Wednesday, August 6, 2014

Sommaren i komprimerat format



Sedan sist har det kommit ytterligare elva ällingar (ankungar) och valkyrian till krigisk moder som tidigare hette Anna-Carin, går nu under namnet Katla. Särskilt onda varelser i ankvärlden är helt bevisligen människorna som släpper ut och matar en. Sambon har sådeles tvingats till att utvecklat en speciell teknik för att undvika attackerna när han öppnar luckan till ankhuset på mornarna...


Tillökningen till trost är småttingkvoten är ungefär densamma som tidigare. Morsans hund har klippt två (damn that dog) och i förrgår knallade en hona iväg med sju småttingar och har inte setts till sedan dess. (Damn that fox.) Resterande jäklar har bokstavligen skövlat mina grönsaksodlingar och grönkålen som såg så fin ut is no more. (Jag läste först senare att grönkål är ett utmärkt komplement till foder för myskankor...) Och om ni inte kände till att myskankor hoppar, kan jag informera om att de rätt duktiga på det. De hoppar upp och snappar vinbären från buskarna och bönorna från mina pallkragsplanteringar. (Damn those ducks.) Men, de äldre kläckta i juni är slaktmogna och inom två veckor ska tretton av dem ha vandrat vidare mot frysen. (Ankrecept mottages tacksamt.)


Fåren lever och har hälsan höll jag på att säga, men det är bara till hälften sant. Vi har haft en tacka som har försökt dö ända sedan vi fick henne förra hösten. Efter självsvält (vi vet fortfarande inte vad som var fel på henne där i vintras, men hon räddades genom att matas med vispade ägg), trädklättring (hon fastnade med ett ben i en trädklyka och höll på att stryka med) och slutligen ett riktigt styggt flugangrepp, valde vi till sist att ta bort henne. Inte för att hon verkade vilja dö, utan för att flugangreppet hade gått för långt. Det går fort som fanken när flugorna får fäste och jag hoppas att du aldrig någonsin behöver se något liknande.

Som om det inte vore nog, möttes jag av den här synen i förra veckan. Han är stöddig som få (en kopia av pappa Harry) och hans horn har inte varit de bästa så jag är inte jätteförvånad. Men ändå. det blodar rätt rejält när ett horn går av. Efter rengöring sprayade vi honom med blåspray. Och eftersom han är så bufflig, är sådeles hälften av de andra också turkosfärgade...


På stickfronten har det varit relativt lungt, men högen av färdiga projekt redo att fotograferas växer långsamt. Virkandet har stått helt still, men det det är klart nu att det inte blir en filt. Jag vet att jag sa att jag vägrade ge upp, men när det handlar om att köpa ett kilo garn för att färdigställa ett projekt som redan käkat ett kilo, tycker jag att de-stash-projektet blir lite missriktat. Så, det får bli kuddar istället. Ovanpå det har jag spunnit; avslutat gamla projekt som legat och väntat på spolarna och spunnit nya.

Det var sommaren komprimerat. Bilder på projekten kommer att dyka upp. Framför mig har jag  har två veckors jobb som assistent, sedan tar ännu en ny fas i livet vid. Jag har varit skraj, dubbelkollat allt hundrafemtioelva gånger men till sist insett att det enda som finns att göra är att släppa på bromsarna och reda ut problemen när de uppstår – om de uppstår.  Den som aldrig chansar kan aldrig vinna. Och jag skulle ångra mig blå om jag aldrig vågade testa...

När jag ser tillbaka på det senaste året börjar jag undra om jag inte har en förkärlek till att spänna loss säkerhetsselarna och kasta mig ut i osäkerheten. Ibland känns det som om det varit min hobby att simma emot strömmen. Som en jäkla lax. Eller kanske inte, för det är laxen som dör när de når målet, inte sant? Det ingår inte riktigt i min plan...

Friday, June 27, 2014

Invasionen


När Bill kom och lämnade av förra årets ällingskörd (älling = ankunge), påstod hon att det var första året de fått smått. De var fyra. Lagom många. Eftersom jag har en strålande slutledningsförmåga, tänkte jag "en hona ger fyra ungar". Bra utdelning. Följdfrågor behövdes inte. Nu i efterhand tänker jag att jag kanske borde kollat upp det hela lite bättre.


