Sjömannen blir personlig

Jag har gått in i någon slags uppsatsskrivardvala. Den senaste veckan har jag skrivit, skrivit, skrivit och inte gjort så mycket annat. På något konstigt sätt har det gjort att jag blivit lugnare inombords. Jag är medveten om att detta bara kommer vara en kort period. (Uppsatsen vara inlämnad om två veckor.) Ändå tog det STOPP i går. Bom stopp.

För ett gäng år sedan (jag är dålig på att hålla koll på när det var, livet från den tiden är en dimma, men låt säga fem år sedan) knallade jag in i den berömda Väggen. På något konstigt sätt tog livet slut,  samtidigt som det fortsatte att rulla på. Ett år av mitt liv är liksom borta och jag minns inte mycket från den tiden. Men den har existerat, det vet jag, för någonstans långt bak i mitt undermedvetna vet jag att det var då jag samlade på mig allt jäkla garn, blev biten av "the spinning bug" och tog stickandet till en ny (lätt manisk) nivå.

Livet efter Väggen har varit ett enda långt kompromissande mellan vad jag vill och vad jag orkar. Oftast vill jag mer, orkar mindre. Det är därför jag sköt så länge på att sätta mig i skolbänken igen. (Även om jag gärna vill ha klar min halva utbildning till informatör.) Jag var rädd att jag inte skulle palla trycket. Men det gör jag - och det går bättre än förväntat.

Så när orken inte fanns där i går, insåg jag att det inte var någon idé att kämpa och tog en dag "ledigt". Gick ut med hunden i dungen bakom huset och tittade ut över sjön. Förberedde ett stickprojekt jag gått och funderat på länge. Åkte ner till affären och köpte chips, choklad och folköl.

Idag är jag tillbaka på banan igen. Jag kommer ta det hyfsat lungt, inte skriva hela dagen, men jag har några saker som jag vill (och förhoppningsvis orkar) bli klar med innan morgondagens handledning. Solen skiner ute, hunden ligger vid mina fötter under bordet och jag har just ätit en riktigt god smoothie till frukost. (Äter alltid samma smoothie till frukost, men konstigt nog är den inte alltid lika god.) Några timmar skriva och sedan några timmar göra vad jag vill. Yepp, det är så jag tänke göra.

Väggen var för jävlig, men jag har i alla fall lärt mig att någon gång ibland se hur gôtt livet är. På något sjukt jävla sätt var det ändå värt att göra den resan. Så länge jag slipper göra den igen.

Sådan far, sådan son

Det finns inga som helst tvivel om att Biffen här är Harrys son. (Ja, förutom att Harry är den enda bagge som varit i hagen med tackorna då...) Tre veckor och redan linslus.

TIPS: Prova på spinning i Vänersborg i morgon

Nyfiken på att lära dig spinna? Vill du testa några olika spinnrockar? I så fall tycker jag att du ska ta en titt förbi Hantverksmarknaden på Restad Gård i Vänersborg i morgon lördag.

Jag kommer sitta i Hantverkshuset (Studieförbundet Vuxenskolans lokaler) och demonstrera spinning 10-15. Eftersom jag har svårt att prioritera kommer jag ta med mig alla mina (tre) rockar och säkert två kilo hanspunna garn i olika färger och tekniker.

För dig som vill prova på Ashford Elizabeth, Louet Victoria eller Majacraft Rose är det ett toppentillfälle! Jag kommer ha med mig ull som du kan provspinna med.


Oavsett om du vill spinna, titta, klappa garn eller bara prata stickning eller hantverk är du välkommen!

(Jag kommer inte ha någon försäljning, så det är helt okej att komma och titta och sedan gå därifrån utan att känna sig dum för att man inte köpte något.)

Vi ses?

PRESSTOP: Extra extra, stoppa pressarna!

Ni har väl sett dagens största nyhet? Clara och Kamilla släpper en stickbok i höst! Om vantar. Så klart!

Hejja hejja och stort grattis från mig!

