Monday, September 26, 2011

Fullt ös

HEMMMA. JETTLAGGAD. FLYTTSNURRIG.

Det finns för- och nackdelar med att åka på semester bara för att komma hem och packa flyttkartonger. Fördelen att jag inte alls tänkt på flyttpackandet, nackdelen att detsamma blir väldigt påtagligt när man väl kommer hem igen. Och så lite jobb och ett desperat sökande efter bil då det. Jag kunde ha varit lite bättre på att planera det här...

Sunday, September 18, 2011

Amerikat

THE LAND OF blaskigt kaffe,tjocka pannkakor och feta bilar. Landet där den bästa salladen serveras på Mc Donalds hamburgare och inte i Caesarsalladen. Landet där naturen är så jäkla vacker och husen så charmiga att jag faktiskt kan tänka mig att flytta hit. där folk kommer och pratar med en helt apropå ingenting.

I think I'm in love with Northern Michigan.

Thursday, September 15, 2011

Garnsightseeing i Chicago


JAG ATTACKERADES AV en dunderförkyldning, men inget kan stoppa mig från att hälsa på i garnaffären, så i söndags släpade jag min ömma hals och rinnande näsa in till centrala Chicago. Wow jag har aldrig sett så många skyskrapor tidigare. Antar att det syntes att vi var turister eftersom vi tittade uppåt istället för rakt fram...


Vi, sambon och jag, betade av några "måsten". (Med andra ord lekte vi turister.) Bönjävlen har säkert ett namn, men jag vet inte vilket. Men den återfinns i Millenium park som vaktas av svarta män i gröna uniformer, åkandes på Segways.


Sedan var vi på kontmuseet och tittade på ryssarnas propagandaplanscher från andra världskriget. En del var riktigt stygga. Och äckliga. Som den bilden som visar hur Hitler sitter och gnager på ben ur en likkista...


Först efter det, när jag nästan var knockad av förkyldningen, när fötterna börjat ömma och jag nog egentligen helst skulle ha velat åka hem. Då gick vi till garnaffären. En av dem, det finns rätt många i centrala Chicago. However, ju längre vi gick, detso flashigare blev affärerna. Mina förväntningar steg. Om man har råd att ha en garnaffär i ett sånt här område, då är det fancy. Trodde jag. På E Oak 67 hittade vi den. Fyra trappor upp. Okej, vi började knalla uppåt.



Såg inte ut som min typ av affär...


...och var det inte heller. Affären hade lika gärna kunnat heta "Akrylen invaderar". Sa att jag var intresserad av ullgarn till en sjal. Expediten visade mig ullhyllan (som låg säkert bakom disken) men kunde inte låta bli att visa sin nya stolthet, ett garn som ser ut som fisknät som man gör sjalar av. Jag har sett det hemma också. Jag sträcker mig till att det kan se häfrigt ut, men jag vill aldrig ha en sådan sjal själv. Så jag bosatte mig bakom disken och började rota.


Sambon hittade en stol, tog fram sin iPhone och "stängde av". 


Jag skulle nog ha gått ut ur butiken om det inte varit för att... Tja... Att jag var för feg? Jag hittade hur som helst ett garn jag inte sett tidigare och slog till på det. En jättehärva på 200 gram från Plymoth Yarn. Sen var jag redo att ta dubbeldäckartåget och åka "hem".

Tuesday, September 13, 2011

Dagens frukost



JAG VET INTE om det är den sanna amerikanska kulturen, men jag har ätit ute på restaurgang varje morgon sedan jag kom hit. Steak n Shake, Burger King, McDonalds... Steak n Shakes Chocolate Chip Pankakes kan vara den sötaste frukost jag någonsin fått i mig, Burger Kings Croisant burger med hamburgare och omelett den potentiellt vidrigaste och McDonalds... Tja... Pannkakorna var i alla fall okej.

En lång historia made short

Från vänster: Liten flicka jag inte känner, Resty, jag, Tim, Bonnie, sambon och Sheila.



HUR GÖR MAN en lång historia kort?

Hur som helst, det började så här: Jag skulle till Filippinerna. Jag stickade. Jag ville ha rese-, garn- och butikstips. Hittade ett filippinskt forum på Ravelry. Ställde mina frågor. Fick svar. Blev erbjuden att möta upp med en av Ravelryarnas pappa. Och på den vägen är det.

Jag gjorde resan, träffade Ravelryaren Sheilas pappa Resty och hans nya fru Emith. Upplevde Manila och förorten Angono från insidan, träffade underbara människor och fick inblick i filippinarnas kultur. Vidgade mina vyer. Sedan åkte jag hem.  Det är ett och ett halvt år sedan.

Jag höll kontakten med Sheila som bor i Chicago. Höll kontakten med Emith som numera också bor i Chicago. Hade det inte varit för dem båda, hade jag nog aldrig hamnat här. Kanske hade jag inte ens åkt till USA. Men nu är jag här. Emith och Resty erbjöd mig att vara hos dem under Chicagovistelsen och sambon och jag  har bott här i fyra dagar.

Festen härodagen var egentligen ett adoptionsparty och en christening. Alltså, ett slags dop fast utan skvättande av vatten. Sheila och hennes man Tim har adopterat en dotter, Bonnie, från Korea och vi var inbjudna. Vi lade faktiskt om våra resplaner för att komma på festen. Bilden är därifrån.

Allt känns lite otippat när man ser på det i ett vidare perspektiv, men det är kul. Life got it's strange ways.