För en vecka sedan brakade det loss. Ankhonorna blev ännu mer knäppa än vad de redan var. (Ankor blir sjukt aggressiva när de ligger på ägg.) Inte nog med att de har någon bitchig idé om att man måste uppfostra sina ungar helt själv och att man måste försöka döda om det kommer en annan anka i närheten, de är helt övertygade om att om man inte kan döda faran, kan man skita bort den. Människor (särskilt de som matar en) är särdeles farliga och jag har mer än en gång fått erfara hur en pressad anka rakettömmer tarmen på den mest vidrigt stinkande sörja du kan tänka dig. (Du anar inte hur mycket skit som får plats i en anka...)





Första honan (de två översta bilderna) kunde gratuleras till elva ällingar, den andra (resterande foton) till femton. (Okej, de var något fler från början men vi skippar de tragiska historierna här.)

Kul, fint, grattis, 26 ällingar innebär en rejäl ankstek varannan vecka plus en på julafton. Party party! Men – så kommer man till nästa problem... Ällingar växer. Och de växer fort. Det finns självklart lagar och regler för hur många ankor man får ha på en begränsad yta, men jag tror inte att någon blir lycklig av att bunta ihop 30 kg (slakt)djur per kvadratmeter. Alltså behöver fler ankhus byggas och fler ankhagar sättas upp.


Ankhuset ovan är en gammal hundkoja som stått hos grannen. Där inne ligger en tredje valkyria och vaktar god knows how many ägg. (Tanken att gå in och länsa boet har slagit mig, men jag känner att jag fått min beskärda del av ankskitar och sambon som sett och känt stanken själv, ställer inte längre upp som frivillig.)


Och den här gamla lekstugan har sett bättre dagar och skulle ha mött förbränningsdöden i år, men fick göras om till ankbo lite snabbt och lätt sådär. Här bor den lilla kullen på framsidan av huset och den stora på baksidan. Innuti är huset avdelat på mitten av en modifierad fårgrind. (Annars hade honorna försökt ha ihjäl varandra.) Mitt samvete (inte lagen) säger att hagarna är i minsta laget. (Om du är uppmärksam ser du att hagen på framsidan inte är nätad än – men det är på G.) Ytterligare ett ankhus (hopsatt av lastpallar) är under konstruktion och vi funderar på att köpa latemansversionen av hönsgård – platshönsnät med integrerade stolp för att snabbt och lätt smälla upp en tillräckligt stor hage.

Men, det är ju inte bara ankorna som förökar sig och växer. Även om det bara blivit en kyckling i hönshuset, håller lammen på att feta till sig. Det är bra. Men vad som är lite värre är att de håller på att bli könsmogna. Den nya bagghagen blev klar i går och i nästa vecka kommer vi skilja bagge och bagglamm från tackorna. Sedan återstår det att göra en ny hage för tackorna. Och en vinterhage i anslutning till ladugården. Och...

Alltså... Det är en del att stå i. Inte avgrundsmycket, men med tanke på min kassa förmåga av att planera känns allt plötsligt småakut. Men det kommer fixa sig. Snart...

Wednesday, June 25, 2014

Lugnet efter stormen


Någon dag framöver ska jag berätta om den lavinartade förökningen av djur på gården, men tills vidare nöjer jag mig med att säga att det är lite lätt hektiskt. (Note to self: djurungar blir ofta fler per hondjur och växer definitivt fortare än människoungar.) Att vi hade trettionio (!) gäster på midsommar gjorde det inte mindre hektiskt... Känner att det räcker med att ha gjort det där en gång. Men det var kul att träffa gamla vänner. En stickvän som jag inte sett på tre år, dök upp med sin familj. Sånt gillar vi!

En annan stickkompis som dök upp, var Eddy. Med en stickning, så klart. Efter den senaste tidens totala torka och brist på stickinspiration, kickade sticknerven igång igen när jag såg hennes flerfärgsstickade fårsockor. Så, jag tog fram några mönsterböcker och började rita och känner att tre veckors stickuppehåll är alldeles lagom.

Sunday, June 22, 2014

Senaste nytt i stickvärlden: Avmaskat.se


Du har väl inte missat at Kamilla Svalund (Arga stickaren och en av författarna till Vantar för alla årstider) och Anna Nilsson (PlaySweetMusic) startar Sveriges första webbaserade stickmagasin – Avmaskat.se?

Är du nyfiken kan du ta en titt på Avmaskat.se eller följ tidningen på Facebook här.

PS. De är på jakt efter nya (och gamla) svenska designers – och skribenter. Ta en titt här om du är sugen...

