Friday, October 22, 2010

Avi-rekord



UNDRAR JUST OM det här är ett tecken på att jag har dålig karraktär eller att jag är en väldigt populär tjej...


I WONDER IF this is a sign either of my bad character or my popularity... (It's dispatch notes.)

Min bror modefreaket

MIN YNGSTE BROR ringer. Det händer inte så ofta. Inte för att vi inte tycker om varandra, men det är åtta år emellan oss och vi umgås inte med samma människor.

- Jo du, eh, du sa en gång att du kunde sticka en tröja till mig...
- Jaha...
- Ja, står du fortfarande fast vid det eller?

Om jag gör?! Så klart! Min yngste bror är - även om folk inte tror det, ett modefreak. Han är alltid snyggt klädd, diskret men samtidigt alltid med något som sticker ut lite. Och det är aldrig en slump. Han är äckligt medveten om vad han tar på sig. Och han har öga för detaljer. Som att se att en tjej lagt in slingor en halv nyans ljusare än hennes riktiga hårfärg eller att jag har en ny färg på ögonskuggan. Han är den ende i min familj som kan lägga märke till sådant.

Några minuter senare har han gått med på att betala garnet (jag är ju köpstoppad) och accepterat att det kommer ta några veckor för honom att få den. (Måste ju sticka klart sambons först.) Han ska komma förbi en dag för att ta några mått och jag ska skicka över bilder på några modeller.

Det är ju suveränt! Jag väljer garn (tur att ungen är rik), styr in honom på en modell jag vill sticka (genom att inte förseslå tråkiga modeller) och slipper betala kalaset. Visst, det går en del arbete till det hela. Men med rätt mönster och rätt garn kommer det bara bli kul. Dessutom kan skitungen bära upp vilken trasa som helst. Det här kan inte gå fel!


MY YOUNGEST BROTHER calls. It's not that common. Not that we don't like each other, but there's eight years between us and we don't hang with the same people.

- Eh... You once said that you could knit me a sweater...
- Okay?
- Well, are you still willing to do it?

If I am?! Of course! My youngest brother are - even if people don't think so, a fashion freak. He's always dressed good, discrete but still with something that makes him stand out of the crowd. And it's never a coincident. He's creepily conscious about his looks. And he got the eye for details.

A few minutes later he has agreed to pay for the yarn (am I not a good girl remembering not to buy yarn) and accepted that it will take a few weeks for him to receive it. (I have to finish the boyfriend sweater first.) He will drop by some day so I can measure him.

This is great! I choose the yarn (luckily the kid is rich), make him choose a pattern I would like to knit (as I don't show him the boring ones) and I don't have to pay a single cent. Sure, there will be some work included, but the kid can get dressed up in rags. This can't go wrong!