Sunday, April 13, 2014

In the making



Efter hemkomst infann sig den stora tomheten. Allt man planerat för i en månads tid blev så övermäktigt att man liksom säckade ihop. Värmlandströjan provades på heltid men behöver justeras och hamnade sådeles över en stol i köket. Papillion (bilden) som förgyllt mina två sista ombordveckor hamnade slängd över en pall i stickrummet.

Istället grabbade jag tag i mitt monstersockprojekt som legat i ide under påmönstringen. Någon gång sent förra året, lovade jag att sticka tretton par raggsockar till ett ålderdomshem i Lettland. (Ni som minns Stickhjälpen kommer kanske ihåg Palīdzēsim? Tyvärr upphörde inte hjälpbehovet när stödorganisationen gick i graven. Jag har fortsatt att skicka stickat till dem då och då och när de frågade om jag kunde värma åldringarnas fötter kunde jag liksom inte säga nej...) Jag har plockat ihop vad jag själv har, tiggt till mig lite sockgarnsrester av vänner och dragit igång. Hittills är fyra par avklarade, ett femte par in the making. Lagom hjärndött för att gå per automatik när de grå inte vill medverka i någon högre grad. (Om någon där ute vill hjäpa till, antingen genom att sponsra med garn - restgarner är mer än välkomna, eller genom att själv sticka ett par sockar, får du gärna höra av dig! Det finns ingen deadline i dagsläget. Inte mer än att de ska levereras innan nästa jul.)

Och så spinner jag. Startar ljudboken och låter händer och fötter göra jobbet. Funderar på om det inte är dags att ta tag i fiberstashen också.... Fast å andra sidan, så länge det inte ökar dramatiskt (och här undantar vi helt och hållet de elva ullproducenterna och deras avkommor ute i ladugården) får det ses som okej. Man kan inte göra allt på samtidigt och på en gång.

Thursday, April 10, 2014

Home again


Jag är hemma igen och jag välkomnas av regn, en hyperglad hund och småttingar i ladugården. Häromdagen uppdaterade jag min Facebookstatus med orden"Home - and never again sammanfattar den här månaden ganska bra." Och så är det. Ombordtiden har inte varit dålig och inte hemsk, men den har fått mig att åter inse att jag har värderingar och uppfattningar som jag inte är brerdd att rucka på. Att jag inte kan jobba på en arbetsplats där man systematiskt negligerar säkerhetsarbetet. Där man utsätter sina kollegor för högriskarbeten utan att reflektera över det. Och jag vill inte jobba på en båt där alla snackar skit om alla. Jag har bättre saker för mig. Så jag tackar för mig. Nytt båtjobb är på G, så vem vet, kanske är jag till sjöss snart igen. Kanske inte. Tiden får utvisa.

Nu är det vänner, stickning, spinning, sömnad, trädgård, lamm, fårhage och lättare renovering som står på listan. Efter en månad i en sluten verkstad och med mycket tid att tänka, har jag redan gjort upp planerna. De ska bara sättas i verket.

Såg dessutom att Dödergök startat en sockutmaning. Jag är fortfarande igång med min "tio tröjor på ett år"-utmaning och låter sockstickandet vila (okej, det är inte helt sant, men mer om det en annan dag), men det påminner onekligen om den där sockgarnsutvärderingen jag skulle göra. Den kommer att dyka upp inom kort. Dessutom är någa projekt klara att visas upp.

Så, jag drar igång. Börjar med att visa en bild på en av dagens färskingar i ladugården. Sex småttingar än så länge. Fler bör komma inom kort.

Wednesday, March 26, 2014

Nattvakt


Under nattvakterna till kaj sitter jag i lastkontrollrummet tillsammans med styrman och sköter lastning, lossning och barlast. Vid lastning pumpas cementen rakt ner i lastrummen, men vid lossningen är det ett helt atilleri med maskiner, skruvar (spiraler) och kedjor som ser till att cementen kommer upp till lastarmen på däcksnivå. Rätt häftigt egentligen...

Tuesday, March 25, 2014

Framåt


Värmlandströjan går framåt. Den blir lite mer figurnära än vad jag tänkt och ränderna hamnar på helt fel ställe om man nu vill framhäva det lilla man har (bröst) och döja det man har lite för mycket av (kramgo midja). Men vad fasen, jag har lärt mig massor. Som att ljusa partier blir väldig mycket bredare än mörka partier trots att de är på lika många maskor. Det är ju något jag egentligen vetat sedan tidigare, men jag är en sån där person som måste göra det själv för att det ska fastna. Och i ärlighetens namn, jag hade inte en aning om hur tröjan skulle bli när jag började med den. Alltså hade jag ändå aldrig räknat ut bredden på ränderna och sedan labbat fram vilken rand som skulle vara här eller där. Jag är nöjd. Det är det som är huvudsaken. Finliret tar vi nästa gång.

Monday, March 24, 2014

A day like this



Idag är en sån där dag då man faktiskt gärna är på sjön. Solen skiner och vattnet är nästan helt stilla. Om det inte varit för kylan, skulle man kunna tro att det var sommar.

Jag har ägnat vakten åt att knacka bort gammal cement från kopplingsstationen. Varje gång man kopplar och kopplar loss rören, rinner det ut lite cementpulver. Sedan rengar det på det, cementen brinner (härdar) och sedan är det inte så lätt att få bort längre. Vi använder syra för att tvätta bort cement, men har det blivit för många lager biter inte syran och man får ta fram hammare eller rostpistol istället.