The man who walk with sheep

Hur man förflyttar en skock får mellan två hagar: 

1. hämta en hink med mat
2. skramla med hinken
3. öppna hagen
4. börja gå

Det var betessläpp igår. Gannbonden skakde på huvudet skakat på huvudet när jag presenterade min "skramla-med-matburken-teori" för att få fåren till nya hagen. (Den fungerar tydligen inte på kor och fungerar det inte på kor, fungerar det inte på får heller. Bondens logik, alltså, inte min.) Självklart fungerade det! Vem behöver koppel när man har mat? (Går att applicera på hundar också.)

Om de hade varit hundar hade man kallat dem matmotiverade. Det är ett rätt passande ord för får också. Det är kanske 200 meter mellan vinterhagen och den nya. Det råkar ligga en skog emellan, men så länge hinkarna skrammlade var det inga problem. Väl ute i den nya hagen upptäckte de gräs och så körde de alla (inklusive lammen) huvudena i backen och började beta.

Det kanske bör tilläggas att de fått mat ur samma hinkar större delen av vintern. Man måste givetvis vänja dem vid att hink + skrammel = mat. Men, så snart de kommit underfund med det, kan man lura dem nästan vart som helst. Tillbaka in i hagen när de har rymt, till exempel. Fast mina får rymmer inte. Inte än i alla fall...

DAGENS SKRATT: En flaska vin och ett dåligt skämt

Trillad över den här videon via webbmagasinet Blish. Det har inget med stickning att göra, men den fick mig att börja fnittra hysteriskt, så jag tänkte jag delar med mig...

Historien är: en kvinna har druckit en flaska vin själv. Hennes man spelar in hennes röst när hon berättar ett skämt. Sen gör han en film och lägger på din druckna frus röst. Hysteriskt kul.

Fejjan idag

Pencillinet har tagit skruv och det finns hopp om framtiden. Så här i efterhand måste jag erkänna att det är en rätt go känsla att kunna se med två ögon. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det, typ.

Så, nu har jag bara en veckas förlorad tid att ta igen i uppsatsskrivandet. Tyvärr har C-uppsatserna inte kommit så långt i utvecklingen att de skriver sig själva...

Tacka!

Vi anade att det var något på G i gårkväll när Molly (aka Trean) började stångas med Holly, Biffens mamma. Eller om det var tvärt om, jag vet inte, men de brukar inte bråka. Hur som helst, vi drog slutsatsen om att det var lamm på gång och stängde in henne i lammningsboxen. Hon rymde två gånger därifrån och det slutade med att hon lammade ute i hagen.

Det blev ett tacklamm och hon är väldigt mycket större än det första. Som i att hon är större nu som nyfödd, än Biffen som är hunnit bli en och en halv vecka.  Å andra sidan är hennes mamma rätt rejäl.

Hon har rätt lustig päls, lammet. Huvud och ben är ludet med längre, rakt hår, främre delen av kroppen har finullskrus och bakre delen är mer vågigt. Ska bli väldigt intressant och se hur det artar sig. För hon får stanna, förutsatt att hon är frisk. Tackor hamnar inte på bordet i första taget!

Apropå lamm och päls så växer Biffen han med. Han är för övrigt finullskrullig över större delen av kroppen. För dig som inte vet vad det innebär, ska jag visa så snart lillan fått några dagar ensam med sin mamma i lammningsboxen. Då ska jag hålla upp dem brevid varandra så du kan få se skillnaden. Det är rätt häftigt. Att de se så lika ut, ändå vara så olika och dessutom se ut som två får i ett.

Lillan är onamnad än så länge, men hennes mamma bräker inte som ett får utan råmar som en ko, så det kan bli Rosa. Eller kanske Bella. Eller, som sambon föreslog sist det var lamm på G, Hjördis. Vi får se... Vad föreslår du?

Från sushi till garn och om Carol som gjorde rullen

Fibrerna till det här garnet kom i sushirullar med rött i mitten och vitt runtom. (Du kan se hur de såg ut här.) Det är en blandning av merino, mohair, yak och silk noils. (Noils är små pluttar, sådana som prickarna man brukar se i tweedgarner och -tyger.) Fibern var kul att spinna och garnet det ser ganska "rått" ut, trots att det är supermjukt.

Jag har tänkt sticka en cowl av det. Något i stil med Laura Chaus Attabi Cowl, men ändå inte. Ser den framför mig, men har inte hittat något mönster som stämmer överens med det jag ser, så jag får väl improvisera.

