsa sannolikhet Herold. Och går du någonstans är det oftast hon som står runt husknuten och kollar vad du håller på med. Och även om ser det ut som om hon är kelig på bilden, är det inte så. Hon håller nämligen på att att bita mig i fingret.


Trean har blivit min favorit. (Medan Erik självklart gillar Herold bäst.) Hon var sist ut i klippningen och det tog både tid och kostade henne några klippsår. Man skulle kunna tro att det skulle avksräcka henne från människor, men icke. Är det någon som vill kela, är det Trean. (Som vi fundearar på att döpa till Molly, även om jag tror att det faktiskt blir Trean - efter öronmärkningen) Hon kan stå blick stilla hur länge som helst, så länge du klipar henne lite bakom örat eller på halsen.


Om Harry hade varit en människa är det den här typen av bild jag skulle lägga ut på honom eftersom den är sjukt osmickrande och för att han är så sjukt jobbig ibland.


Om han själv får bestämma ser det ut så här. Hälften av alla bilder jag har på Harry i hagen är någon typ av suddig närbild. Han är helt enkelt helt för nyfiken och alldeles för på för att kunna stå still och posera.

 En annan ganska typisk Harrybild. Ser ut som de håller på att gosa, han och Herold. (Herold är fåret med tuppkam.) Vilket i och för sig inte är helt fel betecknat med tanke på att han överväger att sätta på henne. Tungan har börjat vifta. Vilket (precis som för människorflickor) brukar betyda att den kvinnliga varelsen lägger benen på ryggen. Får är väldigt oromantiska.


Till vänster i bakgrunden står Arton och Tjugan (Donald). Arton är minstingen och enda gången hon är först fram och får behålla sin plats vid maten, är när de andra är distraherade. Vilket innebär att man antingen ser henne stå ensam och äta medan de andra trängs runt ens ben, eller trycka lika ensam i ett hörn. Hon har börjat få specialbehandling (som i en egen foderbytta) för att garanterat få i sig sin del.


Harry in action igen. Fattar inte att tungslabbande inte hjälper.


Lugn och ro vid foderhäcken...


Tills Harry får upp ögonen för Herold iggen och stångar sig in. Har vi tur lyckas Harry med sitt jobb, blir det lamm i maj. Om han inte blir han lammstek lagom till våren.


De är personligheter hela högen. Just nu är jag glad över att vi inte har fler djur än vad vi har och att man faktiskt får möjligheten att se hur de är. Jag gillar mina får och det verkar Erik också göra. Jag har redan planer för nästa år. Fast innan jag drar igång med något av det, har vi några praktiska problem att lösa. Grundläggande saker som vatten till en del av de mer avlägsna hagarna. Och ett större vinterboende till nästa år.