Jag var volontär på det jobbet idag. Alternativet hade varit att tvätta med syra. Det gillar jag inte. Mest för att syran retar i halsen och ger en att hosta. Skulle man göra det helt rätt, skulle vi ha ordentliga andningsmasker. Men vi gör det inte helt rätt av tusen dåliga andledningar. Och jag, jag väljer för en stund att glömma bort det faktum att jag är skyddsombud. (Man kan inte ta alla fighter och det finns tyvärr arbeten som är mer allvarliga ur säkerhetssynpunkt än det här. Jag väljer att bråka om dem istället.)

Hur som helst. När vakten är över kan man göra lite vad man vill. Jag satt ute en stund och njöt av solen. Men sen blev det kallt och jag bestämde mig för att ta en bastu istället. Om jag bara kommer på hur det jäkla aggregatet fungerar... 

Friday, March 21, 2014

Tokyo




Årets andra tröja (av planerade tio) gav mig tennisarmbåge. Jag kan inte säga att den var en ren fröjd att sticka, men den var klart värd besväret för den sitter som en smäck. Mönstret heter Tokyo och har en ganska enkel konstruktion. Tröjan stickas i två T-formade stycken som sys ihop. (Jag funderar på att sticka en i samma modell, men utan weave and box-mönstret.)


Det melerade garnet heter Mirasol Hacho och hamnade hos mig via ett hemlisbyte för ett gäng år sedan medan det ljusgröna Lerke från Dalegarn kompletteringsköptes för den här tröjan. De fungerade bra ihop, garnerna, men jag tror inte att jag någonsin kommer använda mig av Lerke igen. Det är sladdrigt, löst spunnet och splittar sig mest hela tiden. Till skillnad från Hacho som är ett hårt tvinnat runt garn.

Garnekvationen för den här tröjan hamnade på ynka 100 gram minus i stash: jag behövde 250 gram Lerke för att "bli av" med 100 gram Hacho. Men vad fasen... Bättre det än att köpa allt nytt?

Jag har en hel del Hacho kvar. Om du har tips på projekt som passar till hysteriskt spräckliga garn får du gärna tipsa!

Tuesday, March 18, 2014

Hytten


Det här är min hytt. Rätt stor, skulle jag vilja säga. Någonstans runt 20 kvadrat. Båten har ett gäng år på nacken och det syns även på inredningen i hytten (så som att soffan ser lite lätt sunkig ut trots att någon bytt överdrag de senaste 20 åren) men den är helt okej. Huvudsaken är egentligen att kojen är skön att sova i och det är den. Sover alltid som ett litet barn ombord. Det är något med dunkandet från maskinerna. Jag har (så klart) en egen toalett också, men där ser man definitivt att båten inte är purung så jag väjer helt enkelt att inte dela med mig av just den vyn. Ni missar inget, jag lovar.

Sunday, March 16, 2014

Klippt


Rapporter hemifrån säger att fåren snaggats. Planen var att jag skulle klara av den biten innan jag gick ut, men under vintern har ullen lyckats tova sig på mage och bröstben till den grad att jag inte fick in saxen mellan huden och tovorna. Jag gav upp och fixade en fårklippare istället. Kostar lite mer (nä, mycket mer – att klippa själv är gratis när man väl köpt saxen) men är väl värt det.

Vi har funderat en hel del på  hur och varför tovorna uppkommit. Förra vintern hade de finfin ull. Å andra sidan gick de ute i ur och skur då (givetvis med tillgång till skydd – de valde själva om de ville bli blöta eller inte) medan de gått inne i ladugård i år. Det kan vara förklaringen. Det är så fiffigt med får att ullen tvättar sig själv om djuret går ute i regn. Något med att fettet fungerar som schampo. Jag skojar inte. Tar bort lukt gör det också. Ett får som varit ute i en regnskur och sedan torkat, har finfin ull och luktar knappt får alls. (Ja, det är klart, allt är relativt. De är ju inte helt doftfria heller.) Så, nästa år blir det till att bygga en hage i anslutning till ladugården så att djuren kan gå in och ut som de vill. Alternativet verkar vara att bada dem i badkar en gång i månaden...

Saturday, March 15, 2014

Äta, andas och gråta cement

Ett av fartygets konstverk.

Jag hade tänkt träna en del nu när jag är ombord, men orken försvinner när man jagar runt i lastrummen med gummiklubbor och sopborstar i timtal. Jag tänker att det är träning det med.

Fartyget är specialbyggt för att ta cement och det är det enda vi går med. Om du någon gång blandat cement och tyckt att det dammar en fasligt massa, kan jag säga att det inte är bättre när dealar med resterna efter en åttatonslast. Jag äter cement, andas cement, gråter cement. Jag har lärt mig att det finns en oskriven regel som säger att man alltid har med sig ögondroppar och lotion när man mönstrar på här. Cement drar sig till fukt och letar in sig i ögonen och den torkar ut hud. Eftersom jag varken har med mig det ena eller det andra, kommer jag väl vara både rödögd och knastrig när jag åker hem.

Men, jag har det bra. Det känns som hemma. Lite som att vara tillbaka i sitt rätta element. Det var svårt som fasen att gå iland och vänja sig vid åtta-till-fem-jobb (det tog ungefär sju år), men återanpassningen till sjölivet har gått på nolltid. Nu är bara frågan vad som händer efter det här. Om det tar sju år att anpassa sig till landbacken en andra gång. En gång sjöman, alltid sjöman, liksom...

Saturday, March 8, 2014

Apelsinklyftor, hejjarop och snygga häckar

Jag kan redan nu säga att det här inlägget inte kommer handla om något garnrelaterat. Det kommer att handla om Vasaloppet och om färgen gul. Och ett uppvaknande.

Idag för en vecka sedan vid den här tiden, stod jag och förberedde min första Vasaloppsstart. Ur det vita startkuvertet plockade jag fram klistermärken för uppmärkning av skidor och ombytesväska, sändaren jag skulle ha runt foten – och min nummerlapp. Min gula nummerlapp. När jag drog upp den tänkte jag att guldgul är bättre än tokgul, men snygg var den inte. Jag tyckte inte om den. Inte alls. Bredvid mig plockade min bror och sambo upp sina vita nummerlappar.