Fibrerna kommer från Carol på FeistyWomanDesigns. Carol satte sig i en bil och körde i sex timmar för att träffa mig när sambon och jag var över i staterna förrförra året. "Sex timmar är ett stenkast för oss i USA" sa hon när jag påpekade att det var en ganska lång väg för henne att åka. Hon var en väldigt speciell kvinna. Hon gav mig en spinnlektion på sin Journey Wheel (det är en spinnrock som är påminner om ett hopfällbart skåp, är snordyr och ser ut så här) på ett hotellrum i Toronto medan vi satt och pratade om livet. Samma morgon hade hon och hennes man Skip tagit med oss in till stan för att käka frukost med sina vänner och göra staden som sambon ville bli kvar i. (Då bor alltså Carol i Pittsburgh. Det är en bit från Toronto...) Ibland är det synd att folk bor så jäkla långt bort...

Heart Socks Done!

Hjärtsockarna är klara! (Dammit vad svårt det kan vara att ta bilder på sina egna fötter! Och Särskilt i start solljus. Inte för att det blir bättre för att man sätter sig i skuggan, men... Eller om det är svart eller rött...)

De är lite tighta och jag snålade lite med garnet i tån. Det första kommer nog töja ut sig, det andra kan eventuellt bli ett objekt för förlägning. En annan gång. (Hemma har man alltid sagt att "en annan gång" stavas A-L-D-R-I-G. Det kan ligga något i det, men när det kommer till stickning är jag inte helt säker. Jag är mer enveten än vad många tror när det kommer till knits and purls.) Jag gillar dem hur som helst.

Det mesta är restgarner. Allt utom det mörkgröna längst upp på skaftet och på mitten av foten för att vara exakt. Just det är från ett Regia-garn jag tänkt göra andra sockar av. Tror dock inte att framtida projekt blir lidande av att det fattas sex gram på ett nystan. Förutom det finner man Admiral, Fabel, Jitterbugg, samt handspunna rester från Dorissockarna i det här projektet. Och det bästa (eller värsta?) av allt är att det finns restgarner kvar! Funderar på att köra ett grönt tema till för att bli av med de sista resterna...

Mönstret kommer härifrån men har småjusterats lite från min sida. För hälen fuskkikade jag på Dödergöks istickade häl och totalt gick det åt 85 gram garn. Och det var många trådar att fästa i slutet... När jag blir mer skilled på flerfärgsstickning kanske jag kan ha fem till sex färger på gång samtidigt, men jag är inte riktigt där än...

En dag på sjukhuset

 

Jag flirtade mig in på en jourcentral i går. De hade egentligen inte tid för mig och de tog inte emot folk via sin egen växel (allt skulle gått via vårdupplysnigen 1177.se) men av någon anledning gjorde de ett undantag. Kanske för att jag inte gav mig. Frågade hur illa det ska vara för att man ska få hjälp, hur stort kan ett ögonlock bli innan det inte kan bli större? Så syster Ulf skrev in mig. 

Efter en snabb undersökning av en allmänläkare fick jag en remiss i handen och skickades till ögonakuten på Uddevalla sjukhus. Jourläkaren galopperade in i skinnjacka och chinos. Han var jätteung för att vara specialist (tycker jag) men såg mycket läkarallvarlig och seriös ut, tittade på ögat med maskin, utan maskin, såg lite bekymrad ut, sa inte ett skit om hur det egentligen var ställt men ville ha mig röntgad. Det där samtalet han gjorde till röntgenavdelningen... Jag tror jag är glad att jag fattade mindre än hälften, för det lät inte bra. Men till och med jag fattade att tumör inte var med i bilden. Tack för den informationen. Men, skiktröntgen var visst inte igång på söndagar. Så jag fick fyra penicillintabletter och fick åka hem. 