Sunday, June 15, 2014

Bebisen och Pippi-tröjan



När min morskusin fick barn, blev jag glad över att ha någon att sticka smått till. Smått går ju fort att sticka. Vanligtvis. Den här tröjan (som stickades i vintras) minns jag mest som ett litet projekt som inte tog så lång tid för att vara en tröja, men som tog en faslig tid för att vara stickad för en bebis. Jag ska inte säga att det var svårt att sticka flerfärg på aviga varv, men det hände onekligen något med tempot där.


Man lär sig nästan alltid något nytt med ett projekt, oavsett hur stort eller litet det är. Under tillverkandet av den här tröjan lärde jag mig tre saker.

1. Det är inte svårt att sticka flerfärg på avigan (men det tar lite längre tid)
2. Det blir skillnad på mönstret om man inte tänker på hur man snor garnet på baksidan vid flerfärgsstickning. (I alla fall om man är nybörjare på flerfärg som jag.)
3. Pippi-tröjor är lååångsamma projekt.


Men tröjan blev klar, skickades iväg och för ett tag sedan fick jag över lite bilder på lillan och tröjan. Fortfarande lite stor, men jag har hört att ungar i en viss ålder växer tämligen snabbt, så den passar nog.


Jag stickade den i Navia Duo. (Lurar väldigt gärna på folk ren ull om jag kan.) Hur praktiskt det är med handtvätt till småbarn låter jag vara osagt. Mönstret kommer från Svarta Fåret och till storlek 1 år gick det åt 156 gram vitt och 22 gram vardera av rött och blått på stickor 2,5 mm. Ett sånt där projekt man är väldigt nöjd över när man är klar med det, men inte gärna vill göra en till av. Inte för att det var hemskt tråkigt, men för att det helt enkelt inte var så kul. (Attans, jag hade ju velat ha en själv...)




Tuesday, June 10, 2014

Ibland vinner man faktiskt


Jag deltog i en tävling i en av Ashfords facebookgrupper för ett tag sedan. Ett kilo ull stod i potten och allt man behövde göra var att mejla in sitt bästa spinntips. Piece o' cake. Jag chansade och skickade in ett tips som alltid funkar (för mig) oavsett humör, fiber eller tjocklek på tråden. Och vann.

Ullen som damp ner på min gårdsplan i går kallar Ashford "Wool Silver". Exakt vad det är, vet jag inte. Jag tror det är en blandning av flera raser. Egentligen spelar det väl ingen roll. Ibland nördar in mig lite för mycket i detaljer, bryr mig lite för mycket vilken ras ullen kommer ifrån, lite för lite hur den känns att spinna. Kanske blir det en bra lärdom.

Vilket tipset var? Det här:
I got a nice leftover tip! Spin all the odd bits of fibers (that's really not good for anything) and mix them with the odd bits of single leftover from plying (that you of course always save). Then cable ply it. No matter how odd and ugly the yarn is from the start, it always comes out great in the end. (And no, it doesn't matter much if the thickness of the singles vary, it just adds something extra to the yarn.)
Kabeltvinning är min favoritteknik alla gånger och oftast använder jag faktiskt resterna som blir över efter andra spinnprojekt. Så här kan det kan se ut när tipset tillämpas...


(Tävlingen arrangerades i Facebookgruppen Ashfords Wheels and Looms och du hittar den här här.)

Friday, May 30, 2014

Hur stor är en filt?


Om du säger att den perfekta filten är 90 x 90 centimeter blir jag glad, för då är jag klar. Fast jag måste erkänna att jag i så fall tycker att den ser lite väl liten ut...


Så här efter en knapp vecka och 82 rutor, börjar orken (och garnet) tryta. Jag inser (åter igen) varför planer på stora filtar så ofta verkar komma av sig och sluta i en babyfilt – eller som döda UFO:n.


Fast om det är trist att det tar lång tid att få ihop tillräckligt med rutor för en normalstor filt (hur stor nu en sådan är...), är det desto roligare att konstatera att det här projektet redan knaprat i sig ett dryg halvkilo garn. Garn som legat i hyllorna i fyra år. (Jag börjar bli duktig på det här med att bränna stash.)


Och hur det än är med virkningen och lusten att göra 80 rutor till, har jag absolut nada lust att sticka just nu. Jag har fått en seriös sticköverdos. En sån som gör att man faktiskt vill sluta. I alla fall ett tag. Virkning får ses som rehab i det här sammanhanget.

