Sunday, December 14, 2014

Bloody Sunday


Det var vad sambon sa när draken (ankhanen) gjorde sina sista dödsryckningar med allt vad det innebär. Vi har haft mercy kill idag. De båda tupparna var det kanske inte så synd om, men det är jäkligt många kacklare i hönshuset och eftersom tuppar generellt värper jäkligt dåligt...

Ankorna var det faktiskt lite värre med. Draken hade ett igenmurat öga som inte ville bli bättre och honan hade konstanta ryckningar i vingarna. Antagligen något slags nervfel, men hey, vad vet jag. Det var dags, helt enkelt.

Så varför visar jag då bilder på får? Tja, det var blodbad där med. Nike och Eskil har gjort sitt hos damerna och fick återförenas med Johnny Rocker och Pål i baggfållan. Inget kärt återseende. Så fort det kommer till nya individer – eller för all del försvinner några, måste man givetvis göra upp om rangordningen igen. Någonstans i den leken sprack något bokstavligen på Eskil och eftersom de fortsatte buffa på varandra var alla snart blodiga. Fållan också. Inte några enorma längder volymmässigt, men på ljusa får syns det jäkligt väl...

Färdiga klara klonk.
Gang-bang (med horn).
Allmänt kaos.
Dans runt baggen.
Rumpklättring.


Vem som vunnit tronen stod inte klart när jag lämnade ladugården efter att ha spanat på dem i någon knapp halvtimme. Men Johnny Rocker bangade på Nike som bangade på Eskil som mest sprang runt och blödde. Det enda som står klart är att Pål (den mörkare baggen med horn) är långt ner på rangskalan och att det är Nike (som är på väg upp på Eskils rygg på nedersta bilden) och Eskil som fightas om förstaplaceringen. Johnny Rocker (som står brevid och tittar på, på samma bild) är mest irriterande som vanligt.

Saturday, December 13, 2014

Koftknappar


Jag packade in mig sjäv och tre knapplösa koftor i Micran och tutade ner till Tant Kofta idag. Jag har aldrig förstått mig på den enorma faschinationen av att köpa knappar och samla på hög, men jag är helt klart tacksam över att sådana människor finns (typ Lotta) och att de har sin hobby till salu.

Bilden ovan visar förslag på knappar till min KAL-kofta i handspunnet garn av gotlandsull. Jag låg hopplöst efter när senaste uppdateringen kom i måndags, men idogt kvällsstickande framför tv:n har gett resultat och jag är nu än redo för nästa avsnitt. I väntan på det tänker jag jobba med färdigställandet av de båda andra knapplösa koftorna.

Friday, December 12, 2014

Fjorton par raggsockar


I slutet av förra året fick jag en förfrågan från en välgörenhetsorganisation i Lettland om jag kunde sticka raggsockar till ett gäng gamlingar på ett äldreboende. Jag bromsade mig själv till att inte sticka alla de där fjorton paren som behövdes på stört, men jag lovade att fixa det till jul i år. Och det gjorde jag. De första fem paren var inga problem. Sedan började det ta emot och därefter hände det för mycket alls och sockarna föll i glömska. Tills för någon månad sedan då jag insåg att det faktiskt snart var jul... Fast vid det laget hade jag i ärlighetens namn fått hjälp av Hemliga Doris som stickat tre par. För någon vecka sedan skickade jag så iväg fjorton par sockar, två mössor och två par halvvantar till Lettland. Förhoppningsvis värmer det någon lagom till jul. Däremot lär det inte bli raggsockar till folk här i första taget. Jag är lite lätt less på det hela.

Stort tack till Doris som stickat med mig och till Frisky Frog, Playsweetmusic, garntrassel och De otaliga projekten som sponsrat med garn.

PS. Om du vill skänka stickade plagg till folk som verkligen behöver det, förmedlar jag gärna kontakt med Palidzesim (engelsk text) som är den organistaion som Stickhjälpen hjälpte förr.

Sunday, November 30, 2014

Tack SVT och tack Bhutan


Igår såg jag en Dox-dokumentär om en liten pojke som bodde i en by i Bhutan. I en väldigt avlägsen by i Bhutan, verkade det som. Den skulle handla om hur tv och internet kom till landet och hur pojkens by skulle få elektricitet. Men den handlade mer om hur en mor lämnar bort sin åttaårige son till det lokala munkklostret och om hur hela familjer kämpar för att få möjligheten att se amerikansk wrestling i sina egna hem.

Det var en underlig dokumentär på många sätt och kanske inte minst en rejäl kulturkrock. I en scen lämnar den siste vuxna munken klostret och kvar blir den åttaårige pojken och en lite äldre pojke, kanske tolv-tretton år gammal. Förvirrande. Men munken var glad.