Idag var det bara att åka tillbaka till sjukan för nya undersökningar. Titta här, ser du det här, vad är det för färg på den här, hm hm, akut röntgen. Jag satt och höll upp ögonlocken med fingrarna för att se något alls. Och så blodproven. Kanyler. Jag avskyr sånt. Jag är svårstucken och gillar inte att bli det. Dålig kombo. (Vem trodde att jag var blodgivare?!) Tre jävla gånger stack de mig. Men blodvärdena var okej, röntgen visade grönt och jag fick åka hem, men med en brasklapp om att jag skulle behöva komma tillbaka för uppföljningskontroll senare i veckan. Den unge allvarliga och väldigt seriösa läkaren skakade hand och sa till mig att ta lite is på ögat. Ja, och så hade han ju skrivit ut en låda penicillintabletter också. 

Folk gnäller på vården. Jag gjorde det häromdagen också för en helt annan grej som inte hör hit. Men varje gång jag har varit i kontakt med akutsjukvården i Trollhättan och Uddevalla har de gjort sitt jobb jäkligt bra. 

Och -  ni som undrade, jag sökte träffade en läkare redan i torsdags och fick behandling med cortisonsalva. Det hjälpte bara inte. Så, nog om ögon. I morgon lovar jag att blogga stickrelaterat.

PS. Tack för alla bättringsönskningar, de värmer! DS.

Spinnkärringen i pörtet eller svullen sjöman på lammsläpp

Idag har jag varit på lammsläpp på en gård några kilometer hemifrån. Satt och spann i en gammal lada medan folk sålde lefsor (stekt mjukt tunnbröd, typ) och marmelad runtomkring. Kände mig lite som en gammal kärring i ett mörkt pörte, ful som stryk och tämligen ledbruten. Som tur var satt jag med min friska sida åt ingången, så folk hoppade inte till förrän de kom riktigt nära. Bara pensionärerna vågade fråga vad jag gjort. Ungarna stirrade och föräldrarna försökte låtsas som ingenting. Undrar själv hur jag hade reagerat. Kanske borde jag egentligen ha stannat hemma. Dessutom är det är lurigt att köra bil med bara ett seende öga. Visst, det är en vanesak,  men just nu är det nog något jag bör undvika.

Inflammationen börjar bli jobbig. Trodde i ärlightens namn att det skulle vända i natt, men icke. Snarare tvärt om. Ser ni "butt cracken?" (Luta huvudet åt vänster och skåda stjärtskåran.) Kan också påminna om ankläppar. Fast i ögat då. På något vänster lyckades jag tjata mig till en läkartid på en jourvårdcentral som jag absolut inte är listad på och egentligen inte kan få tid hos utan att ringa 1177. (Sjukvårdsupplysningen.) De ville konsultera med läkare och ringde upp mig, ställde tre frågor - och gav mig en tid. Jag börjar bli orolig på riktigt. Med tanke på att de började med att säga att de var "knôkade" idag, kan det hända att de tyckte det lät mindre bra de med.

Hagbygge i en bild

Gårdagen kan sammanfattas med bilden ovan.Vi hade gott om hjälp och nu har vi en jättefin sommarhage till bääarna. Fast vi måste ha en till, (parasitrisk och grejor) så det blir till att bjussa på öl och barbeque snart igen.

Bättre än på länge

Upptäckte att man inte orkar så mycket med inflammation i kroppen. Jag har varit helt utslagen några dagar nu. Den hann sprida sig ner i kinden, käken och vidare till örat innan den någon gång i natt bestämde sig för att lugna sig. Jag ser för jäklig ut, men det gör faktiskt inte ont längre. Och jag kan le utan smärta för första gången på tre dagar. Man får vara glad för det lilla.

Idag står byggande av sommarhage för fåren på dagordningen. Jag tänkte ta med mig kameran ut i det gröna (okej, det är inte grönt än, snarare gulvisset från förra året) och knäppa lite bilder. Kanske lite lammbild också? Vi väntar på att Trean aka Molly ska släppa sin last också, men hon verkar knipa inne med småttingarna trots att hon är stor som ett hus och knappt kan gå. Återkommer!

Godmorgon!

Hur var det nu... En flicka ska vara glad, kåt och... oinflammerad?