Tuesday, May 27, 2014

Restruteprojekt för gungstolen


På husets framsida finns en liten veranda. När vi flyttade in för ett år sedan, sa sambon att han skulle sitta där med hund, hagelgevär och öl i en amerikansk gungstol om kvällarna. Hunden fanns ju redan för ett år sedan, öl finns i gömmorna, amerikansk gungstol har vi. (Två stycken tack vare morsan som åkt halva västsverige runt för att ge en till sambon i julklapp och en till mig i födelsedagspresent.) Just nu är det bara hagelgeväret som saknas. Fast känner jag honom rätt, kommer det aldrig att bli något. Är det någon i det här huset som vill ha ett gevär, är det jag. (Sambon fullgjorde aldrig sin värnplikt eftersom han vägrade skjuta med gevär.) Hur som helst.


Min gungstol (det är den som hamnat på verandan) har ingen dyna. Eftersom det inte alltid är så behagligt att sitta med bara ben på dynlösa stolar varma sommaragar, bestämde jag mig för att göra något åt det hela. Efter lite rotande i skåp och lådor hittade jag ett gäng mormorsrutor som blev över efter kökssoffefilten. Rotade lite till och hittade några nyanstan vitt bomullsgarn – också de rester från filten. Virkade ihop rutorna enligt den här metoden och virkade "mormorsrutestolpar" runt rutorna. Jag är nöjd. Och det är betydligt bekvämare att sitta i stolen med shorts nu. Enda problmet är tummen...


Ja, tummen. När jag väl kommit igång med virkandet kom jag plötsligt ihåg hur kul det var. Innan jag visste ordet av hade jag rotat fram några hekto superwashull som legat och väntat länge i stashen (sedan 2009, skulle jag tippa) och började virka Little Circle Squares. Jag vet inte hur långt garnet (eller orken) kommer att räcka, men jag siktar på en filt och så får vi se vart det landar. Hur många år det tar att bli klar med den får framtiden utvisa. (Vis av erfarenhet vet jag att man brukar tröttna efter trettio-femtio rutor...)

Monday, May 19, 2014

Lammen


Det är drygt en månad sedan sista lammet föddes. Nio av tio tackor lammade och av de sjutton lamm som födddes är det sexton stycken som idag hoppar runt i hagen, sex tacklamm och tio bagglamm. (Det sjuttonde var dödfött.)


Vi kom lindrigt undan vid lammningen, det dödfödda lammet till trots. Tackorna skötte jobbet själva, även om vi i några fall fick hjälpa till så att lammen verkligen fick sitt första di. Inte alla tackor fattar vad det hela handlar om och alla vill inte stå still – och bryr sig inte ett skit om miniatyrerna som plötsligt finns med dem i boxen. Det hela ledde till att jag lärt mig mjölka får. (En del fick extra ur nappflaska det första dygnet.) Man kan väl säga att det är en av de saker jag som sjöman aldrig trodde att jag skulle behöva lära mig...


Fast i och för sig, vi hade en tacka som stötte bort sitt sistfödda lamm... Men det ordnade sig till det bästa när en annan tacka rätt otippat adopterade lillan. Att just den tackan fick tvillingar, varav den ena var det dödfödda lammet, var liksom tur i oturen. Otur att förlora ett lamm, tur att det blev en spene över och att vi slapp flaskmata. För hur sött det än verkar att mata lamm, är det ett jäkla arbete.


Så, vad ska vi göra med sexton lamm, tänker du? Jadu... Några behåller vi för avel, några kommer förhoppningsvis att flytta till nya hem och resten hamnar i frysboxen. I år när vi har så många lamm, kommer vi skicka dem till ett lokalt slakteri. Det kommer också att innebära att vi får sälja vidare köttet till kund, så någon gång fram i början på 2015 när våra lamm vuxit till sig tillräckligt, kommer det finnas lammlådor till försäljning. Lagom till att det kommer ett nytt gäng med små ulliga saker som säger bäää.

Thursday, May 15, 2014

En väldigt fin film om ett väldigt litet spinneri

I jakt på ett spinneri som kan ta emot ull för lönespinning, hamnade jag på Wålsteds Textilverkstad. Deras hemsida har fått sig en rejäl uppfräschning sedan jag var där sist – och en väldigt fin film där Sonia, som idag driver spinneriet, berättar om arbetet med maskinerna, ullen och historien bakom det. Det är något med småskalighet, familjetraditioner och textilt hantverk som gör mig lite gråtmild. Jag tycker att du ska se den du med.