Det var nog inte filmarnas mening att man skulle bli mest faschinerad av moderns spinnande, men så blev det. Hon hade en speciell teknik. I alla fall i västerländksna mått mätt. Istället för att låta sländan spinna så länge som möjligt, lät hon den bara snurra en kort stund innan den hamnade mot hennes ben och hon fortsatte jobba med den tvist hon hade byggt upp i tråden. Sen snurrade hon upp garnet fort som attan och gav ny snurr. Medan hon satt ner. På golvet.

Jag blev så jäkla inspirerad att jag rotade fram en tvättad fäll och satte mig för att karda ull så snart dokumentären var slut. Idag har jag ägnat en hel del tid åt att spinna. Tänk att jag nästan glömt bort hur kul det är att spinna med slända. Tack SVT och tack Bhutan för den pushen!

Dokumentären När tv kom till Bhutan hittar du på SVT Play.

Saturday, November 22, 2014

Handspunnet + koftplaner = bra start


Stickmålet för 2014 var att sticka tio tröjor (eller koftor eller västar) i vuxenstorlek. Det var inte något orealistiskt mål när jag satte upp det i januari. Men det kom lite saker i vägen under månaderna som gick. Till exempel behöver tjugosex får behöver väldigt mycket mer bete än åtta. Vi tyckte vi tog i när vi planerade årets hagar, men det tyckte inte fåren som tuggade i sig första hagen på mindre än en månad och lämnade oss lätt desperata. Vi fick panikbygga tre hagar till innan sommaren var slut. Fåren överlevde, men det blev inte mycket sticktid. Till det kom sedvanligt arbete på gården, djur som ynglade av sig i allmänt stora mängder, en värmebölja som dödade all sticklust och jobb som inte riktigt var planerat men inte helt ovälkommet med tanke på att man ändå får en lön för det. Och sedan startade jag företag...

Men, jag har hunnit med fyra tröjor (nåväl, en top, två tröjor och en islandsväst) och är på sluttampen på årets femte (en flerfärgsstickad kofta). Och trots att jag kommer missa målet ganska stort, är jag nöjd.

Fast det kan  hända att det blir en tröja till innan året är slut. Jag bestämde mig för att hoppa på Koft-KAL:en. (Sista dagen att anmäla sig är i morgon söndag.) Det blir tredje gången gilt för garnet (se bilden ovan) som redan varit tröja en och en halv gång innan. Jag spann det av gotlandsull under Tour de Fleece 2010 – mitt första riktigt stora projekt. (Det blev 800 gram i slutänden.) 


Jag tänker mig en hyfsat tight kofta. Det mörkare garnet används till ränder och knappkant. Jag hade gärna satt det som resår också, men det mörka garnet är mycket grövre än det ljusa att till och med jag (som inte har något emot lite "sticksigare" garner) tycker att det är på gränsen. Tanken är att ränderna är bredare nertill och smalnar av ju längre upp de kommer, för att sluta i midja. Återstår att se om det hjälper formerna mer än vad det stjälper. Risken är väl att man ser väldigt stor ut upptill. Jag är lite osäker på ränderna, måste jag erkänna. Hojta till om du tror att det kan bli felbalans i det hela. No hurt feelings, promise.

Provlappen är klar sedan fyra år tillbaka (när jag gjorde den första tröjan) – nu ska jag bara hitta den igen. Jag vet att jag har den... Någonstans...

Sunday, October 19, 2014

Blodad tand


För två och ett halvt år sedan började jag gå på sykurs för världens häftigaste tyg-farbror. Mikael heter han. Han älskar tyger, är tokig i lapptekniker och kan allt om sömnad. Ett levande sylexikon som alltid bjuder på hembakta kakor.

Jag ville sy mina egna kläder. Den första klänningen syddes av ett gardintyg jag fyndat på loppis och en av de äldre kvinnorna på kursen påpekade att hon mindes när det tyget fanns på metervara i butikerna någon gång på typ 50-talet...

Nu nästan tre år senare syr jag fortfarande i gardintyger och loppisfynd, men i nyköpta tyger också. Jag börjar långsamt få upp ögonen för hur kul det är, lär känna min symaskin bättre för varje gång jag sätter mig vid den. (Arvegods från min mormor, en Bernina Rekord 730 med ett gäng år på nacken. Minst femtio, skulle jag tro.) Och så, i helgen, var jag på mitt livs första syläger. På en kursgård där folk verkade skaka på huvudet åt oss och våra symaskiner, men där vi hade himla kul.

Det var klädsömnad för hela pengen. De flesta deltagarna har sytt länge och en del sprutade ur sig kläder bokstavligen talat. En annan kom hem med en blus utan knapphål (eftersom symaskinen inte ville sy sådana – dags för service), en klänning som behöver lite kompletterande fållning och kantbandning, samt en top där jag på något jäkla vänster lyckats sy fast ena ärmen längs med nederkanten av framstycket. (Fråga mig inte hur det gick till.)