Sist jag hade en liknande look hade en hårsäck i nedre ögonlocket blivit inflammerad. Det var julen 2006 eller kanske julen 2007. När svullnaden gick ner fick jag ett gigantiskt blåmärke och såg rejält misshandlad ut. Några hade mod att fråga om killen slog mig. (Jag var singel då och den enda killen jag dejtade var så liten och tunn att jag gjort mos av honom bara jag satt mig på honom.) Trots det var det ingen som köpte den helt sanna förklaringen om ögoninflammationen.

Det gör jäkligt ont, faktiskt. Inte bara ögat, det har spridit sig ner i kinden. Ska till vårdcentralen. Hoppas de har ett mirakelmedel.

Väntar för övrigt på bättre väder (eller rättare sagt bättre ljus) så jag kan fota sockarna för den ovetenskapliga utvärderingen. Och så planerar jag en tävling med handspunna priser. Håll ögonen öppna! (Eller ögat, om du nu ser ut som jag...)

Försten ut

Vid halv nio klampade sambon in i sovrummet, upphetsat skrikande "lamm på gång" för att sedan vända och dundra ut igen. Ni som känner sambon vet att han är en tämligen lugn kille som bara hetsar upp sig när Tottenham spelar match. Idag verkade det med andra ord som om det engelska B-laget höll på att vinna redan tidigt på morgonen, trots att det inte börjar spela förrän halv tre i eftermiddag.

Det var Holly som var först ut. Vi stod och kollade in hennes juver i går och konstaterade att det såg sprängfärdigt ut, men hade inte trott att hon skulle lamma förrän om en vecka. Hon skötte allt alldeles strålande. Det tog inte mer än tio minuter innan lillen var ute och efter det kanske ytterligare tio minuter innan platen var på benen. Han (för det är en bagge) är litet som katten (1077 gram), men ser frisk och kry ut, hittade tutten snabbt och allt det där.

Eftersom vi är på det klara över att vi inte bör ha fler än en bagge och att den vi har absolut inte ska idka inavel, har vi bestämt oss för att kalla honom Biffen. (Vi funderade på Steken också, men Biffen är lättare att säga.) Som en påminnelse om vart han ska hamna när han är tillräckligt stor. (Om ingen vill köpa honom, så klart.) Har vi tur blir resten tackor. Då ska de absolut få mindre makabra namn.

PS. En sann mor tar födandet med ro? Holly ville under inga omständigheter missa frukosten när det var dags att lamma. Hon låg ner och åt. Det gick det med.

Bojkotta ordverifiering!

JAG TRÖTTNADE PÅ spam för ett tag sedan. Med tungt hjärta slog jag på ordverifieringen. Jag hatar ordverifiering. Det dödar liksom lusten att kommentera. Dödar min lust att kommentera. Kändes som om jag syndade.

Men för inte så jättelänge sedan gjorde Fiffel och Tråd ett inlägg om hur man gör för att undvika skräpposten - utan att behöva ha någon ordverifiering. Äntligen! Eftersom Fiff sammanfattat det så bra, citerar jag henne rakt av:

"Det var intressant att höra hur några av er har tacklat problemet med skräppostkommentarer. Jag kände igen mycket av det ni tog upp! Precis som flera av er skrev så är det i stort sett bara på äldre inlägg som skräpposten dyker upp. Men jag visste faktiskt inte att man kunde ställa in att man ska godkänna kommentarer på inlägg som är ett visst antal dagar gammalt. Det är ju superbra! För jag har inte lust att godkänna alla kommentarer som det är just nu.

Jag har inställt så att jag får mail när någon kommenterar. Tycker det är trevligt att få veta direkt när jag får en ny kommentar. Alltså har det blivit en del skräp i inkorgen på sistone. Och även jag har haft mer problem med vissa inlägg. Särskilt ett. Men då gick jag in på inlägget och ställde in så att befintliga kommentarer syns, men att det inte går att kommentera längre.

Det känns ändå som om vi alla har i stort sett samma problem. Nu tacklar jag det hela genom att jag ska godkänna alla kommentarer på inlägg som är mer än en vecka gamla. Det verkar funka riktigt bra hittills!
Så jag fortsätter kriget mot ordverifieringen, och jag hoppas fler hänger på!"

Så nu när ni vet hur ni slipper skräpinläggen, ta bort ordverifieringen ni också! Snälla!