Man gör nämligen skillnad på oss deltagare i Vasaloppet. Självklart finns det tävlings- och motionsklass – och sedan 1997 det till och med en officiell damklass. Det är ju inte illa. (Vi ignorerar det faktum att kvinnor inte kunde vinna – och här får vi helt enkelt inse att kvinnans fysik inte alltid kan jämföras med mannens, ett Vasalopp före 1997.) Men så var det där med nummerlapparna...

Män har vita nummerlappar. Veteraner, de som genomfört 30 lopp eller fler, har orange nummerlappar. Sedan två år* tillbaka innebär det att kvinnor rent teoretiskt också kan ha en orange nummerlapp. Två år, undrar du kanske? Men Vasaloppet firade ju 90-årsjubeleum? Du är något på spåren där. Men du förstår, före 1981 var det förbjudet för kvinnor att åka Vasaloppet. Distansen var för lång och det var inte bra för kvinnors hälsa att åka så långt. Det fanns de som försökte. Jag har hört talas om en kvinna som varje år satte på sig lösskägget och gav sig ut i spåret – och som varje år blev inplockad och diskvalificerad. Ja, och så var det kvinnan som genomförde ett lopp 1923. På 10 timmar, 9 minuter och 42 sekunder. Med träskidor. Det var efter det de förbjöd fler kvinnor att åka. Fram till 1981 som sagt. Ja, och så var det ju kvinnornas gula nummerlappar. De vi tilldelas av den enkla anledningen att vi är födda – ursäkta min plumphet, utan snopp.

Jag har frågat andra varför man måste ha en avvikande färg grundad på kön i en av världens största skidtävlingar. Det finns tre solklara vanligt förekommande (manliga) svar:
  1. Kvinnor ska ha avvikande färg på sin nummerlapp för det ger dem fler apelsinklyftor. (Kvinnor behöver mer energi?)
  2. Kvinnor ska ha avvikande färg på sin nummerlapp för att det ger dem fler och bättre hejjarop. (Kvinnor behöver mer uppmuntran?)
  3. Kvinnor ska ha avvikande färg på sin nummerlapp för att männen lättare ska hitta en kvinnlig rumpa att åka efter i spåret. (Männen behöver kvinnliga rumpor och är rädda för att följa en snygg manlig häck?)
Nummerlappsgrejen har skapat en viss osämja i min familj. Far (34 Vasalopp) och bror (10 Vasalopp) är helt oförstående och till min stora sorg insåg jag häromdagen att inte heller min mor (0 Vasalopp) förstår. Sambo (4 Vasalopp) förstår, men lägger sig inte i diskussionen. (Han och morsan tävlar därmed om vem som ligger sämst till just nu.) Och det var när jag insåg att folk inte ens kunde sätta sig in i situationen, inte över huvud taget förstå eller se en orättvisa, som jag bestämde mig för att inte hålla tyst längre. Oroa dig inte, det här är fortfarande vara en stickblogg. Men stickning är också feminism. Kanske bidrar det att jag åter igen är ombord och åter igen ser hur olika man faktiskt behandlar män och kvinnor. Inte för att man är elak utan för att man helt enkelt är en del av en kultur som satt ramarna för hur saker och ting ska gå till. För att man inte blivit lärd att ifrågasätta den.

Jag begär inte att folk ska tycka detsamma som mig. Vi har alla rätt till våra egna tankar och åsikter. Men om man över huvud taget inte kan tänka sig att se olikheterna, skillnaderna, avvikelserna, (oavsett om man förespråkar eller motarbetar dem) då tycker jag att det är ganska illa. Skidåkning har inget med kön att göra. Kön är ingen giltlig anledning att peka ut en skidåkare i mängden. Inte. Jag köper helt enkelt inte grejen med uppdelningen. (Jag skulle vilja säga att jag inte köper den gula nummerlappen, men det är ett faktum att jag betalade 1530 kronor för att få den, så jag måste tiga still där.)

Så, frågan är varför jag måste delta som en kvinna bland männen och inte som en deltagare bland andra deltagare? Jag skulle verkligen vilja ha svar på det.

* Vasaloppet ställdes in 1991 p.g.a. snöbrist, 2014 skulle ha varit det 33:e året då kvinnor fick delta

Thursday, March 6, 2014

Innan garnet blir för gammalt


Det blev en hel del garn över efter Vormorgun. Jag tänker att det är synd att låta det ligga och bli äldre än vad det redan är. Så jag körde igång projekt "first top-down sweater utan mönster". Det kan väl hända att det repats mer eller mindre i ett antal omgångar, men jag tror att jag kommit fram till en bra form nu. Bara att tuta och köra.

Tuesday, March 4, 2014

Revanschsugen de luxe

Mitt Vasalopp 2014 tog slut i Evertsberg efter frytioåtta tungåkta och spårlösa kilometrar. Jag kan nog inte beskriva årets lopp utan att låta bitter, så jag låter bli. Men förutsättningarna var inte de bästa och jag hade helt klart inte krafter att staka mig nio mil utan spår. Om jag blev avskräckt? Inte en chans! Träningen inför Vasaloppet 2015 börjar idag. Med ett lungt pass för att mjuka upp de stela musklerna, men ändå.  Och i morgon flyger jag till Gotland för påmönstring. Det gäller att inte ta det för lungt för länge...

Sunday, March 2, 2014

Mora nästa!