Ofärdigheterna till trots har jag fått blodad tand. Det kommer bli fler syläger och absolut fler terminer hos Mikael.

Saturday, October 4, 2014

Tröjan med det ofina namnet


Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg Papillion. Garn inhandlades redan i mellandagarna, men det var först när jag kom ombord på cementlastaren i mars som jag kom igång med stickandet. Tröjan blev min snuttefilt ombord. Varje dag efter middagen kröp jag upp i kojen, tog fram stickningen och slog på videon. (Det var inte speciellt många sociala aktiviteter ombord, så jag klämde tre säsonger av King of Thrones, otaliga videofilmer och stickade mycket.)


När den väl var klar, tyckte jag att den var lite stor och trivdes inte riktigt i den. Faktum är att jag blev skitsnopen. Det var något med ärmarna. Kan hända ökade jag lite mer i ärmen, kanske var inte det så smart. Folk försökte övertyga mig om att det inte såg konstigt ut och jag använde den ändå. Så kom sommaren och värmen och nu när det börjat kyla på igen, är det helt uppenbart att den inte sitter helt bra. Fast det beror kanske mer på att jag gått ner i vikt än att tröjan fått sämre passform. Jag kommer behöva sy in den – jag är bara inte helt på det klara med exakt hur det ska gå till. Den är hur som helst stickad i Navia Duo – ett väldigt, väldigt trevligt garn att sticka i. Noppar tyvärr lite vid användning.


Vad papillion betyder? Fjäril tror jag. Någon sa att det såg ut som snippor. Efter det kunde jag inte låta bli att döpa om den till "Muttröjan". För ärligt talat... Om du tittar riktigt noga...



Thursday, October 2, 2014

Höstens spinnkurser på Tummelisa

Under hösten kommer jag att hålla tre spinnkurser hos Tummelisa Garn på Norra Gubberogatan 8 i Göteborg. Det finns något både för dig som är nybörjare och för dig som spunnit ett tag men vill ta ett steg vidare i utvecklingen. Hänga på vettja!



Nybörjarkurs – Lär dig spinna ditt eget garn på slända
Kursen vänder sig till dig som aldrig spunnit tidigare, eller till dig som kanske har provat men inte riktigt fått till en sammanhängande tråd.

Vi går igenom grunderna om vad man ska tänka på när man spinner, vilken slända som är lättast att använda, vilken ull som är enklast att börja med och hur man efterbehandlar sitt handspunna garn. Mest tid kommer vi att lägga på själva spinnandet och teknikerna kring det. Vi utgår från dina förutsättningar och hittar den teknik som passar dig bäst. Målet är att du efter avslutad kurs ska gå hem med ditt första egna handspunna tvåtrådiga garn.

Förkunskapskrav: Inga
Material: Slända och ull att spinna av ingår i priset.
När: 26 oktober eller 16 november
Tid: 13-17 inklusive en kortare rast där det bjuds på kaffe, te, smörgås och kaka.
Pris: 730 kronor


Fortsättningskurs – Spinn det garn du vill ha
Kursen vänder sig till dig som redan kan spinna en sammanhängande tråd, men som kanske inte riktigt får garnet att se ut som du vill.

Vi tittar närmare på vad det är som gör att man får ett jämt garn och hur man med den kunskapen kan spinna både jämna och ojämna garner. Vi testar att spinna tunnare och tjockare garner och när vi ändå är igång tittar vi lite närmare på hur man tvinnar tvåtrådigt garn. Om du är intresserad av att lära sig andean plying, går vi igenom det också. Målet är att du efter avslutad kurs har kunskap i och har testat på de olika teknikerna som styr garnets jämnhet och tjocklek, samt grunderna hur man får ett jämt respektive ojämnt tvinnat (effekt-)garn.

Förkunskapskrav: Att du kan spinna en sammanhängande tråd när du börjar kursen.
Material: Ull att spinna med ingår i priset. Ta med dig egen slända eller spinnrock. (Även slända går att köpa vid kurstillfället.)
När: 2 november
Tid: 13-17 inklusive en kortare rast där det bjuds på kaffe, te, smörgås och kaka.
Pris: 630 kronor

Anmälan för samtliga kurser sker swedishfibre@gmail.com.  Efter besked om att det finns plats kvar vill vi ha din betalning via bankgiro 571-2153, inom 3 bankdagar. Observera att anmälan är bindande. Uppge namn, adress och telefonnummer på betalningen.