TANKESTÄLLARE: Den faktiska kostnaden av en virkad badrumsmatta

Foto: Rät & Avig

Vad tror du att den här mattan kostar? Ann-Britt har gjort en jäkligt kul uträkning om hur mycket hennes nya handvirkade badrumsmatta skulle kosta om den såldes med rimlig betalning för nedlagt arbete. Det framgår inte om momsen ingår, men för att dämpa chocken lite kan vi väl låtsas att den gör det.  Jag tycker hur som helst det är värt en tankeställare.  

Ta en titt här!

Uppdatering: Priset var visst exklusive moms.

Osexigt men praktiskt

Jo, jag stickar också. Senaste avmaskningen var sambons sockar. Han har jäääkligt långa stortår. Så jag stickade ett par specialare till honom. Han har aldrig haft ett par sockar som sitter tätt intill tårna hela vägen och hävdade först att de var för små. Eftersom jag fått sticka om tådelen ett gäng gånger för att de skulle passa, var jag inte pigg på att göra det ännu en gång. Allstå fick han använda dem en halvtimme för att sedan säga om de verkligen var för små, eller om han bara var ovan. De var inte för små. (Tur, för då hade det tagit ännu en evighet innan de blev klara. Började på dem i november förra året.)

Jag kallar dem Pointy. De är stickade i Schoeller & Stahls Fortissima Colori Socka som jag färgat svart. Att sticka tunna sockar i svart är inte jätteroligt. Kan hända det tar ett tag innan jag gör det igen... Minskningarna för tådelen har gjorts på enbart en sida, två maskor varje varv. (Istället för fyra vartannat som man vanligtvis gör.) Väldigt användbart för min sambo, men antagligen inte för den större massan. Han är hur som helst nöjd. Bra, då är jag det jag med. Mest för att de äntligen är klara.

Oskyldig som en hund

Några fler bilder från helgens klippning... Så här ser en Eddie ut när man skällt på honom för att han rotat runt i den nyklippta ullen efter färskt bajs. Så, när han fått oss att tro att han fattat grejen, slickar han lite direkt på fåret istället. Kanske inte rent bajs, men absolut inte helt ren. 

Men Holly (flockens primadonna) hade stor integritet svarade med att stånga honom så det klonkade i hela garaget (aka klippstudion). Som osentimental ägare tyckete jag att han fick lära sig av sina misstag och inte slicka på fåren. Om han fattade galoppen? Nej. Alltså fick vi hålla honom ur vägen efter det.

PS. Har någon bra tips på hur man lär en hund att inte äta allt bajs han hittar? Klickerträning?

Bättre än sist, men långt kvar till klipp-SM

När jag skulle klippa fåren i höstas, var jag lite kaxig. För att jag en gång tidigare klippt ett får med maskin (du kan läsa om den inte helt smidiga övningen här) och för att jag sett fårklippare klippa "massor" av gånger. Men det är inte lika enkelt som det ser ut. Man förstår inte riktigt förrän man är där själv hur jäkla jobbigt det är att stå med ryggen böjd och ha fyrtio, femtio otypliga och stundtals ovilliga kilon framför fötterna.

Visst kan jag klippa ett får själv. Visst kan jag få det att sätta sig och vara hyfasat still. Men det hade tagit lång tid om jag skulle ta alla bäarna på egen hand. Jag hade nog inte orkat mer än ett om dagen, för i någon vidare form är jag inte. (Framförallt inte min rygg.) Därför är det helt grymt att ha en kompis som Gro som för andra klippningen på raken ställde upp som fårhållare.

Det gick bra. Jag märker att höstens klipp-battlande gett resultat och att jag klippte både snabbare och säkrare nu än förra gången. Inte ett enda felklipp gjorde jag (alltså att inget av fåren fick klippskador, själv stack jag mig flera gånger.) och det är jag faktiskt rätt stolt över. Däremot var det en tacka som satte sig på saxen. Tur att man tål att se blod. Men hon mår bra, haltar inte (för det var i benet det tog) och äter precis som de andra. För det var ju det där med saxarna. Den nya fina dyra saxen jag köpte, passade inte alls till ullen på mina får. Det gjorde däremot den gamla, väldigt spetsiga saxen... Men det gör jag ett inlägg om en annan dag. Ifall det finns någon annan (eller kanske en blivande) fårägare där ute som skulle vara nyfiken.