Grötfrukosten intagen. Skidorna är preppadepackat. Träningskläderna och nummerlappen på. Nu, två och en halv timme innan start är vi fast i bilkö. Min far som har 34 Vasalopp i bagagen säger att vi kommer sitta i den här kön i en timme. Han har också sagt att han tycker SYND om mig som debuterar i år. Det har kommit snö i natt och håller sig runt nollan. Jag frågade vad han trodde om det och han svarar att det INTE ser roligt ut. Fast han har en tendens till att överdriva... Han langar i år, så i Evertsberg får jag torra kläder och en kram om jag kommer in 10 minuter efter brorsan. DET lär dock inte hända. Han är tre startgrupper framför mig och har förutom en fin fysik också 10 lopp sedan tidigare. Jag får hitta någon annan att krama. Peppad är jag hur som helst! 

PS. Karin, visst var jag där! Den där affären är som en snuttefilt för vilsna skidåkare. 

Wednesday, February 26, 2014

The Wonder Machine


Jag skulle vilja göra ett inlägg om det suveräna med att ha en fristående centrifug i hemmet. Berätta hur snäll min holländska väninna var när hon inte bara fyndade en åt mig för fjuttiga €10 på en loppis i Haag, utan dessutom slängde in den i sin bil och tutade upp till Sverige.

Jag hade kunnat berätta hur fruktansvärt effektiv den där lilla maskinen är, hur mycket vatten som faktiskt pressas ut ur kläder och ull på bara någon enstaka minut och hur mycket snabbare det går att torka grejorna efter att de besökt snurrmaskinen. Hur mycket den underlättar mitt ulltvättande och att jag faktiskt får även mina ullplagg tvättade (kanske främst sockar) med jämna mellanrum eftersom jag vet att det tar nada tid för dem att torka.

Jag skulle kunna berätta att jag kallat den för "The Wonder Machine", för det är precis vad den har varit. Fram tills nu. Nu har jag insett att även mirakelmaskiner har en baksida och att det kan gå snett.


Fråga mig inte hur det gick till, men tröjan fastnade i något. Resultatet ser ni själva. Det är inte meningen att man ska kunna sticka ut handen genom magen på den. Inte se rakt igenom den heller. Om jag är förstörd? Inte lika förstörd som tröjan, men lite surt är det. Min garderob är inte så stor och just den här tröjan har spelat en högst betydande roll i mitt liv de senaste månaderna. Men hoppet är inte ute. Jag vet att jag har resterna från stickningen någonstans. Hittar jag bara dem, kommer jag dra igång projekt Sweater Rescue. Jag har nämligen en helt suverän bok från typ 1900 blankt som med stor tydlighet visar hur man lappar och lagar även de mest hopplösa fallen.

To be continued...

Tuesday, February 25, 2014

Vårmorgon i värmland


Jag fortsätter sticka från stashen. Garnet till den här västen kommer från en liten fårfård utanför Kungälv där ägaren hade en förkärlek till att skicka in ullen till spinning, trots att hon själv inte stickade. Jag kom i kontakt med henne när jag skulle köpa Harry, den bufflige vite värmlandsbaggen. Jag tror att det slutade med att jag köpte garn för lika mycket pengar som jag köpte bagge för – kvinnan hade en hel garnskatt hemma. Bara fårfärgade nyanser i mörkt brunt till ljust beige. Redan när jag plockade ihop härvorna lovade jag mig själv att göra en islandströja i dem.

När jag så här ett och ett  halvt år senare kom till skott, insåg jag ganska snart att jag (givetvis) köpt för lite garn. Den mörkare basfärgen skulle inte räcka till ärmar. (Särskilt inte som hundrackarn gnagt på en av härvorna och delat upp den i kortare längder.) Att besluta sig för att göra en väst var väl inte så stort, men garnbristen var bara ett av många problem längs vägen. Du som känner mig, vet att jag är en provlappsstickerska. Provlapp stickades även denna gång. Grejen var bara den att garnet är lönespunnet på ett litet spinneri som kanske inte har helt 100-procentig koll på meterantal och tjocklek på sina garner. För stickfastheten jag fick fram för ett av de ljusbeige garnerna, stämde inte alls överens med stickfastheten på det mörkaste. Och så rullade det på.


I slutänden satt jag med en skitsnygg väst som jag ville behålla, trots att den är lite för tight över axlarna och eventuellt aldrig kommer sitta bra hur mycket jag än skulle tappa i vikt. Det är fruktansvärt frustrerande. "Men det syns inte på bilderna" säger du kanske då. Kanske inte. Men då ska jag erkänna något för dig. Jag har dragit som en tok i den för att den ska sitta bättre vid fotograferingen. Jag har blockat den. Funderar på att blocka den igen. Funderar på att sticka på en kant på ärmarna för att förlänga dem. Funderar på att skicka den till någon som den sitter bättre på. Funderar på att köpa mer garn och sticka en ny. (Men då faller ju onekligen grejen med att sticka från – och minska, stashen...)

Hur det än är med storleken gillar jag verkligen oket. Den mörka basfärgen och de tre mörkare nyanserna i oket kommer från den lilla fårgården och är spunna av värmlandsull. Den fjärde och ljusaste färgen i oket är handspunnen och kommer från en fårras som heter Romney. (Här hittar du en bild på hur ullen såg ut innan den spanns och hur garnet sedan blev.) Inget av garnerna är supermjukt och en del skulle nog säga att plagget kliar. Själv är jag inte så känslig för det där och kan ha det direkt mot huden. Jag gillar det lite ojämna och råa som blir i en del lönespunna garner. Det är liksom inte meningen att de ska vara "perfekta". I och med det här projektet har planerna inför att skicka egen ull på spinning börjat. Jag har ett gäng tackor med ungefär samma typ av ull i ungefär samma nyans. Vem vet, till hösten blir det kanske eget gårdsgarn?