Saturday, May 10, 2014

HJÄLP: Kragproblem!


Jag behöver hjälp! Värmlandströjan har varit klar två gånger om – och det kommer hinna bli minst en gång till innan jag är klar. Jag har problem med kragen (säger man krage eller halslinning?) och jag behöver hjälp att tänka.

Tröjan är stickad med några korta varv baktill för att höja upp bakstycket. (Minns jag rätt handlar det om två – eller tre, varv.) Det räckte emellertid inte för den första versionen av kragen blev för rak framtill, vek sig och gav mig strypkänslor. (Ett problem som uppenbarade sig först efter några minuters användande. Den såg bra ut.) Alltså repade jag upp övre delen av tröjan och stickade en ny med korta varv (med vändningarna på framstycket). Det resulterade i och för sig i att halsen fick mer form och att att de akuta strypkänslorna försvann, men den är fortfarande för tight.

Enkel lösning borde väl vara att helt sonika repa upp lite mer än sist och göra om. Men, tröjan är stickad uppifrån och ner och du som försökt repa upp en sådan tröja uppifrån, vet att det blir problem vid varje ökning. (Fråga mig inte hur det går till, men resultatet av stickningen är att jag måste dra ur garnet ur varje ökningsmaska. Lååångsamt jobb. Och tråkigt. Och ganska onödigt?) Alltså kan jag inte repa upp mer än elva varv (dubbelklicka på bilden så ser du i ökningarna/minskningarna hur långt jag repat upp) utan att lägga ner en fasligt massa jobb på det. (De elva första varven har jag redan kämpat med en gång och är därmed lätta att repa upp.)

Så, hur fixar jag till kragen utan att lägga ner allt för många timmar på det? Jag gillar tröjan som sjutton, och den sitter som en smäck. Tröjan kommer att användas här hemma på gården och det gör inget om (nöd)lösningen syns. (Jag struntar med andra ord i om ökningar, minskningar eller omslag vid korta varv syns.)

Ska jag bara repa upp så långt det går och sticka på en ny resårkrage? Eller en i-cord? Eller kan jag forma med korta varv på något sätt så att bakstycket reser sig medan det blir urigning på framsidan. Som sagt, jag behöver tankehjälp. Snälla?

Wednesday, May 7, 2014

Hur man randar hysteriska garner på ett schysst sätt


Vi är väl ett ganska stort gäng stickare som sitter med hyfsat stora restgarnslager, inte sant? Sådant garn som vi för allt i världen inte vill slänga (slänga garn, är du riktigt klok?!), men som vi ändå inte vet vad vi ska göra med?

Jag har hittat lösningen. Inte för att restgarnssockar är något nytt under solen, men jag som aldrig varit speciellt bra på att se vilka färger som passar tillsammans, har nu äntligen fått hjälp att knäcka koden. Jag har nämligen hittat det ulitmata receptet (Ravelry-länk) på att matcha hysteriskt olikfärgade garner.

Blender Socks (vanlig blogglänk) är reggat som ett gratismönster på Ravelry och det var där jag först hittade det. Egentligen är det inget sockmönster utan mer ett tips på hur man kan randa garner av helt olika färg och reptetionslängd på ett schysst sätt.

Bilden ovan är från mitt senaste sockprojekt där Anna var snäll och skickade över restgarner för Lettlandsprojektet. Jag hann knappt få garnerna ur påsen innan jag fått upp garnet på stickorna. Jag har inte en aning om vad det är för märke på något av nystanen jag använt i det här projektet, men det har varit en sån där riktig kanonstickning – kvalitet- och färgmässigt. Jag hade gärna lagt det där paret i min egen socklåda...

Jag erkänner att jag är lite frälst. Jag har stickat efter "receptet" med melerade garner, randiga garner, engärgade garner... Min Värmlandströja är ett exempel på hur det kan se ut när man kör en av de båda metoderna i enfärgat. Fast det är med randiga garner och melerade garner med lite längre printningar som mönstret gör sig bäst. Och skulle man tycka att det blir lite för "oroligt" med kraftigt melerade eller "prickiga" garner, kan man upprepa färväxlingarna lite oftare, det lugnar färbilden.


Avslutar med att dela bilderna som ligger i mönsterprofilen för Blender Socks. (Givetvis med Heathers godkännande.) Jag tycker att det ser skitsnyggt ut, men hade aldrig försökt mig på att matcha de där garnerna. Inte innan jag hittade "receptet". Nu hade jag gärna sett att jag haft de där snuttarna hemma...