Nu väntar vi på lammen. De första borde komma i månadsskiftet april/maj. Lammningsboxen är klar, lammningsattiraljerna inhandlade. Jag håller tummarna för att tackorna klarar av utknökandet själva, att lammen ligger rätt när de ska ut, att ingen behöver flaskmatas och att alla tackor och lamm är och förblir friska. För jag har haft lite otur tidigare. Mina första veckor som fårägare var inte roliga. Lössen var bara en del. De bortsprängda klövarna en annan. (Jag tror jag ska skriva om dem också. Har märkt att det finns andra fårägare som läser bloggen. Kanske någon av er sitter inne med bra tips?) Så, jag tycker att jag som omväxling är värd lite motorvägs-fårägande. Och en motorvägslammning.

TIPS: Två busenkla tävlingar med finafina priser

Ligger två finfina garntävlingar ute nu.

Dels har Dödergök en inspirationstävling där man tipsar om sitt favoritmönster och har chansen att vinna ett av tre fina garnpaket.

Dessutom har veckans Stick With Us Podcast spinn-tema och en tävling där du kan vinna en härva handspunnet garn i mjuk värmlandsull. Vem som spinner garnet? Jag (så klart?)! Titta in här för att hitta veckans avsnitt och få en chans att vinna garnet!

Hjärtan is tha shit!

Efter mormors julklappssockar, var jag i gasen. Hjärtan var grejen och jag kastade mig in i ett nytt flerfärgsprojekt. Några restgarner, några "nya" nystan, några kommersiella garner och något handspunnet. Var bra igång där runt jul. Sedan "dog" projektet. Kommer inte ihåg vad som kom emellan. Kanske bara att jag inte var ledig längre, kanske var det för jobbigt att ta med sig stickpåsen som blev ganska stor med alla nystan.

Hittade hursomhelst projektet i garnrummets kaos häromdagen, tog tag i det och attans vad kul det var! Hjärtmönstret är jäkligt roligt. Och snyggt. Basmönstret hittar heter Hearty-Stripy Socks och du hittar det här. Jag har gjort några ändringar efter mormors sockar. Gjort det lite mindre "stelt" (i mitt tycke) och kör med enbart en basfärg. Jag är inte klar med dem än, men känner redan lite ledsenhet över att det roliga snart är slut. Tror det betyder att jag ska ge mig på ett nytt flerfärgsprojekt efter det här. Har ett gäng nystan Léttlopi. Kanske en isländsk väst? Har du några förslag?

Mordvapen per post - till helgen smäller det

De ser rätt groteska ut, fårsaxarna. Potentiella mordredskap de luxe. Den här kom på posten idag. Köpte en billig variant på Granngården i höstas, men hyser ingen större tilltro på att den ska serva oss i den här klippningen också. Har en känsla av att priset på den här typen av varor säger en hel del om dess egenskaper. Den här var med sina 235 kronor avsevärt dyrare än höstens inköp på dryga åttio spänn. Vad den går för återstår att se, men den känns helt klart rejälare än den tidigare. Kanske kan uttala mig bättre om saken efter helgen, för på lördag morgon smäller det. Garaget konverteras till klippstudio. (I praktiken innebär det bara att golvet plastas in, för de poopar och peear ogenerat precis där de står.)

Inte för att de berättat det för mig, men jag har en känsla av att bäarna kommer gilla klippandet också. De skötte sig exemplariskt vid klippningen i höstas, som om de förstod vad man höll på med (trots att det var första gången de klipptes) och att det skulle kännas bättre efteråt. I och för sig, de hade löss i höstas. Ingick i köpet, så att säga. Det är (har jag märkt) inte något fårägare gärna talar om, men enligt veterinären som skrev ut medicinen är det ganska vanligt.

Jag blev ärligt talat förtvivlad när jag såg Harry (baggen) klippt, för det krälade överallt. Vita maskar som satt fast i huden. Ett tag var jag rädd att vi skulle bli tvugna att ta bort honom - jag visste ju inte ens vad de blodsugande jävlarna var för något. Nästa gång det händer (om det gör det) kommer jag ta det lite coolare. Några droppar spot on-lösning i nacken och problemet var avhjälpt.