Mönstret då? Det heter Vormorgun Létt-Lopavesti och finns gratis på Ravelry – eller här om du inte har tillgång till Ravelry.

Monday, February 24, 2014

Doris for me


Jag fyllde år i januari. Inget stort jämt tal, bara en siffra som ändrades. Men Eddy slog på stort och skickade mig världens finaste present ändå: ett par Doris-vantar. Det där med att få handgjorda saker gör mig alltid lite lipfärdig. All tid det tagit att göra dem...

Numera hänger de med mig i stort sett överallt. Som av en händelse passar de klockrent till mina båda vinterjackor och är dessutom stickade i vinterns favoritfärg turkost-ish. Jag sitter och funderar på om Eddy sett jackor eller ens vet om att jag plockar på mig turkosa grejor så snart jag kommer i närheten av dem – kanske är hon bara tankeläsare.


Eftersom solen knappt visat sig här de senaste månaderna och fotografassistans varit utom räckhåll, lånar jag bilderna från Eddys blogg. Om du mot all förmodan inte redan tittat in där, tycker jag att du ska göra det pronto! Hon har massor av fina grejor där!

Eddy, jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, tack!

Sunday, February 23, 2014

Skrivus krampus


Jag har skrivkramp. Ifall att du undrar vart jag tagit vägen. Hoppas på ett raskt tillfrisknande.


Wednesday, February 12, 2014

Vasalopp och sjömansliv



Jag har varit Sälen en vecka. När jag ställde mig på mina sprillans nya längdskidor för tre veckor sedan, räknade jag ut att det var tio år sedan jag åkte längdskidor sist. Tur att skidåkning är lite som cykling – har man en gång lärt sig, kan man. Typ. (Det sitter i kroppen, man får bara se till att gräva fram det.) Jag fick ihop 15 mil under veckan och kände att rytmen kom tillbaka. Om tre veckor är det dags för Vasaloppet. Om allt vill sig.

För det finns en risk att en för mig okänd man på en cementlastare i Östersjön sätter stopp för min Vasadebut. Du förstår, jag blev erbjuden ett jobb. På sjön. Och klart som korvspad att jag tog det! Men det innebär ju också att jag har en avlösare som vill hem. Frågan är hur gärna han vill hem när Vasaloppsstarten går...

Hur det gick med jobbet som personlig assistent? Jag valde att sluta när jag fick chansen att gå till sjöss igen. För den här gången. Jag stänger inga dörrar där. Hittar man bara rätt brukare kan man ha hur kul som helst.

Wednesday, February 5, 2014

Snuttifieringssjal


Ett bland det roligaste jag vet när det kommer till spinnande, är när man samlar ihop alla små snuttar som blivit över från tidigare projekt, kör upp dem på spolar och sedan tvinnar dem utan någon som helst bakanke om att färger eller kvalitéer ska stämma överens. Man lär sig en jäkla massa på sånt. Om vilka färger som faktiskt passar bra ihop. Och vilka som inte gör det. Och hur olika fibrer beter sig när de kommer tillsammans.

Mitt senaste sjalprojekt (som avslutades på andra sidan nyåret) betsod av en stor härva kabeltvinnat (4-trådigt) galen snutt-blandning och en härva naturfärgat brunt 2-trådigt plädgarn stickat på 4,5 mm-stickor. Slätstickning två varv av vadera färg med ökningar i sidorna och i mitten på vartannat varv tills det bruna tog slut och därefter en rätstickad kant utan ökningar tills även det garnet tog slut. Den är tillräckligt stor för att kunna knytas bak på ryggen, går lätt två varv om halsen – tre varv om du verkligen vill hålla dig varm runt halsen.



Det handspunna garnet är inte jämnt. Det blir inte det när man samlar snuttar från 15-20 projekt och kör ihop dem. Det är inte heller lika tunnt som plädgarnet. Saken är att det inte gör så mycket. Det handspunna garnet består av en rätt stor del växtfiber. Jag vet inte om det beror enbart på växtfibrena eller om det har en hel del med spinntekniken att göra också, men det sjalen har ett himla fint fall. Den ligger alltid snyggt. Den kan blockas, men behöver det inte egentligen. Den fixar det av sig självt. Men den töjer inte ut sig heller. Det är fall och stuns i den på samma gång. Jag tror det får bli mer experimenterande med växtfiber och ull i kombination.

Hur som helst, det har kommit att bli min nya favvosjal. Jag har mer eller mindre bott i den sedan den blev klar i mitten av november. Lustigt egentligen. Från början var det ju bara ett gäng övergivna garnsnuttar, sådana som lika gärna kunnat hamna i soporna. (Om jag inte haft en stark hamstringsgen nedärvd sedan generationer...)

t


Thursday, January 30, 2014

Roten till det onda


Det här är boven i smärtdramat, min Tokyo. Tokyo är en tröjdesign som har löjligt få projekt på Ravelry (17), som (i mitt tycke) är jäkligt snygg, som kostar nästan ingenting (3 USD) och som (högst troligen) inte ger alla sina stickare tennisarmbåge. För det är vad jag har, enligt min massör. Tydligen inte helt ovanligt hos folk som stickfäktas.

Hur det än ligger till tänker jag lydigt utföra stretchövningarna jag fick och har redan gett mig fanken på att tröjan ska bli klar utan att passera UFO-stadiet. Även om det ligger nära till hands att slänga in den i garderoben och vandra vidare. Inte för att jag inte gillar den. Faktum är att jag är skitnöjd med resultatet. Jag är bara inte skitnöjd med det onda. Men det ska inte få påverka mig. Inte inte inte. Och jag är ändå snart klar med mönsterstickandet på både fram och bakstycke och sedan är det bara lite rätstickning kvar. Nästan klart med andra ord. Inte UFO. Inte. Snart FO. Snart...