 

Monday, May 5, 2014

Morgonmys med Holly


Holly och jag blev polare förra våren efter att hon lammat. Jag har hört att en del kvinnor tuffar till efter att de får smått. Jag tror något liknande hände med Holly, för hon gick från skygg och svåråtkomlig till hypersocial och lättfångad. Så, vi brukar sitta en stund och prata varje morgon. Eller ja, jag pratar och hon rapar gräs. Och buffar. Skulle jag sluta klia, buffar hon lite hårdare. Och lite hårdare... Häromdagen fick jag en kyss i baken när att jag lade lite mer tid på ett av lammen än på henne. Då sa jag sa till henne att det var baggfasoner och hon vet ju vad som hände med den Harry och sen lugnade hon sig lite...

Sunday, May 4, 2014

Bloppis: Ullgarn


Dags för de-stash. Börjar med Sandnes Peer Gynt. Peer Gynt är ett rent ullgarn i DK-tjocklek. Varje nystan väger 50 gram och mäter ca 91 meter. Rekommenderade stickor 3,5–4 mm. Rekommenderad stickfasthet är 22 maskor ger 10 cm. Handtvättas.

Helt suveränt att sticka tovade vantar (eller andra tovade grejor) av. (Ett jättebra mönster på tovade vantar i Peer Gynt finns på  Barbros stickning.) Förutom massor av tovade vantar har jag stickat två tröjor i det, en Offe och en Beata. (Design från Tummelisa.) Klassiskt lusekofte-garn.

Pris: 20 kronor per nystan plus frakt. (Pris i butik ligger runt 30 kronor.) Vid köp av 20 nystan eller fler står jag för frakten.

Färger:
(För information om färbad, klicka på respektive garnfärg för länkning till min Ravelry-sida.)

Mörkblå
: 2 nystan
Ljusblå: 7 nystan
Röd: 3 nystan
Ljusgrå: 14 nystan
Mörkgrå: 8 + 8 nystan (två färgbad, totalt 16 nystan)
Naturvit/beige, melerad, tweed (längst ner till vänster i bild): 9 nystan
Vit: 5 nystan
Oblekt vit/naturvit/off white: 20 nystan. Obruten förpackning om 20 nystan.

Jag har katt och hund i hemmet. Det är sannolikt att den ena eller den andres päls har kommit i kontakt med något av garnerna. Det enda garn som bör vara fritt från djurens päls är det naturvita garnet som ligger kvar i obruten förpackning.

Kommentera nedan, PM:a mig på TheSeaman på Ravelry eller skicka ett mejl till the_seaman (at) msn.com om du är intresserad. Uppdaterar garnmängden på sidan allt eftersom.

Saturday, May 3, 2014

To stash or to de-stash, that's the question


Häromdagen var jag hos Eddy. Eddy har en stor koffert där hon förvarar sitt garn. Hon har nämligen lovat sig själv att inte skaffa mer än att det går ner i just den där kofferten. Än så länge klarar hon det – men hon måste sitta på den för att den ska gå igen.

Än så länge finns det inte i min värld att jag ska få plats med allt mitt garn i en koffert. Inte i två heller för den delen.

Men, jag håller på att de-stasha och en tid framöver kommer du därför hitta garner som behöver ett nytt hem här. Håll utkik!

Friday, May 2, 2014

Potential för något riktigt bra, men...



Papillion blev min snuttefilt under ombordtiden. Jag var nästan klar med kroppen när jag mönstrade av. Sedan infann sig den stora tomheten och stickningen hamnade i ett hörn. För några dagar sedan tog jag tag i det, avslutade spetsdelen, fäktade klart ärmarna och i går kväll maskade jag av det sista.

Navia är verkligen sjukt trevligt garn att sticka i och ger dessutom ett tyg som är lika trevligt att ha på sig. Det finns liksom potential för att bli verkligt bra. Men (det finns ju alltid ett men) jag är inte helt nöjd med mönstets ärmkonstuktion som ger en del överflödigt tyg i vid armhålan. Det stör mig att det inte smiter åt där när passformen i övrigt är menad att vara tight. Jag kommer att få "känna in" tröjan lite innan jag bestämmer mig för om den ska modifieras (medelst sax och symaskin) eller om den helt sonika ska få knalla vidare till någon med större byst som kan fylla ut tyget mer än vad mina up-pushade taxöron kan göra. 