Sunday, September 28, 2014

En företagsam bebis


Så tänkte jag presentera anledningen till att det varit så tyst det senaste – Swedish Fibre. Man skulle kunna säga att det är en bebis. Det luktar tämligen ganska illa vid hanteringen ibland – och det tar upp en himla massa tid. Samtidigt är det är kul och jag vill helst inte vara utan det nu när det väl är igång. Skillnaden är väl då – förutom att företaget är tämligen dött rent biologiskt, att det varken skriker eller kräver mat.

Av loggan att döma kan du säkert gissa dig till var fokus i affärerna ligger (ull, ull, ull) men även försäljning av kött från egna djur (självklart slaktat på slakteri och godkänt av Livsmedelsverket) och kursverksamhet kommer ingå i konceptet. Så om du eller dina vänner vill lära er spinna, testa på olika metoder att preparera ull, lära er mer om skillnade och likheter mellan olika rasers ull eller något annat som rör spinning (spånad) eller fiber, är ni välkomna att höra av er så kan vi säkert ordna något som passar er – oavsett var i landet ni bor.

En hemsida och en webbshop är på G, men i väntan på att alla bitar ska falla på plats, har försäljningen inte dragit igång på allvar än. Men, jag smygstartar genom att åka till Grästorp och ställa upp mitt bord på Logårsdsstickningen idag. Med mig har jag färgad finull och om du vill kan jag visa hur man trollar ihop riktigt fina art batts. Kom förbi! Mer info hittar du här.

Thursday, August 28, 2014

En liten spinnguide: Fiberpreppareringar


För ett litet tag sedan fick jag en förfrågan om jag kunde förklara de olika termerna man använder för preparerad ull. Och självklart kan jag göra det. För ärligt talat, det är lite av en djungel när man kommer som nybiten spinnare och ska försöka komma på vad man ska beställa. När jag började spinna insåg jag att folk inte kallade ull för ull – de sa fiber. Men fiber behövde inte betyda att det bara var ull, det kunde vara bomull, bambu, torkmaskinsludd eller navelludd... Eller nässla, mjölk, havsalger eller... Och jag som alltid trott att ull var ull fick stora chocken första gången jag gick in på World of Wools hemsida (brittisk ullgrossist) och insåg att det fanns hur typ många raser som helst – och att de alla verkade ha olika typer av ull. Och så var det det där med topsband, roving, kardband, kardflor, batt och... Så, för er som undrar, här kommer en liten guide in i spinnträskets fiberprepareringar.


Topsband (eller top som det kallas på engelska), är en lång korv av kammad ull. Fibern (oftast ull –men inte alltid) har processerats, kammats och dragits ut till en lång korv. När ullen kammas, rätas fibrerna ut så att de hamnar i samma riktning. Tänkt dig att du kammar ditt hår. För varje tag med kammen, reder du ut trasslet och ståna lägger sig (mer eller mindre) snällt paralellt. Jag antar att man skulle kunna kalla det kamband också, men jag har aldrig det uttrycket användas. Ett garn spunnet från ett topsband där man hela tiden ser till att man drar ut (draftar) fibern så att stråna ligger paralellt, blir slätt, kompakt och får ett bra fall (drape) i tyget. Detsamma gäller kommersiella kamgarn – dessa är spunna från ett topsband. Ett kamgarn är (generellt) slätare i ytan än ett kardgarn. (De flesta garner du hittar på marknaden är spunna från topsband.)

Roving (som kallas kardband på svenska), är en släkting till topsbandet. Men till skillnad från topsbandet är den kardad och sedan utdragen till en platt korv. (Alla rovings jag har sett, har varit mindre i omkrets än topsband. När man kardar "strular man till" fibrena så att de ligger huller om buller. Ett garn spunnet från en roving får ofta en gloria omkring sig och det blir ofta luftigare och lättare än ett kamgarn i samma tjocklek.

På bilderna nedan kan du se en roving till vänster och ett topsband till höger.

Uppdaterat: För oss (icke-britter, icke-amerikanare) råder en viss förvirring i användandet av top och roving. Ibland kallar amerikanarna en top (kammad) för roving, även när de syftar på den kammade versionen. Samtidigt kallar engelsmännen sina tunna tops – pencil rovings, för roving. (Se pencil roving nedan.) Termerna är alltså inte huggna i sten. Det kan vara bra att ha ett öppet sinne när man går in i debatter kring vad som är rätt och fel, även i spinnvärlden.



Vidare finns det pencil roving och förgarn.