Monday, January 27, 2014

Vet du vad jag insåg i morse?


Att små projekt gör inte ont att sticka! Så det bidde en mössa.

Sunday, January 26, 2014

Ont, det gör ont. I armen.


Jag har ont i stickarmen.

Jag räknade efter lite för att minnas hur länge sedan det var jag sist hade stickont. Det är fyra år sedan. Jag hade börjat sticka några månader tidigare och hade i min maniska eufori över att ha funnit en ny hobby, inte haft många timmar alls borta från stickorna. Det frenetiska stickandet i kombination med de raka stickor jag använde på den tiden, bäddade för en inflammation som stoppade mig från stickandet i två veckor. Nu i efterhand inser jag att jag kom billigt undan. Två veckor är ingenting när det kommer till att låta en överansträgning lägga sig.

Det är inte lika illa nu som då, men jag känner av det. De senaste veckorna har jag stickat som en liten tok så fort jag haft tid över. Lediga dagar har jag kunnat sitta från sju till tre. (Minst!) Maniskt stickande. (Bara det faktum att jag går upp sju på morgonen för att sticka är ett tecken på att något slagit slint, jag som brukar sova till minst nio.) Vet inte hur många ljudböcker jag klämt ner under samma period, men bara den senaste veckan har det slunkit ner två deckare (om du missat S.J. Boltons böcker om Lacey Flint, tycker jag att du ska korrigera den tabben och lyssna på dem pronto) och de två första böckerna i Gardells serie om att inte torkar tårar utan handskar. Den enda platsen som varit relativt stickfri är jobbet. Där har jag läst om stickning istället. Så illa är det.

Typiskt nog har inspirationen slagit till på riktigt. Allt läsande har gett mig en halv miljard olika idéer och den enda trösten (om jag nu inte kan sticka på ett tag) är att jag i alla fall kan rita upp mönstren jag har gått och tänkt på. Och läsa lite till. Visste du till exempel att Selbuvanten är ett relativt nytt påfund och att kvinnan som först stickade dem levde fram till till 1929? Eller att även de "typiskt isländska" tröjorna började procuderas på 1950-talet och att mönstren främst kan härledas till Norge? Eller att det isländska ospunna garnet lopi (på svenska förgarn) även det är ett nytt påfund som liksom av en slump blivit en isländsk industri? (Det ospunna lopi ska inte förväxöas med garnmärket Alafoss och deras spunna Lopi. Däremot saluför Alafoss ett lopi som de kallar det Plöti... Hängde du med där?) Jag kan tycka att sådant till synes onödigt vetande är rysligt intressant. Är man nörd så är man.

Wednesday, January 22, 2014

One more try: Snowfall



Ibland blir det fel. Som när man tror att man sparar ett inlägg, men publicerar det trots att det är långt ifrån färdigt. Så jag gör ett nytt försök. (Ett något mer genomarbetat och genomtänkt sådant.) Låt mig presentera moderns julklappssockar: Snowfall. Innan jul stickade Carlanderskan ett par klarröda och jag föll som en fura.


Mönstret är rätt simpelt. Ett gäng flätor, bara. Inga krångligheter. Om du aldrig stickat flätor tidigare, kan det här vara ett bra projekt att börja med. Jag brukar föredrar att vrida flätorna åt motsatt håll som står i mönstret, men det är ju en detalj som man väldigt enkelt kan ändra på. Kanske hade jag också minskat några maskor på foten om jag tänkt efter. Du som stickat flätor tidigare vet att det stickade tyget dras ihop av flätor och att man därför kan behöva lägga upp några maskor än vad man hade behövt göra om man bara stickat slätsticknign. På Snowfall stickar man flätor hela vägen runt benet, medan man på foten (av förklarliga skäl) bara stickar flätor på ovansidan. Det innebär att man bör minska maskantalet på fotdelen för att den sockan ska sitta tight på foten. I mönstret minskar man dock inte ner på antalet maskor, trots att man stickar slätstickning på undersidan foten, vilket resulterar i ett par lite väl vida sockar. Så nästa gång, när jag inte följer mönstret blint och orkar tänka till lite själv, kommer jag minska ner ett gäng maskor för att få en tightare fot. Men det är ju en petitess i sammanhanget.

Garnet heter Teetee Pallas och allt som allt gick det åt 85 gram till ett par sockar i storlek 40-41.

I och med det här är samtliga julklappsstickningar för 2013 redovisade. Om man varit riktigt smart hade man börjat med 2014 års julklappsstickningar typ nu direkt.

PS. Och till dig som undrade är svaret nej, benen är precis lika håriga som vanligt. DS.

Thursday, January 16, 2014

Ok som i väst


För snart tre månader sedan utmanade jag en god vän i stickning. Hon är (tydligen) exceptionellt obra på att avsluta sina projekt, så jag lade väl mer i mindre hennes utmaning i knät på henne. Att hon skulle göra klart det projekt hon påbörjade. För egen del tänkte jag sticka mig en tröja med rundsickat ok för det hade jag aldrig testat tidigare. (Här bör tilläggas att vännen har en egen fri vilja och att hon valde att sticka en Offe eftersom det fanns flera moment i den hon inte testat på tidigare.)

Men så kom det saker emellan för min del. Jobb och jul och garnbrist. (Ja, det med garnbrist är ju givetvis högst subjektivt, men ni vet kanske hur det är när man aldrig har rätt garn till rätt projekt?)

Men – i går tog jag tag i det hela. Kanske kände jag pressen, för efter alla pikat jag riktat åt vännen, kan jag ju inte själv komma och säga att jag inte lyckades bli klar i tid. Så jag har stickat som en liten tok. En del framåt och på tok för mycket bakåt.

