Tuesday, December 25, 2012

Årets flopp


MIN YNGSTE BROR har aldrig lagt ner speciellt mycket tid på julklappar. Ofta har jag fått saker som min mor uppenbarligen köpt åt honom (typ dukar) - alternativt sådant han hittat i en fyndkorg på ICA Maxi. Dessutom har vi plojjat en del de senaste åren, som förra året när min flintskallige sambo fick en kam av ovan nämnda broder. 

Så i år tänkte jag hämnas och stickade honom en rödrosa willy warmer och fyllde kulpåsen med lakrisbollar. Skitkul, tyckte jag. Så vad fick jag av min bror? Jo, en elektrisk jävla tandborste. Vi ger inte så dyra julklappar i min familj. Visst hade jag önskat mig en, men jag hade kallt räknat med att folk skulle skramla till den. 

Kan inte riktigt beskriva hur dum jag kände mig i går. Tror jag ska kompensationssticka honom ett par schyssta raggsockar (han har en kall lägenhet) och en middag. Men ändå. Jävla skitunge.

Pungvärmaren är hur som helst stickad i DROPS Fabel och det gick åt 15 gram till storlek "large". 

Sunday, December 16, 2012

Mina får och jag


IDAG HAR VI haft fåren i en månad. Till en början stod flickorna i en grupp och tryckte med baggen springandes runtomkring. Idag har de fattat att människorna faktiskt ger dem mat och att det kan löna sig att komma fram. Lilltackan Arton gömmer sig fortfarande i hörnen och springer så fort man kommer nära, men Tjugan (som Erik vill kalla Donald) och Herold är nyfikna, och Trean blir väldigt gärna kliad. Länge. Baggen Harry vill helst vara med överallt samtidigt och får han inte det, tar han hjälp av hornen för att få som han vill. (Vilket gör mig vansinnig ibland.)


Det var meningen att vi skulle kalla ledartackan för Herold efter ett får i en av Monty Pytons sketcher. I den lurar Herold de andra fåren i flocken att de egentligen är fåglar och kan flyga. Jag är inget Monty Pyton-fan, men lite kul är den. Du kan se den här.


Varken Erik eller jag vet om Herold (tackan till höger, hon med den tillplattade tuppkammen) är ett ledarämne, men Erik tycker hon är lurig nog att få namnet. Jag kan väl hålla med. Är det någon som biter i dina byxor är det med störstsa sannolikhet Herold. Och går du någonstans är det oftast hon som står runt husknuten och kollar vad du håller på med. Och även om ser det ut som om hon är kelig på bilden, är det inte så. Hon håller nämligen på att att bita mig i fingret.


Trean har blivit min favorit. (Medan Erik självklart gillar Herold bäst.) Hon var sist ut i klippningen och det tog både tid och kostade henne några klippsår. Man skulle kunna tro att det skulle avksräcka henne från människor, men icke. Är det någon som vill kela, är det Trean. (Som vi fundearar på att döpa till Molly, även om jag tror att det faktiskt blir Trean - efter öronmärkningen) Hon kan stå blick stilla hur länge som helst, så länge du klipar henne lite bakom örat eller på halsen.


Om Harry hade varit en människa är det den här typen av bild jag skulle lägga ut på honom eftersom den är sjukt osmickrande och för att han är så sjukt jobbig ibland.


Om han själv får bestämma ser det ut så här. Hälften av alla bilder jag har på Harry i hagen är någon typ av suddig närbild. Han är helt enkelt helt för nyfiken och alldeles för på för att kunna stå still och posera.

 En annan ganska typisk Harrybild. Ser ut som de håller på att gosa, han och Herold. (Herold är fåret med tuppkam.) Vilket i och för sig inte är helt fel betecknat med tanke på att han överväger att sätta på henne. Tungan har börjat vifta. Vilket (precis som för människorflickor) brukar betyda att den kvinnliga varelsen lägger benen på ryggen. Får är väldigt oromantiska.