Uppdaterat (hela texten):
Pencil roving är (enligt den brittiska ullgrossisten Winghamn Wool Work) en tunn top med lite tvist i. Om du vill, kan du kalla det "tjockt löst spunnet garn". (Tänk dig bulky till superbulky yarn.) En pencil roving är alltså kammad, men kallas roving. Förgarn är en tunnare version av en roving, alltså ett supertunnt kardband. Förgarn är ospunnet och stickas i första hand för att tovas. För att nämna några exempel säljer Ullcentrum förgarn, och Istex Plöti är ett förgarn. Eventuellt kan man även kalla pencil roving för ett förgarn eftersom det är råmaterialet man använder för att spinna kamgarn av, men nu är jag ute på djupt vatten och spekulerar bara. Du kan självklart spinna garn av både pencil roving och förgarn. En del kallar det fusk, men det är också ett väldigt bra sätt att visa hur tunnt man faktiskt kan spinna utan att tråden går av. För den som vill spinna tunnare men är osäker, är förgarn ett bra sätt att öva upp modet på.


Kardflor (eller batt på engelska) är en kaka av kardad ull. Den kan ha kardats på en handvevad kardmaskin eller i en stor industriell kardmaskin. Kardfloret ovan är kardat på min Ashford Wild Carder. Jag har också ett kardflor hemma som kardats på ett karderi och har ett breddmått på ungefär en meter. Hur långt det är vet jag inte än – jag har inte rullat ut och mätt den. Ett kardflor kan, precis som rovings och topsband, innehålla i stort sett vilken fiber som helst. Kardfloret på bilden ovan är gjort på ull från mina Värmlandsfår, men man kan lika gärna göra karflor som innehåller hundhår, ull, bomull, lin eller något helt annat. En del kardar in papper och garn i sina karflor. Ett kardflor kan vara väldigt jämnt eller fruktansvärt ojämnt. Allt beror på vad du stoppar in i kardmaskinen och hur det ser ut. En art batt är ett kardflor som ofta innehåller flera olika typer av fibrer och är oftast inte jämnt, det vill säga att fibrerna inte blandats med varandra utan lagts i lager ovanpå varandra.


Sist ut (i den här guiden) har vi punis (t.v.) och rolag (t.h). Rolag är norska, men kallas för rolag även utomlands. En rolag gör man med hjälp av ett par handkardor. Man kardar ullen och när man är klar, rullar man helt sonika ihop det lilla kardfloret som blivit på kardan, till en relativt lös rulle. Punis (som jag inte har en aningom varifrån ordet kommer, men som verkar heta så överallt) är en hårt ihoprullad version av rolagen. Istället för att rulla ihop en rolag, tar man hjälp av en pinne som man rullar upp ullen på. Ursprungligen tror jag att man använde punisar (det blev en lustig böjning på det ordet) till bomullsspinning. Man kardade då bomullen på handkardor och rullade ihop den till punisar. Båda korvarna på bilden ovan är gjorda på värmlandsull.

Som du märker håller jag mig inte konsekvent till ett språk när jag använder prepareringstermerna. Det beror på stor del på att all litteratur och i stort sett alla samtal jag har rörande spinnande, är på engelska (med svenska och utländska spinnkompisar), men också på att alla ord inte finns på svenska. Och om de finns, används de sällan eller aldrig. Sitter det någon där ute som har en skattkista full med spånadsrelaterade ord (spånad är det svenska ordet för engelskans spinning i spinnrocksbemärkelse), snälla dela med dig! Jag vet till exempel att man på Gotland har speciella benämningar på de olika korgar de lade ull och karad ull i, men vilka orden var har jag glömt.

Uppdaterat: Det gotländska orden jag var ute efter var saig (korg för ull) och saigkorg (korg för kardad ull). Tack "en liten vägblogg"!

Så, om du har något att tillföra, något du undrar över eller (hemska tanke) vill påtala att jag farit med osanningar, hör av dig! Dokumentet uppdateras kontinuerligt om det dyker upp ny fakta.

Wednesday, August 6, 2014

Sommaren i komprimerat format



Sedan sist har det kommit ytterligare elva ällingar (ankungar) och valkyrian till krigisk moder som tidigare hette Anna-Carin, går nu under namnet Katla. Särskilt onda varelser i ankvärlden är helt bevisligen människorna som släpper ut och matar en. Sambon har sådeles tvingats till att utvecklat en speciell teknik för att undvika attackerna när han öppnar luckan till ankhuset på mornarna...


Tillökningen till trost är småttingkvoten är ungefär densamma som tidigare. Morsans hund har klippt två (damn that dog) och i förrgår knallade en hona iväg med sju småttingar och har inte setts till sedan dess. (Damn that fox.) Resterande jäklar har bokstavligen skövlat mina grönsaksodlingar och grönkålen som såg så fin ut is no more. (Jag läste först senare att grönkål är ett utmärkt komplement till foder för myskankor...) Och om ni inte kände till att myskankor hoppar, kan jag informera om att de rätt duktiga på det. De hoppar upp och snappar vinbären från buskarna och bönorna från mina pallkragsplanteringar. (Damn those ducks.) Men, de äldre kläckta i juni är slaktmogna och inom två veckor ska tretton av dem ha vandrat vidare mot frysen. (Ankrecept mottages tacksamt.)