Färgerna och nyanserna i oket ligger så pass nära varandra i färgskalan att det med mobilkamera i dåligt köksljus nästan ser tredimensionellt ut. Riktigt lika flashigt är det inte i vanligt dagsljus, men det ska erkännas att jag är rätt rejält nöjd. Nu ska jag bara sticka på kroppen och så är saken biff. Helst före månadsskiftet så att kära Sarah inte får möjlighet att tracka mig lika mycket som jag trackat henne...

Monday, January 13, 2014

Oversized


Faderns Rättviksmössa blev ett kapitel för sig. Ni som känner mig, vet att jag är en "sån där" som gör provlappar. Vilket jag givetvis gjorde även för faderns mössa. Men jag stickade inte med alla färgerna och jag stickade inte mönsterstickning. Kanske kan det bli en lärdom i forsättningen, för även om stickfastheten var okej på min provlapp, blev det katastrofalt fel när jag väl kommit igång.

De rekommenderade Bergå Stg Extra i mönstret. Ett garn som troligen gick ur produktion och sortiment för 30-40 år sedan? Jag hittade det på Ravelry och kollade upp meterantal och så, men det hjälpte inte. Mina ersättningsgarner ville inte jobba med en stickfasthet på 30 maskor per 10 centimeter. Mössan blev stor. Väldigt stor.



Men, jag var optimist och tänkte att det är nog bara mitt lilla huvud som är problemet. Den kanske passar på pappa? Fast det gjorde den inte det heller. Så på julaftons kväll fick jag ta fram nål och garn och sy in den. Tror det handlade om närmare tio centimeter. Efter det blev det en "bulle" baktill, men den syns faktiskt inte när man har den på sig. (Ta en titt på nedersta bilden och avgör själv.)

Det var hur som helst en jäkligt kul att sticka och därför gick den också rätt fort. Det var meningen att den skulle bli en ny skapelse till farsans samling med fula mössor (han är känd för dem), men jag blev fäst vid under tiden jag stickade och tycker nog inte att den är så ful längre. Jag är till och med sugen på att göra en till mig själv. Fast i så fall kommer jag ta bort en repetition av den röda figuren på vardera sida av mössan.


Jag försökte göra ett restgarnsprojekt av det och tog rött, vitt och grönt ur stashen, men gick bet på blått och gult. Köpte två nystan Navia Duo till "kroppen" och tiggde till mig tio gram gult från Sarah. Allt som allt är jag nog rädd för att jag gick lite plus på garnkontot. Alternativt jämnt ut, jag har inte koll på hur mycket som gick åt av det vita. Men vad fasen, jag lyckades bra med garnekationerna i helhet 2013, så vad gör väl det?


Sunday, January 12, 2014

För mycket jobb, för lite fritid


Jag jobbar. Och så jobbar jag. Och så jobbar jag lite till.

Alla som varit inne i vikariesvängen vet hur det kan hopa sig. Hur man rings in med snorkort varsel och hur man kastas in i nya hem utan upplärning. Alla som jobbat inom vård på något sätt, vet hur tungt det kan bli när det inte vill sig. Den senaste veckan har varit en riktig berg och dal-bana och jag beundrar alla er som jobbar inom vård och omsorg och som kan förstå en patients önskan genom ett ögonkast eller en ofullständig mening. Jag kan inte det. Och det är skitjobbigt.

I mitt fall hadlar det närmast om bristande erfarenhet (eller kanske avsaknad av telepatisk förmåga?), men det gör inte att jag tar mindre illa vid mig. När du inte förstår vad personen säger, inte förstår vad den menar, inte förstår vad den vill... Jag har ifrågasatt mig själv och mitt nya yrkesval många gånger under de senaste dagarna. Samtidigt har ingen klandrat mig och det jag brustit i har jag kompenserat på andra sätt. Som att ge någon möjligheten att utöva sin hobby för första gången på väldigt, väldigt länge.

Så, mycket hemmavid har fått stryka på foten på sista tiden. När jag nu när jag äntligen fick en dag ledigt, passade jag på att beta av det där man inte hunnit med på sistonde. Som att städa och byta tändstift på bilen. (Den har varit ledsen ganska länge. Nu är den gladare.) Och sitta hos fåren.

Vi har haft problem med en liten svart tacka (i mitten av bilden nedan). Hon har varit (och är väl fortfarande) bara skinn och ben, åt extremt långsamt och extremt lite. Det finns de som säger, att när ett får mår dåligt finns det bara en sak att göra. (Nödslakta.) Ofta stämmer det. När du ser på ett får att det är dåligt, är det ofta jävligt illa. Men vi väntade med att plocka fram slaktmasken, fick hjälp av Fale Artut som sålde oss ett antal djur tidigare i vintras (och är som en hel uppslagsbok om får och dess skötsel) och tro det eller ej, men det lilla livet har repat sig! Lösningen var så enkel som ett vispat rått ägg med lite vatten två gånger om dagen i en dryg vecka. (Ja, och en avmaskning också...) Nu är hon till synes fit for fight igen. Även om om hon är tunn som få, äter hon med aptit igen. Hon kommer få extra ransoner av pellets och spannmål framöver för att kunna lägga på sig lite. Det är piss när djuren mår dåligt, men jäkligt tillfredsställande när man får dem att bli på bättringsvägen igen. Nu håller vi tummarna för att hon klarar sig och inte är dräktig. (Dräktig = energin delas med lammet = inte bra om man inte har någon energi.)

Åh, behöver jag säga att det inte stickats något på en vecka. Abstinens? Svar: JA!



