Wednesday, November 3, 2010

Bye bye lace knitting




JAG ÄR ENVIS. Ibland är jag jävligt envis. Som när det kommer till spetsstickning. Jag stickar, gör fel, repar upp, stickar om, gör fel, repar upp...

I somras lärde SticksIDAn och VisaLisa mig att man kan fixa fel flera varv ner. Det har varit en flitigt utnyttjad kunskap. Men det hjälper inte. Jag ger upp nu.

Spetsstickning är inte min grej även om jag önskar att det var det. Och jag sörjer. Jag har försökt. En del av er vet exakt hur mycket jag försökt. Jag har varit envis som en åsna. (Och lika dum också.) Men det går inte. Jag får inte till mönstren. Jag ser inte symmetrin som andra ser. Jag ser inte att jag gör fel - förrän jag kommit tre varv upp. Så nu ger jag upp.



I'M STUBBORN. Sometimes even damn stubborn. As for lace knitting. I knit, make a mistake, frog, knit, make a mistake, frog...

During knitting camp SticksIDAn and VisaLisa (both Swedish links) taught me how to correct a mistake even if it was several rows down. I have used that knowledge a lot, but it still doesn't help. And I have been given up.

Lace knitting is not my thing, even if I wants  it to be. And I moan. I have tried. Some of you out there may know exactly how hard I've tried. I've been stubborn as a mule. (And as dumb as one.) But it don't work. I can't read the patterns. I can't see the symmetry. I don't see the mistakes I make - until I'm on the third row above. That's why I give it up.