Till vänster i bakgrunden står Arton och Tjugan (Donald). Arton är minstingen och enda gången hon är först fram och får behålla sin plats vid maten, är när de andra är distraherade. Vilket innebär att man antingen ser henne stå ensam och äta medan de andra trängs runt ens ben, eller trycka lika ensam i ett hörn. Hon har börjat få specialbehandling (som i en egen foderbytta) för att garanterat få i sig sin del.


Harry in action igen. Fattar inte att tungslabbande inte hjälper.


Lugn och ro vid foderhäcken...


Tills Harry får upp ögonen för Herold iggen och stångar sig in. Har vi tur lyckas Harry med sitt jobb, blir det lamm i maj. Om han inte blir han lammstek lagom till våren.


De är personligheter hela högen. Just nu är jag glad över att vi inte har fler djur än vad vi har och att man faktiskt får möjligheten att se hur de är. Jag gillar mina får och det verkar Erik också göra. Jag har redan planer för nästa år. Fast innan jag drar igång med något av det, har vi några praktiska problem att lösa. Grundläggande saker som vatten till en del av de mer avlägsna hagarna. Och ett större vinterboende till nästa år.

Tuesday, December 11, 2012

Hur det blir en bra dag

DET KAN HÄNDA att den här dagen inte varit helt toppen. Inte förrän jag kom hem och hittade ett paket på hallbordet. Från Sandy. Med garn i. Hanspunnet. Nästan 600 meter gos.

Det här är en väldigt bra dag!

Sandy. Puss på dig!

Monday, December 10, 2012

Potatismos


VI BÖRJAR MED att inte prata om bilen. Sedan kan vi gå över till att berätta om Potatismossockarna (Pomatomus som jag berättade i går) fotades med mormor som fotmodell - men utan minneskort i kameran. Eftersom sockarna ligger nedpackade i ett igenklistrat kuvert har jag bestämt mig för att bilderna jag tagit får duga. (Se här.) När jag väl fått upp ångan och begripit mönstret växte självförtroendet och därför kan jag till  sist jag även visa upp ett par "potatismuddar". En av mina bästa vänner brukar använda gamla avklippta sockar som handledsvärmare. Tänkte att hon kunde få lyxa till det lite i jul.

PS. Det blev Potatis eftersom det tog mig fyra månader att lära mig att de hette Po-ma-to-mus. Potatis var lättare att säga och framför allt lättare att komma ihåg. DS.

Sunday, December 9, 2012


DET ÄR FÖRST när saker som bilar klappar ihop, som man inser hur mycket man behöver dem. Jag kan inte ta mig till jobbet utan bil. Alltså fick jag ta ut kompledigt i morgon för att få mer tid att meka. Jävla skit. Men i morgon ska jag få fason på den! Ska! Och ja, jag är tillräckligt envis för att meka själv.

Apropå att vara envis. Jag började på ett par Pomatomus i sommras. I juli närmare bestämt. Redan då var de tänkta som en julklapp. Efter två veckor grät jag bara vid tanken av dem. Fick inte ihop foten hur mycket jag än försökte och vilket proffs jag än konsulterade. Så jag lade ner projektet, placerade det i en påse och glömde bort det.

För tre veckor sedan hittade jag den igen, tänkte jag kunde göra ett sista försök. Och då fungerade det plötsligt. På mindre än en vecka var båda sockarna klara. Nu är det bara packning och postning till staterna som återstår. Och lite plåtning. Får be mormor ställa upp i morgon, hon har samma size som mottagaren.

Friday, December 7, 2012

Fryser

Bilen fryser och vägrar ta mig till jobbet. Älven fryser och isen krasar under skrovet. Jag fryser och kör med dubbla ullsockar som byts var tredje timme.

Men jag tar mig till jobbet, lyssnar på isen och undrar hur tårna mått om jag trots allt inte hade stickat mig vettiga sockar.

Livet har varit lite väl hektiskt de senaste veckorna, men jag är glad. Jag stickar när jag får tid över mellan jobb, sömn och bäar. Får jag bara jag får fason på bilherket i helgen, ska jag lägga upp lite bilder på de senaste skapelserna. Flätor och spets. Var och en för sig - och ihop. Varför har ingen berättat hur kul det är med flätor tidigare? (Eller kanske har man det, men att jag stängt öronen?)