Fler bilder kommer när jag fått hit fotografen igen.

Saturday, April 26, 2014

Heta raggsockar


Det var det där med hur hett det ser ut med platta raggsockar på bild... Lite bättre i grupp än en och en? Sex par klara så här långt. Känner hur jag går in i andra andningen. Snart klar – bara hälften kvar...

Tack Frisky Frog, Myggan, PlaySweetMusic, garntrassel, Linda och Sarah för garnsponsring och tack Doris för stickhjälp!

Wednesday, April 23, 2014

Gårdsliv light


Det går inge vidare med bloggandet. Jag stickar raggsockor för glatta livet och ärlig talat - när har någonsin ett par raggsockar sett heta ut på bild? Sådär kul att fota.

Annars har den senaste tiden mest handlat om gården. Vi har blivit med trakor. Jag ville ha en sån där stor grön sak (läs John Deere) men det kan hända att det låg några hundra tusen mellan de gröna och den roströda som till sist landade här. (Behövar jag säga att jag inte vunnit på Triss än? Jag har budgeterat för det i år, men butikspersonalen väljer hela tiden fel lott åt mig.) Det är ganska många speciallösningar och "kom för sjutton ihåg att" för att hantera den här gamla Fergusen från 60-talet, men retro är hett, inte sant? Och det bästa av allt, det kom med en betesputs också! (En betesputs är som en gigantisk gräsklipparaggregat man sätter baktill på traktorn och som hackar sönder gräset. Man använder den för att "städa upp" i hagen, inte för att ta hö. Får gillar inte högt eller grovt gräs, så emellanåt får man slå det så det kommer nytt fint gräs som duger till de kräsna djuren.) Nu är det bara plog, harv och några grejor kvar, sen jäklar... (Sen jäklar måste jag köpa lite mark så jag har något att leka med redskapen på... Visste att det var något jag missat!)


Sedan har det byggts sommarhage och varit fårsläpp. Jisses vilken röra, att få tackor och lamm att gå i samma riktning är fankemej inte lätt – inte när det efter ett halvår i ladugården plötsligt finns grönt gräs överallt. Och särskilt som att småttingarna aldrig sett himlen innan.

Sedan flyttade ankorna ut i trädgården och det blev jättetydligt att Sören och Sören är skittaskiga mot Sören och därför kommer de att dö eftersom Sören är minst (myskankshanar ska - säger de som kan och vet, gärna vara lite mindre) och snyggast. Apropå fjäderfän och dö så slaktades det tupp i förrgår. Han var god efter två timmars kokning, serverad med currysås och ris igår – trots att han var över året när han gick vidare. Resten av hönsen har (nästan) hittat ut ur hönshuset. De som köptes som kycklingar i höstas har aldrig sett himlen tidigare de heller och är inte speciellt pigga på att komma ut i friheten. Det är bara att konstatera att höns är ungefär lika dumma som får.


Vidare har jag lagt i högväxeln i trädgården och mejar ner i stort sett allt som kommer i min väg. Jag är särksilt förtjust i den där mastodontsekatören med rejäla hantag som man knipsar lite tjockare grenar med. (De grenar som en vanlig sekatör inte klarar av.) Ett verktyg jag aldrig tidigare vetat att har jag saknat. Grönsakslanden är under planering och snart hoppas jag att fem kubik jord landar ute på parkeringen. Utekrukorna är planterade och inneväxternas omplantering står på tur. Jag tror jag kan fortsätta ett bra tag. Det lär inte ta slut på grejor att göra i alla fall. Fast jag tycker att jag snart är värd att få sätta mig ner och finsticka lite.

För när det kommer till kritan, är det rätt skönt att vara sjöman. Inte alltid när det rullar och man är sjösjuk eller är tvungen att vaska däck med syra (inte det allra roligaste jag vet), men absolut när man kommer hem och har betald ledighet lika länge som man har jobbat... Eller de där snortidiga mornarna när man är ensam på däck eller de där sena kvällarna då man gör klart för ankomst och det är fullt av mareld i de blöta trossarna, eller...

Sunday, April 13, 2014

In the making



Efter hemkomst infann sig den stora tomheten. Allt man planerat för i en månads tid blev så övermäktigt att man liksom säckade ihop. Värmlandströjan provades på heltid men behöver justeras och hamnade sådeles över en stol i köket. Papillion (bilden) som förgyllt mina två sista ombordveckor hamnade slängd över en pall i stickrummet.