Så här såg det i alla fall ut. De små vita grejorna är larver och gnetter, den stora är den färdigutvecklade lusen. Arten heter Melophagus ovinus på latin. På svenska säger vi stora fårlusen. Ofarlig men tämligen obekväm för fåret. Är med facit i hand ganska lätta att känna igen, både gnetter och lus har streck på bakdelen och dem ser man ganska tydligt om man tittar noga, även utan förstoringsglas.

Så, när jag skalar av fåren kostymen till helgen hoppas jag att de är hela och fina undertill. Och lusfria. Håll tummarna för mig!

PS. Kan tilläggas att den här lusen inte överlever utan värddjur och att värddjuret för fårlus allti är ett får. Hittar du en sån här i din ull kanske inte fåret haft det så kul innan klippning, men det sprider sig inte till männsikor och inte till dina garner.

INSPIRATION: Socklådan

Igår trillade jag över de här bilderna på Ravelry. Tjejen har seriöst många sockar. Åttioen stycken. Jag tycker att det är så coolt! Och väldigt inspirerande. Hon heter Staci och bloggar här. På Ravelry hittar du henne här.

Jag har inte åttioen sockar, men jag tänkte att jag ändå kunde göra en socklåda jag med för att få lite perspektiv. Så här ser min ut. Nedre raden är sockor stickade av handspunnet garn, resten är kommersiella garner, allt som allt tjugotvå par. En bra bit ifrån åttioen, men tillräckligt för att värma fossingarna när det behövs.

Apropå sockar tänkte jag dela med mig av en högst oventenskaplig utvärdering av sockgarner och dess hållbarhet framöver. Ta en titt på hur mycket stryk mina sockar egentligen fått det senaste året. Många av dem har fått jobba hårt i mina arbetsskor på båten och jag tänkte att det kan vara intressant och se vilka som övelevt bäst och vilket garn de är stickade i.

100-årspresenten

SAMBONS FARMOR FYLLDE 100 ÅR. Det var ingen nyhet att tanten var gammal eller att hon skulle fylla år, men jag var liksom inte på det klara över att jag skulle med på kalaset. Men det skulle jag. Fyra dagar innan vi packade in oss i bilen för att åka till Stockholm, insåg jag att det var hög tid att påbörja sjalen jag hade tänkt ge henne. Spetssjalen jag tänkt ge henne...

Jag och spetssjalar... Ni som hängt med ett tag vet att jag inte är helt hajj på spets. Egentligen förstår jag inte varför jag envisas med det. Kanke för att det trots alla upprepningar är ganska kul. Jag slet som en dåre i tre dagar och blev klar med den klockan tolv på natten dagen innan vi skulle åka. Hann precis blocka livet ur den. Jo, den dog i blockningen. Första gången det händer för mig. Att garnet bara plattas ut och... Liksom... Dör...

Garnet var lyxigt värre, inköpt i USA för två år sedan. Innehöll visst både silver och silke utöver ullen. Glittrade fint och allt. Var trevligt att sticka med, men ojämt spunnet och fullt med knutar. Ett ganska dåligt köp med facit i hand, men vad fasen, det var kul att testa. Det hette hur som helt Kraemer Yarn Sterling Silk & Silver. Kan ju hända att jag fick måndagsexemplaret.

Mönstret heter Prairie Rose Lace Shawl och är designat av Evelyn A. Clark - skaparen av Shetland Triangle och Swallowtail Shawl. Det fanns med i en bok jag har stående här hemma i bokhyllan, The Knitters Book of Wool. Det var kul att testa något nytt, men jag tycker nog den var lite svår. Om du har tips på en lätt och snygg trekantssjal får du gärna tipsa!

Och när jag ändå var där, passade jag på att fota telegrammet från kungen. Är väl enda gången i livet jag kommer få se ett sånt...

Vad 100-åringen tyckte om sjalen den? Bra fråga! Hon är blind.

PS. Killens bror ställde motvilligt upp som modell vid fotandet. Lovade att hans ansikte inte skulle synas. Om ni undrar varför tanten har skägg, menar jag...