Saturday, April 17, 2010

Att se eller inte se, det är frågan



JAG HAR VÄGARNA förbi min farmor och tittar in hos henne för att lämna över sjalen. Jag räcker över den ihopvikt, säger att det är en sen 90-årspresent och ursäktar att den inte är inslagen.

Farmor: Vad är det?
Jag vecklar upp sjalen och lägger den runt hennes axlar.
Jag: Det är en sjal.
Farmor: Jahaaa...
Farmor fingrar lite på den.
Farmor: Vad är det för färg på den? Är den brun?
Jag: Nej, den är gul. Eller gulbrun.
Farmor: Jahaaa... 
Farmor fingrar lite till på den.
Jag: Den kallas för Diamantsjal, mönstret ser ut som diamanter.
Farmor: Jahaaa... Ja, du vet, jag ser så dåligt nu för tiden. 

Summa sumarum: Jag har stickat en spetssjal till min farmor i ett garn jag färgat själv. Tanten ser varken mönstret eller färgen. Men vad fasen, jag har stickat den till henne och jag var där och lämnade den personligen. Jag tror det räcker för henne. Och då räcker det för mig också. Faktiskt.



I STOPPED BY my grandmother to give her the shawl today. I pass it over to her, telling her that it's a late birthday present (she turned 90 years a few weeks ago) and that I'm sorry for not wrapping it in for her.

Granny: What is it?

I unfold it for her and place it over her shoulders.

Me: It's a shawl.
Granny: Oh, I see...

She toutches it to feel it between her fingers.

Granny: What colour is it? Is it brown?
Me: No, it's yellow. Och brownish yellow.
Granny: Oh, I see...

She touches it again.

Me: It's called the Diamond Shawl. The pattern looks like diamonds.
Granny: Oh, I see... You know, my eyes are so bad now days, I can hardly see anything at all!
In short: I have knitted my granny a shawl out of yarn which I have dyed myself. The old lady can not see the pattern, nor the colour. But what the heck, I made it for her and I gave it to her in person and I think she's satisfied with that. And if she is, I'm too. Honestly.