Sunday, September 11, 2011

Top model


EFTER KOMMENTARERNA TILL det här inlägget, bjuder jag på en bild från gårdagen.

Saturday, September 10, 2011

Desperat skoköp


VI SKA PÅ kalas ikväll. Eftersom jag inte har någon vidare välfylld garderob var inte heller resväskans innehåll så inspirerande. Därmed bar det iväg till shoping mallen för att inhandla kläder. Klänningen gick ganska fort att hitta, men skorna var det värre med. Efter fyra skoaffärer hade jag tappat stingen. De blå marininspirerade klackskorna med bastimitation hittade jag på reahyllan, snappade åt mig ett par och tyckte nog att de såg rätt okej ut. Ville testa en på båda fötterna, men skorna satt ihop med ett buntband. Återstod bara att ta två par och trä på sig. Trots att det ena paret var i storlek 9 och det andra i 9.5 tyckte jag att det såg rätt okej ut och bestämde mig för att köpa dem. Det större partet. Trots att de kostade $54.99. Så ofta går man inte på fest, liksom.

Väl i kassan visade sig att rean var rätt generös. Jag gick därifrån $11.95 fattigare. Det är typ åttio spänn. Helt överkomligt. Inte lika överkomligt är väl att jag råkade gå hem med fel storklek...

Friday, September 9, 2011

Taking off

NÄR DET HÄR inlägget publiceras, sitter jag i ett plan någonstans över Atlanten. Förhoppningsvis är vädret bra, vinden stadig, planet intakt och terroristfri. I'm going to Chicago.

Det började med ett inlägg på Ravelry som senare genererade möten med en rad främlingar i ett land där västerlänningar kidnappas hej vilt. I efterhand har jag fått veta att jag var galen som gav mig ut i en asiatisk storstad så som jag gjorde, men de där mötena är något av det bästa jag har gjort. Jag fick se landet från insidan, träffa underbara människor och få en chans att förstå kulturen på riktigt, inte bara som en turist i en storstad.

Nu ett och ett halvt år efter det första inlägget, de något galna mötena och en lång mejlväxling, ska jag nu åka över till staterna för att hälsa på kvinnan som indirekt har gett mig övertygelsen om att man ska ta chanserna när man får dem, våga lita på främlingars välvilja och passa på att leva medan man kan. Ett nytt möte med en ny främling.

Thursday, September 8, 2011

Det där med att fota färdiga projekt

NÄR JAG VAR liten ville jag bli prinsessa. Eftersom jag är blond och grönögd ville jag givetvis ha blå ögon och svart hår. Jag tror att jag någonstans i bakhuvudet tog med mig prinsessdrömmen genom tämligen vilda lekar i trädkojor, genom mina sju hjärnskakningar och upp genom åren. Man skulle vara liten, söt och näpen. I högstadiet gick jag igenom den där perioden av matvägran som jag tror att i stort sett alla tjejer går igenom någon gång i livet. Man blir smalare om man inte äter något, det blir man. Fast sedan insåg jag att jag aldrig skulle få den där nätta lilla rumpan och började äta igen. Man får helt enkelt inse att alla inte har anlag för att vara små. (Något jag var väldigt glad för när jag började med styrketräning eftersom min kropp svarar bra på tung träning och dessutom ger ett fördelaktigt utseende om man nu tycker att muskler är snyggt.)

Summa summarum har jag insett att jag inte är något modellämne. Men lik förbannat behöver man ju visa sig på kort ibland. Om man inte kan muta vänner och familj att klä sig i dina egenstickade kläder - vilket jag lyckas med ibland, men långt ifrån alltid. I måndags var Eddy över på fika och vi passade på att fota lite. Tänkte visa er det oglamorösa livet bakom kulisserna när jag agerar modell. Det var i och för sig bara sockfotning, men ändå... Helbilderna är den nakna sanningen, närbilderna den förskönade.







Sockorna är för övrigt ett av de senaste avslutade projekten. De är stickade av ett sponsgarn jag fick på Grötö i mars. Randningen blev nästan helt exakt på båda sockarna, trots att jag inte ansträngde mig för att få det så. Najs!

Mönster: My own hopkok. Uppifrån och ner, slätstickning på framsidan, resår hela vägenner till hälen på baksidan, hälflapp.
Garn: Järbo Mini Raggi
Stickor: 2,5 mm
Garnåtgång: 71 gram

 


Wednesday, September 7, 2011

T&T


JAG VANN ETT nystan Milanogarn i ett lotteri. Hade aldrig ens varit i närheten av det innan, även fast jag mycket väl kände till det. Eftersom jag inte tycker att Åremössan är världens snyggaste skapelse, lämnade jag den idén redan innan jag hunnit tänka klart den.

Så vad gör man med ett nystan thick and thin (T&T)? Jag började titta på Ravelry vad andra hade gjort med Milano och hittade det här mönstret. Använde det som grund, men i slutänden blev det inte värst likt orginalet. Jag stickade slätstickning istället för rätstickning och sydde ihop stycket kant i kant istället för på sniskan. Mönstret var snabbstickat som attan och jag gillar resultatet. Kommer bli fint att ha den i vinter när det blir kallt. Åter igen är det min vän Charly som agerat modell. Hon var rätt bra på det.

Mönster: Wham Bam Thank You Lamb! Neckwarmer
Garn: Hjertegarns Milano
Stickor: 10 mm
Åtgång: Mindre än ett nystan.