Sunday, January 5, 2014

Det där med bäddsockar


Jag har aldrig direkt behövt sova med sockorna på. Förutom det där året jag bodde i den lilla sommarstugan där jag sov med komplett underställ för att inte förfrysa under vinterhalvåret. (Sovrummet hade inget element men däremot ett dragigt fönster.) Men så flyttade jag upp till skolan (den jag flyttade från i somras) och insåg att det kan verkligen vara jäkligt skönt att ha ett par sockar på sig när man går och lägger sig. Huset var byggt runt 1928 och även om det fanns gott om element, fanns det också gott om ställen där kylan kröp på underifrån. Nu är det nästan standard att jag drar på bäddsockorna om kvällen. Inte för att huset är gammalt eller för att det drar från fönstren, men för att mitt nya boende är stort och för att jag är för miljömedveten (okej, snål) för att värma upp alltihop till en temperatur där långärmat och sockor inte behövs.

Mormor sover däremot med sockor sedan många år, trots att hon oftast kommer upp i tropiska temperaturer inomhus. Inför jul önskade hon sig ett par nya bäddsockar och som den goda dotterdotter jag är, tillmötesgick jag hennes önskning. Jag hittade ett spetsigt gratismönster som hette Pinky, rotade fram ett övergivet Regianystan och satte igång. Det gick inte åt mer än 48 gram till de ankellånga sockorna i storlek tettioåtta. Spetsmönstret var jäklig troligt att sticka och satte sig nästan genast. (Och kom nu ihåg att det är sagt av en spetsblind person. Vilket skulle kunna betyda att mönstret är busenkelt.) Jag tror bannemej att jag kommer göra ett par till i framtiden, fast kanske med något längre ben.

Vad mormor tyckte? Tja... Hon fick bara en socka i själva paketet eftersom jag bara hunnit halvvägs på den andra på julafton... Nu är de i och för sig klara, men eftersom tanten ränner till sin pojkvän i Kungsbacka stup i kvarten, hinner jag aldrig överlämna det kompletta paret. Så kan det vara.

Saturday, January 4, 2014

Raggsockar


Jag hade planerat att sticka tre par raggsockar i julklapp, men det blev bara två eftersom jag aldrig kom på vem den trejde mottagaren skulle ha varit. (Suck!) Äldste brorsan (han kom kallas Fule och fick fingervantarna) fick paret på bilden och sambon fick ett par av samma modell, men knallrosa. Han gillar färg. Det var rätt trevligt att sticka något i så pass tjockt garn. Det går fort. Det gick åt 130 gram till 42:orna på bilden och något mer för sambons 46:or.

Samtidigt verkar inte garnet vara någon höjdare. Damit. Det luddar redan innan tvätt, som noppor innan de blivit hårda. Känns sådär kul. Använde Svarta Fårets raggsocksgarn. "Limited Edition". Kanske bra att det var tillfälligt. Kanske inte ska använda det igen. (Ja, med undantag för de båda nystan jag har liggandes i garnhyllan, då.) Kanske är Järbo svårslaget när det gäller raggsocksgarn? Det absolut första jag stickade i vuxen ålder var ett par raggsockar i Järbos Raggi. Det var 2009 och det är inget fel på dem, trots maskintvätt och flitigt användande. Har du trillat över ett bra raggsocksgarn får du gärna hojta till!

Friday, January 3, 2014

Stickmålen 2013 – check!

Jag är mycket för att sätta upp mål. Något med att jag alltid vill bli lite bättre på något, alltid ha något att jobba mot och alltid ha något slags rekord att slå. Tävlingsmänniska de luxe, skulle man kunna säga. Inte alltid en så bra eller ens rolig egenskap, men jag har lärt mig leva med den. Och dämpa den.

Jag hade två (försiktiga) mål på stickfronten för 2013. 
  1. Sticka och avsluta sex tröjor eller västar i vuxenstorlek. (Självklart i syfte att "bränna garn", inte bli varm.)
  2. Göra mig av med (helst sälja) 10 kilo garn.
Några olyckskorpar kraxade om att sex tröjor var lite väl mycket och skulle det inte bli lite väl stressigt och... Jag stängde öronen och började sticka. Och även om mormorsrutevästen som jag började på i februari inte blev klar förrän slutet av december, fick jag relativt lätt ihop mina sex bålvärmare. (Bilden på mormorsrutevästen är från i vintras medan den fortfarande var oklar. Den ligger på tork och väntar medan jag letar välvillig fotograf.)

 


 

Garnet då? Tja. Efter lite räknande har jag kommit fram till att jag stickat upp lite mer än 5 kilo garn. Efter lite funderande kan jag komma fram till att jag köpt in ungefär 2,5 kilo garn varav det mesta har använts upp direkt. En del har använts till projekt som kräver specifikt garn (typ raggsockar), annat har eller kommer att användas som som komplement i projekt jag har eller kommer att sticka.

Jag måste säga att jag är rätt nöjd med att i runda slängar minskat stashen med 2,5 kilo garn. Men det blir bättre. Jag har inga exakta vikter, men efter Habo åkte jag hem med två tomma bananlådor som det tidigare varit garn i. Jag har vägt två av de jag har kvar hemma och de väger fem respektive sju kilo. Vilket borde innebära att jag "blivit av med" 10-14 kilo bara i Habo. Det är ju inte helt fy skam?

Så, nu en liten bit in på 2014 summerar jag 2013 med att jag nått mina stickmål för förra året, klappar mig själv på axeln och sätter upp nya mål för 2014. (Vem trodde att jag skulle nöja mig med att nå ett mål när man kan slå det rekordet nästa år?)

Vad har jag då hittat på för 2014? Fler tröjor så klart! Tio stycken. (Tolv hade varit fint, men det är lite overkill är jag rädd för.) Och så är det hög tid att göra sig av med garnet som bara ligger och tar plats i garderoben. Det är ett gäng bananlådor det med...