Fåren lever och har hälsan höll jag på att säga, men det är bara till hälften sant. Vi har haft en tacka som har försökt dö ända sedan vi fick henne förra hösten. Efter självsvält (vi vet fortfarande inte vad som var fel på henne där i vintras, men hon räddades genom att matas med vispade ägg), trädklättring (hon fastnade med ett ben i en trädklyka och höll på att stryka med) och slutligen ett riktigt styggt flugangrepp, valde vi till sist att ta bort henne. Inte för att hon verkade vilja dö, utan för att flugangreppet hade gått för långt. Det går fort som fanken när flugorna får fäste och jag hoppas att du aldrig någonsin behöver se något liknande.

Som om det inte vore nog, möttes jag av den här synen i förra veckan. Han är stöddig som få (en kopia av pappa Harry) och hans horn har inte varit de bästa så jag är inte jätteförvånad. Men ändå. det blodar rätt rejält när ett horn går av. Efter rengöring sprayade vi honom med blåspray. Och eftersom han är så bufflig, är sådeles hälften av de andra också turkosfärgade...


På stickfronten har det varit relativt lungt, men högen av färdiga projekt redo att fotograferas växer långsamt. Virkandet har stått helt still, men det det är klart nu att det inte blir en filt. Jag vet att jag sa att jag vägrade ge upp, men när det handlar om att köpa ett kilo garn för att färdigställa ett projekt som redan käkat ett kilo, tycker jag att de-stash-projektet blir lite missriktat. Så, det får bli kuddar istället. Ovanpå det har jag spunnit; avslutat gamla projekt som legat och väntat på spolarna och spunnit nya.

Det var sommaren komprimerat. Bilder på projekten kommer att dyka upp. Framför mig har jag  har två veckors jobb som assistent, sedan tar ännu en ny fas i livet vid. Jag har varit skraj, dubbelkollat allt hundrafemtioelva gånger men till sist insett att det enda som finns att göra är att släppa på bromsarna och reda ut problemen när de uppstår – om de uppstår.  Den som aldrig chansar kan aldrig vinna. Och jag skulle ångra mig blå om jag aldrig vågade testa...

När jag ser tillbaka på det senaste året börjar jag undra om jag inte har en förkärlek till att spänna loss säkerhetsselarna och kasta mig ut i osäkerheten. Ibland känns det som om det varit min hobby att simma emot strömmen. Som en jäkla lax. Eller kanske inte, för det är laxen som dör när de når målet, inte sant? Det ingår inte riktigt i min plan...

Friday, June 27, 2014

Invasionen


När Bill kom och lämnade av förra årets ällingskörd (älling = ankunge), påstod hon att det var första året de fått smått. De var fyra. Lagom många. Eftersom jag har en strålande slutledningsförmåga, tänkte jag "en hona ger fyra ungar". Bra utdelning. Följdfrågor behövdes inte. Nu i efterhand tänker jag att jag kanske borde kollat upp det hela lite bättre.


För en vecka sedan brakade det loss. Ankhonorna blev ännu mer knäppa än vad de redan var. (Ankor blir sjukt aggressiva när de ligger på ägg.) Inte nog med att de har någon bitchig idé om att man måste uppfostra sina ungar helt själv och att man måste försöka döda om det kommer en annan anka i närheten, de är helt övertygade om att om man inte kan döda faran, kan man skita bort den. Människor (särskilt de som matar en) är särdeles farliga och jag har mer än en gång fått erfara hur en pressad anka rakettömmer tarmen på den mest vidrigt stinkande sörja du kan tänka dig. (Du anar inte hur mycket skit som får plats i en anka...)





Första honan (de två översta bilderna) kunde gratuleras till elva ällingar, den andra (resterande foton) till femton. (Okej, de var något fler från början men vi skippar de tragiska historierna här.)

Kul, fint, grattis, 26 ällingar innebär en rejäl ankstek varannan vecka plus en på julafton. Party party! Men – så kommer man till nästa problem... Ällingar växer. Och de växer fort. Det finns självklart lagar och regler för hur många ankor man får ha på en begränsad yta, men jag tror inte att någon blir lycklig av att bunta ihop 30 kg (slakt)djur per kvadratmeter. Alltså behöver fler ankhus byggas och fler ankhagar sättas upp.


Ankhuset ovan är en gammal hundkoja som stått hos grannen. Där inne ligger en tredje valkyria och vaktar god knows how many ägg. (Tanken att gå in och länsa boet har slagit mig, men jag känner att jag fått min beskärda del av ankskitar och sambon som sett och känt stanken själv, ställer inte längre upp som frivillig.)