Istället grabbade jag tag i mitt monstersockprojekt som legat i ide under påmönstringen. Någon gång sent förra året, lovade jag att sticka tretton par raggsockar till ett ålderdomshem i Lettland. (Ni som minns Stickhjälpen kommer kanske ihåg Palīdzēsim? Tyvärr upphörde inte hjälpbehovet när stödorganisationen gick i graven. Jag har fortsatt att skicka stickat till dem då och då och när de frågade om jag kunde värma åldringarnas fötter kunde jag liksom inte säga nej...) Jag har plockat ihop vad jag själv har, tiggt till mig lite sockgarnsrester av vänner och dragit igång. Hittills är fyra par avklarade, ett femte par in the making. Lagom hjärndött för att gå per automatik när de grå inte vill medverka i någon högre grad. (Om någon där ute vill hjäpa till, antingen genom att sponsra med garn - restgarner är mer än välkomna, eller genom att själv sticka ett par sockar, får du gärna höra av dig! Det finns ingen deadline i dagsläget. Inte mer än att de ska levereras innan nästa jul.)

Och så spinner jag. Startar ljudboken och låter händer och fötter göra jobbet. Funderar på om det inte är dags att ta tag i fiberstashen också.... Fast å andra sidan, så länge det inte ökar dramatiskt (och här undantar vi helt och hållet de elva ullproducenterna och deras avkommor ute i ladugården) får det ses som okej. Man kan inte göra allt på samtidigt och på en gång.

Thursday, April 10, 2014

Home again


Jag är hemma igen och jag välkomnas av regn, en hyperglad hund och småttingar i ladugården. Häromdagen uppdaterade jag min Facebookstatus med orden"Home - and never again sammanfattar den här månaden ganska bra." Och så är det. Ombordtiden har inte varit dålig och inte hemsk, men den har fått mig att åter inse att jag har värderingar och uppfattningar som jag inte är brerdd att rucka på. Att jag inte vill jobba på en arbetsplats där man systematiskt negligerar säkerhetsarbetet. Där man utsätter sina kollegor för högriskarbeten utan att reflektera över det. Och jag vill inte jobba på en båt där alla snackar skit om alla. Jag ska inte tillbaka, men nytt båtjobb är på G, så vem vet, kanske är jag till sjöss snart igen. Kanske inte. Tiden får utvisa.

Nu är det vänner, stickning, spinning, sömnad, trädgård, lamm, fårhage och lättare renovering som står på listan. Efter en månad i en sluten verkstad och med mycket tid att tänka, har jag redan gjort upp planerna. De ska bara sättas i verket.

Såg dessutom att Dödergök startat en sockutmaning. Jag är fortfarande igång med min "tio tröjor på ett år"-utmaning och låter sockstickandet vila (okej, det är inte helt sant, men mer om det en annan dag), men det påminner onekligen om den där sockgarnsutvärderingen jag skulle göra. Den kommer att dyka upp inom kort. Dessutom är någa projekt klara att visas upp.

Så, jag drar igång. Börjar med att visa en bild på en av dagens färskingar i ladugården. Sex småttingar än så länge. Fler bör komma inom kort.

Wednesday, March 26, 2014

Nattvakt


Under nattvakterna till kaj sitter jag i lastkontrollrummet tillsammans med styrman och sköter lastning, lossning och barlast. Vid lastning pumpas cementen rakt ner i lastrummen, men vid lossningen är det ett helt atilleri med maskiner, skruvar (spiraler) och kedjor som ser till att cementen kommer upp till lastarmen på däcksnivå. Rätt häftigt egentligen...

Tuesday, March 25, 2014

Framåt


Värmlandströjan går framåt. Den blir lite mer figurnära än vad jag tänkt och ränderna hamnar på helt fel ställe om man nu vill framhäva det lilla man har (bröst) och döja det man har lite för mycket av (kramgo midja). Men vad fasen, jag har lärt mig massor. Som att ljusa partier blir väldig mycket bredare än mörka partier trots att de är på lika många maskor. Det är ju något jag egentligen vetat sedan tidigare, men jag är en sån där person som måste göra det själv för att det ska fastna. Och i ärlighetens namn, jag hade inte en aning om hur tröjan skulle bli när jag började med den. Alltså hade jag ändå aldrig räknat ut bredden på ränderna och sedan labbat fram vilken rand som skulle vara här eller där. Jag är nöjd. Det är det som är huvudsaken. Finliret tar vi nästa gång.