Tuesday, August 30, 2011

Livet efter stressen

NÄR JAG GICK på den där arbetsintervjun för sommarjobbet, lade jag korten på bordet. Kanske hade jag varit lite mer tveksam om det inte varit för att jag kände personalaren. Eller kanske inte. Kanske är det så enkelt att jag inte vill ha en arbetsgivare som inte vill ha mig.

Så jag sa som det var. Att jag hade gått in i väggen två år tidigare. Att jag haft en stressrelaterad depression. Att det där med kontorsjobb inte var min grej. "Okej" sa personalaren. "Ring bara om det blir för mycket." Sedan fick jag kläder och kassa och började jobba.

Sedan i mars har jag ringt till kontoret två gånger för att säga att det blivit för många timmar. "Inga problem, vi fixar det." Och så har de gjort det.

För några veckor sedan blev jag uppmanad av dem att söka en tjänst. Den tjänst jag allra helst ville ha, utan att de visste om det. Sökte. Fick jobbet. I lördags jobbade jag mitt sista pass som vikarie, i morgon mitt första som fast anställd.

Det har tagit mig tid att bli frisk. Lång tid. Men det går att få rätsida på saker. Det går att komma tillbaka. Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag hamnade på ett kontor idag. På ett kontor har man mejl som drösar in, telefoner som ringer, kollegor som pratar, papper som måste läsas... Kontorsmiljöer triggar mig fortfarande. Båtar är däremot vardag, sånt jag kan, miljöer där jag vet hur saker fungerar. Ställen där stressen inte knockar mig.

Jag kan fortfarande bli stressad och jag blir det titt som tätt. Så kommer det alltid vara. Skillnaden mot tidigare är att jag tar det lungt när det händer. Jag varvar ner, andas djupt och ger mig själv lite mer egotid än vad jag först planerat. Oftast fungerar det finfint. Jag känner mina gränser.

Varför berättar jag det här? Tja. Egentligen vill jag nog bara säga att det finns en väg ut för dig som kanske befinner dig där jag var för två och ett halvt år sedan. Man kan bli frisk och det faktiskt finns arbetsgivare som ser till dina styrkor och anställer dig trots att du har en mindre lockande historia. Kanske för att de inser att just den historien är en styrka. Jag är sjukt stolt över att få jobba i ett sådant företag.