Och den här gamla lekstugan har sett bättre dagar och skulle ha mött förbränningsdöden i år, men fick göras om till ankbo lite snabbt och lätt sådär. Här bor den lilla kullen på framsidan av huset och den stora på baksidan. Innuti är huset avdelat på mitten av en modifierad fårgrind. (Annars hade honorna försökt ha ihjäl varandra.) Mitt samvete (inte lagen) säger att hagarna är i minsta laget. (Om du är uppmärksam ser du att hagen på framsidan inte är nätad än – men det är på G.) Ytterligare ett ankhus (hopsatt av lastpallar) är under konstruktion och vi funderar på att köpa latemansversionen av hönsgård – platshönsnät med integrerade stolp för att snabbt och lätt smälla upp en tillräckligt stor hage.

Men, det är ju inte bara ankorna som förökar sig och växer. Även om det bara blivit en kyckling i hönshuset, håller lammen på att feta till sig. Det är bra. Men vad som är lite värre är att de håller på att bli könsmogna. Den nya bagghagen blev klar i går och i nästa vecka kommer vi skilja bagge och bagglamm från tackorna. Sedan återstår det att göra en ny hage för tackorna. Och en vinterhage i anslutning till ladugården. Och...

Alltså... Det är en del att stå i. Inte avgrundsmycket, men med tanke på min kassa förmåga av att planera känns allt plötsligt småakut. Men det kommer fixa sig. Snart...

Wednesday, June 25, 2014

Lugnet efter stormen


Någon dag framöver ska jag berätta om den lavinartade förökningen av djur på gården, men tills vidare nöjer jag mig med att säga att det är lite lätt hektiskt. (Note to self: djurungar blir ofta fler per hondjur och växer definitivt fortare än människoungar.) Att vi hade trettionio (!) gäster på midsommar gjorde det inte mindre hektiskt... Känner att det räcker med att ha gjort det där en gång. Men det var kul att träffa gamla vänner. En stickvän som jag inte sett på tre år, dök upp med sin familj. Sånt gillar vi!

En annan stickkompis som dök upp, var Eddy. Med en stickning, så klart. Efter den senaste tidens totala torka och brist på stickinspiration, kickade sticknerven igång igen när jag såg hennes flerfärgsstickade fårsockor. Så, jag tog fram några mönsterböcker och började rita och känner att tre veckors stickuppehåll är alldeles lagom.

Sunday, June 22, 2014

Senaste nytt i stickvärlden: Avmaskat.se


Du har väl inte missat at Kamilla Svalund (Arga stickaren och en av författarna till Vantar för alla årstider) och Anna Nilsson (PlaySweetMusic) startar Sveriges första webbaserade stickmagasin – Avmaskat.se?

Är du nyfiken kan du ta en titt på Avmaskat.se eller följ tidningen på Facebook här.

PS. De är på jakt efter nya (och gamla) svenska designers – och skribenter. Ta en titt här om du är sugen...

Sunday, June 15, 2014

Bebisen och Pippi-tröjan



När min morskusin fick barn, blev jag glad över att ha någon att sticka smått till. Smått går ju fort att sticka. Vanligtvis. Den här tröjan (som stickades i vintras) minns jag mest som ett litet projekt som inte tog så lång tid för att vara en tröja, men som tog en faslig tid för att vara stickad för en bebis. Jag ska inte säga att det var svårt att sticka flerfärg på aviga varv, men det hände onekligen något med tempot där.


Man lär sig nästan alltid något nytt med ett projekt, oavsett hur stort eller litet det är. Under tillverkandet av den här tröjan lärde jag mig tre saker.

1. Det är inte svårt att sticka flerfärg på avigan (men det tar lite längre tid)
2. Det blir skillnad på mönstret om man inte tänker på hur man snor garnet på baksidan vid flerfärgsstickning. (I alla fall om man är nybörjare på flerfärg som jag.)
3. Pippi-tröjor är lååångsamma projekt.


Men tröjan blev klar, skickades iväg och för ett tag sedan fick jag över lite bilder på lillan och tröjan. Fortfarande lite stor, men jag har hört att ungar i en viss ålder växer tämligen snabbt, så den passar nog.


Jag stickade den i Navia Duo. (Lurar väldigt gärna på folk ren ull om jag kan.) Hur praktiskt det är med handtvätt till småbarn låter jag vara osagt. Mönstret kommer från Svarta Fåret och till storlek 1 år gick det åt 156 gram vitt och 22 gram vardera av rött och blått på stickor 2,5 mm. Ett sånt där projekt man är väldigt nöjd över när man är klar med det, men inte gärna vill göra en till av. Inte för att det var hemskt tråkigt, men för att det helt enkelt inte var så kul. (Attans, jag hade ju velat ha en själv...)




Tuesday, June 10, 2014

Ibland vinner man faktiskt


Jag deltog i en tävling i en av Ashfords facebookgrupper för ett tag sedan. Ett kilo ull stod i potten och allt man behövde göra var att mejla in sitt bästa spinntips. Piece o' cake. Jag chansade och skickade in ett tips som alltid funkar (för mig) oavsett humör, fiber eller tjocklek på tråden. Och vann.

Ullen som damp ner på min gårdsplan i går kallar Ashford "Wool Silver". Exakt vad det är, vet jag inte. Jag tror det är en blandning av flera raser. Egentligen spelar det väl ingen roll. Ibland nördar in mig lite för mycket i detaljer, bryr mig lite för mycket vilken ras ullen kommer ifrån, lite för lite hur den känns att spinna. Kanske blir det en bra lärdom.

Vilket tipset var? Det här:
I got a nice leftover tip! Spin all the odd bits of fibers (that's really not good for anything) and mix them with the odd bits of single leftover from plying (that you of course always save). Then cable ply it. No matter how odd and ugly the yarn is from the start, it always comes out great in the end. (And no, it doesn't matter much if the thickness of the singles vary, it just adds something extra to the yarn.)
Kabeltvinning är min favoritteknik alla gånger och oftast använder jag faktiskt resterna som blir över efter andra spinnprojekt. Så här kan det kan se ut när tipset tillämpas...


(Tävlingen arrangerades i Facebookgruppen Ashfords Wheels and Looms och du hittar den här här.)

Friday, May 30, 2014

Hur stor är en filt?


Om du säger att den perfekta filten är 90 x 90 centimeter blir jag glad, för då är jag klar. Fast jag måste erkänna att jag i så fall tycker att den ser lite väl liten ut...


Så här efter en knapp vecka och 82 rutor, börjar orken (och garnet) tryta. Jag inser (åter igen) varför planer på stora filtar så ofta verkar komma av sig och sluta i en babyfilt – eller som döda UFO:n.


Fast om det är trist att det tar lång tid att få ihop tillräckligt med rutor för en normalstor filt (hur stor nu en sådan är...), är det desto roligare att konstatera att det här projektet redan knaprat i sig ett dryg halvkilo garn. Garn som legat i hyllorna i fyra år. (Jag börjar bli duktig på det här med att bränna stash.)


Och hur det än är med virkningen och lusten att göra 80 rutor till, har jag absolut nada lust att sticka just nu. Jag har fått en seriös sticköverdos. En sån som gör att man faktiskt vill sluta. I alla fall ett tag. Virkning får ses som rehab i det här sammanhanget.

Tuesday, May 27, 2014

Restruteprojekt för gungstolen


På husets framsida finns en liten veranda. När vi flyttade in för ett år sedan, sa sambon att han skulle sitta där med hund, hagelgevär och öl i en amerikansk gungstol om kvällarna. Hunden fanns ju redan för ett år sedan, öl finns i gömmorna, amerikansk gungstol har vi. (Två stycken tack vare morsan som åkt halva västsverige runt för att ge en till sambon i julklapp och en till mig i födelsedagspresent.) Just nu är det bara hagelgeväret som saknas. Fast känner jag honom rätt, kommer det aldrig att bli något. Är det någon i det här huset som vill ha ett gevär, är det jag. (Sambon fullgjorde aldrig sin värnplikt eftersom han vägrade skjuta med gevär.) Hur som helst.


Min gungstol (det är den som hamnat på verandan) har ingen dyna. Eftersom det inte alltid är så behagligt att sitta med bara ben på dynlösa stolar varma sommaragar, bestämde jag mig för att göra något åt det hela. Efter lite rotande i skåp och lådor hittade jag ett gäng mormorsrutor som blev över efter kökssoffefilten. Rotade lite till och hittade några nyanstan vitt bomullsgarn – också de rester från filten. Virkade ihop rutorna enligt den här metoden och virkade "mormorsrutestolpar" runt rutorna. Jag är nöjd. Och det är betydligt bekvämare att sitta i stolen med shorts nu. Enda problmet är tummen...


Ja, tummen. När jag väl kommit igång med virkandet kom jag plötsligt ihåg hur kul det var. Innan jag visste ordet av hade jag rotat fram några hekto superwashull som legat och väntat länge i stashen (sedan 2009, skulle jag tippa) och började virka Little Circle Squares. Jag vet inte hur långt garnet (eller orken) kommer att räcka, men jag siktar på en filt och så får vi se vart det landar. Hur många år det tar att bli klar med den får framtiden utvisa. (Vis av erfarenhet vet jag att man brukar tröttna efter trettio-femtio rutor...)